Årsbästalistan 2019 – Ulf Classon

Har det redan gått ett helt år? Jag har ju inte ens hunnit lyssna ikapp det jag missade förra året! Och årets lista med skivor jag måste kolla upp är längre än på många år! Jag gillar ny musik och jag gillar att upptäcka nya band och artister men just nu känns det som jag staplar namn och titlar på hög. Men det är en huvudvärk för en annan dag. De artister och band som ligger en närmast om hjärtat är ändå representerade i listan över inköpt ny musik och det är ju ändå det viktigast i dagsläget.

Första reflektionen jag gjorde när jag började pilla med albumlistan var att det är ovanligt lite, eller rättare sagt obefintligt, med klassisk heavy metal i toppen. Ifjol var det i och för sig extremt men några heavy metal-plattor brukar ju leta sig fram till mig var år. Ingen thrash metal eller punk heller för den delen. Det finns att par stycken i varje genre bland bubblarna men inget som jag känner kommer kunna utmana om de ädlaste placeringarna. Däremot så bjöd 2019 på ett par härliga överraskningar vilket alltid är kul! För vem hade kunnat tro att Jimmy Barnes helt plötsligt skulle slå till med ett kalasalbum eller att Status Quo skulle leverera boogierock som i fornstora dagar?

Inom det som kallas för artrock är det som vanligt glest mellan banden hos mig. Opeth gjorde i och för sig en hejdundrande progrockmetalskiva men det är väl också allt som letat sig fram till mig. Å andra sidan så anser jag att ökenrock med långa utdragna låtar som klätts i psykedeliska toner och målande melodier är lika mycket artrock som något annat. Och då ser det ju helt annorlunda ut direkt med band som Yawning Man och Valley of the Sun på topp-tio till exempel.

Nåväl, nu börjar jag svamla och ni tappar intresset så vi kastar väl oss över listan med årets tio bästa album, vilka som bubblar och lite andra kategorier:


ÅRETS ALBUM 2019

1. Jimmy Barnes – My Criminal Record
På sitt sjuttonde studioalbum så levererar den ärrade australiensaren sitt kanske mest känslosamma och personliga album i karriären. Med de musikaliska rötterna i americanamyllan så får vi blues och rock, hårt och mjukt och hela tiden med en ärlighet i rösten som ger liv och personlighet till låtarna. Skivan är bara släppt på Nya Zeeland och i sångarens hemland ännu dock. Tacka musikgudarna för internet!
Bästa spår: Shutting Down Our Town

2. Christone Ingram – Kingfish
Kvalitén på debutalbumet från bluesvärldens nya stjärnskott kom egentligen inte som någon överraskning då jag redan sopat YouTube rent på klipp. Men ändå, när väl Christone Ingrams, eller Kingfish som han kallas, förstlingsverk anlände så slog det knock på mig. Blott tjugo år ”gammal” levererar han klassisk blues som han aldrig gjort något annat. Ett tekniskt men känslosprudlande gitarrspel och lyrik som träffar de rätta ställena.
Bästa spår: Love Ain’t My Favorite Word

3. Status Quo – Backbone
När man tror att Status Quo sjunger på sista versen så kontrar de med ett av sina bästa album på flera årtionden! Svängigt, medryckande och med en påtagligt pigg Francis Rossi i spetsen så visar ett av rockens mest seglivade band att ålder bara är en siffra. Vi får tung shuffleboogie av finaste Status-snitt som man mår så där bra av. Jag tror Rick Parfitt sitter i rockhimlen, njuter och tycker det samma.
Bästa spår: Liberty Lane

4. Gin Lady – Tall Sun Crooked Moon
Sveriges mest jordnära band ger oss avslappnad sydstatsrock i svensk tappning. Med en upptäckarlust och nyfikenhet utvecklar de sin musik för var album och står just nu musikaliskt på toppen av sin karriär. Det bästa är dock att bandet förmodligen inte nått upp till sin fulla potential ännu. Höjderna som detta band kan nå är nämligen förmodligen oändliga.
Bästa spår: The Visit

5. John Garcia & The Band of Gold – S/T
Ökenrockrösten nummer ett blev med nytt band och tog hjälp av Chris Goss (Kyuss, Queens of the Stone Age) för att spela in ett nytt album. Resultatet blev ett ökengroovigt och nästan garageslamrigt stonerrockalbum som visar att det går att utveckla genren utan att för den skull ta några större kliv i okänd riktning.
Bästa spår: Kentucky II

6. Yawning Man – Macedonian Lines
Med melodier som målar bilder, förför och trollbinder i ett varmt och fuzzigt ökenlandskap så fortsätter en av hörnpelarna inom ökenrocken att imponera med sin egensinniga musik. Mario Lalli och hans gäng har fått mig att drömma mig bort och släppa vardagens slentrian mer än en gång detta år.
Bästa spår: Macedonian Lines

