Halmstad-bandet Isildur’s Bane fortsätter ge ut plattor ihop med tidigare gäster vid deras årligen återkommande evenemang IB Expo. Förra gången var det med Steve Hogarth och nu är det då aktuellt med Peter Hamill som var deras bejublade gäst vid arrangemanget i november 2017. Det här är som vanligt en spännande tur i musikaliska arrangemang som vi inte hör så ofta inom den progressiva rocken. Så kallar de sig också en kammarrock-ensemble för att understryka inslaget av mer klassiska instrument i banduppsättningen. Dessutom experimenterar man tidvis med gästspel av lite ovanligt slag. På detta album får vi exempelvis höra rätt mycket spel på 25-strängad koto i flera av låtarna (förtjänstfullt spelad av Karin Nakagawa). Det låter mycket som harpa men har en orientalisk och väldig fin klang. Lyssna exempelvis på den fina kombinationen koto och mellotronstråkar cirka 6:45 in i låten ”This Is Where?”. Fantastiskt vackert.
Den nya skapelsen består av sex låtar av rätt olika karaktär där Peter Hamill sjunger eller ibland snarare reciterar texterna. Mitt spontana intryck är nog att Peter inte alls sätter samma prägel på musiken som Steve Hogarth gjorde på den förra plattan med Isildurs Bane. Nej, jag tycker det snarare känns som att arrangemangen styrs rätt hårt av Isildurs Bane och då framförallt Mats Johansson på keyboards. Det stämmer uppenbarligen inte riktigt med Mats egen uppfattning men så känner jag. Men det kanske beror på att jag helt ärligt tycker att de instrumentala arrangemangen till stora delar är mer intressanta än Peter Hamills sång. Peter må vara en legendarisk, livfull sångare med lång karriär men han sjunger egentligen lika knackigt som han alltid har gjort, om jag vågar sticka ut hakan lite. Absolut inte tonsäker och det här stör vissa lyssnare inklusive mig själv. Faktum är att jag helst hade velat slippa Peters sång på vissa av låtarna eftersom jag tycker att sången tar fokus från de fina instrumentala arrangemangen.
Men för att i någon mån kompensera för denna breda kanonsalva mot Peter får jag säga att i vissa av låtarna får han ändå till det riktigt bra. Det gäller inte minst albumets obestridligt bästa låt med titeln ”The Day Is Done”. Just kombinationen av kraftfullt komp från Mats Johanssons piano och Peters intensiva sång fungerar här alldeles ypperligt. Jag får intrycket att Peters problem med tonsäkerheten enbart gäller när han sjunger lågmält och närmast recitativt. Fast det som imponerar mest på just denna låt är ändå Mats spel på piano som är närmast bombastiskt och läckert invävt med diverse andra keyboards. En ren njutning för örat! Enda fadäsen på denna låt är den plötsliga cymbalen som ljuder strax före de positivliknande tonerna efter cirka 3:30 in i låten. Den verkar komma helt i fel fas med takten. Man undrar om det verkligen var meningen?
Bland övriga låtar gillar jag bäst inledningspåret ”Before You Know It” och ”This Is Where?”. Den sistnämnda är full av instrumentalt tokiga infall men även ett tungt komp på slagverk.
Alltså, som vanligt ett album full av spännande instrumentala arrangemang (där dock några är lite väl utflippade) som nog kan tilltala många Artrock-fans. Men, som sagt, för den som inte riktigt är vän med Peter Hamills sång blir det här verket tidvis rätt svårsmält.
https://sv-se.facebook.com/ibexpo/
Isildurs Bane & Peter Hammill – In Amazonia
Ataraxia
- Before You Know It
- Under The Current
- Aguirre
- This Is Where?
- The Day Is Done
- The Bird Has Flown
Betyg: 7/10
Karl-Göran Karlsson