Blå Tåget är numera så stora att Metallica spelar deras låtar! Nej okej, det var väl i ärlighetens namn Ebba Gröns ”Staten och kapitalet” som Metallica överrumplade sin publik med på Ullevi, men utan originalet, Blå Tågets ”Den ena handen vet vad den andra gör”, hade det ju inte funnits någon låt att spela. Blå Tåget blir härigenom dubbelt i ropet, då denna bok gavs ut i våras. Ännu en volym om Blå Tåget, såpass snart efter bandets självbiografi ”I tidens Rififi”? Ja, det låter sig göras, då böckerna är väldigt olika. Den förra boken är mer av ett traditionellt historieberättande, medan den nya är en sociologisk studie som går till botten med hela fenomenet Blå Tåget – eller Gunder Hägg, som bandet hette från början – och visserligen förtäljer orkesterns berättelse, men hela tiden sätter in denna i en historisk, politisk och social kontext. Man skildrar i detalj gruppens multikonstnärliga bakgrund – måleri, litteratur, teater, musik – något som ska gå igen genom hela gruppens karriär. De olika medlemmarna beskrivs i helt rätt detalj för att förstå hur denna besynnerliga tingest – Sveriges första proggband? – skulle komma till liv, och författaren gör detta på ett entusiasmerande vis, som ständigt får mig att vilja höra DEN eller DEN låten. Hur gruppen tacklade olika musikaliska genrer, eller hur de platsade i 1970-talets musikrörelse tas upp, och ett kapitel sätter bandet i relation till de två andra proggtitanerna: Nationalteaterns Rockorkester och Hoola Bandoola Band. Mycket nytt lär jag mig också, såsom att den svenska musikrörelsen inte alls föddes på Gärdesfesten 1970: en musikfest på Götaplatsen i Göteborg hann före med några månader.
Några nackdelar? Tja, författaren nämner lite väl ofta att Blå Tåget hade en viss kärna bestående av fyra medlemmar. Och språket är emellanåt för akademiskt. Jag vill inbilla mig att jag har hyfsad koll på svenska språket, men termer som konsekration, habitus, tonikaparallell och melismer tvingas jag slå upp. Å andra sidan visar detta att författaren tar sin läsare på allvar.
Daniel Reichberg