7. Valley of the Sun – Old Gods
Efter några trevande men lovande album är nu stonerrockarna från Cincinnati, Ohio på väg mot de största sanddynerna. Det är kanske inte så flummigt eller utsvävande som många vill ha men det finns en charm i de tungt malande gitarrerna och de snygga atmosfäriska melodierna. Det behöver inte alltid vara så avancerat…
Bästa spår: Firewalker

8. Brant Bjork – Jacoozzi
Inspelad 2010, lagd på hyllan och nu avdammad och tillputsad kom så då äntligen Brant Bjorks Jacoozzi till oss. Ökenräven spelar alla instrument själv, leker, jammar och testar sig fram i flummiga instrumentala låtar. Det märks ibland att en del spår är kvar på idéstadiet men samtidigt gör det inte så mycket. Gillar man mannens musik så är detta, vid rätt tillfälle, ett utsökt album att mysa ikapp med. Var det någon som sade rödvinsökenrock?
Bästa spår: Guerrilla Funk

9. King Hobo – Mauga
Lite Clutch plus en näve Kamchatka är lika med tungt och rockigt men också lite funkigt, bluesigt, poppigt och fuzzigt. Det händer mycket när denna kvartett sammanstrålar och släpper loss sina influenser. Musikaliskt är de lite överallt men utan att det blir spretigt eller skaver. De har dessutom skapat ett album som ger mer för var lyssning vilket är värt att applådera.
Bästa spår: Twilight Harvest Pt. I & II

10. Entombed A.D. – Bowels of Earth
Sveriges bästa dödspatrull gör det igen! Lite snabbare, lite tajtare men fortfarande lika förkrossande tungt levererar LG och hans mannar en knogmacka som krossar det mest inom death metal i år. Och är det inte dags att droppa tillägget och kalla bandet för vad de egentligen heter, är och alltid har varit; Entombed!
Bästa spår: Hell is My Home


BUBBLARE (i bokstavsordning):

Asomvel – World Shaker
-Skitig benhård rock’n’roll. Lemmy hade varit stolt.

Bad Religion – Age of Unreason
-Stabilt, som alltid, när det kommer till punkveteranera.

Candlemass – The Door to Doom
-De sätter ned blyfoten och bevisar vilka som är doomkungar!

Carnal Forge – Gun to Mouth Salvation
-Svensk dödsthrash kryddat med hemsökta melodier.

The Chris Robinson Brotherhood – Servants of the Sun
-Ett mindre flummigt men rockigare brödraskap.

Cold Chisel – Blood Moon
-Sent släpp på året. Det låter galet bra om aussierockarna.D

DuneEater – No Gas No Good
-För oss som gillar Fu Manchu. Sen upptäckt. Listraket?

Herman Frank – Fight the Fear
-Så här kan tysk kvalité och heavy metal kombineras.

The Lord Weird Slough Feg – New Organon
-Egensinnig heavy metal på amerikanskt vis.

Luna Sol – Below the Deep
-Tung, stökig och emotionell stonerrock.

Michael Schenker Fest – Revelation
-Mycket Skum Gubbe bjuder in till sin roligaste fest hittills.

Nebula – Holy Shit
-Skavande och småpunkig stonerrock som vi vant oss vid.

Neil Young & Crazy Horse – Colorado
-Styrkebesked från Neil och Hästen men det vill inte lyfta.

The Old Firm Casuals – Holger Danske
-Oi, punk och pubrock i ett, han kan ännu den gode Lars.

Opeth – In Cauda Veneum
-Alla talar svenska på detta progrockmetalliska storverk.

The Quireboys – Amazing Disgrace
-Kan vara de brittiska pubrockarnas bästa platta. Listraket?

Robert Randolph & The Family Band – Brighter Days
-Medryckande och upplyftande blues som skänker glädje.

Sammy Hagar & The Circle – Space Between
-Det tar sig med tiden men det känns fortfarande ofärdigt.

Skraeckoedlan – Eorþe (Earth)
-Storslagen stonerrock som imponerar men har tyngden avtagit?

The Toy Dolls – Episode XIII
-Pigg platta från ett ännu piggare punkband som firar 40!

Tygers of Pan Tang – Ritual
-Melodiös heavy metal med mersmak!


ÅRETS EP: Big Scenic Nowhere – Dying on the Mountain
När väl det nya bandet Big Scenic Nowheres debut-EP landat så var det inte mycket snack om saken vem som vann den här kategorin. Det är så här jag vill ha min psykedeliska stonerrock. Flummigt, jammigt, medryckande och atmosfäriskt. Att gitarristerna Bob Balch (Fu Manchu) och Gary Arce (Yawning Man) ligger bakom detta projekt känns ganska självklart och med gäster som bland annat Nick Oliveri, Thomas Jäger, Per Wiberg och Mario Lalli då förstår man att kvalitén höjs några snäpp direkt. Nu ser jag fram mot fullängdaren under 2020 och utnämner den redan nu till en kandidat till nästa års bästa album!
Bästa spår: A-sidan (skall lyssnas på som en hel låt)


ÅRETS LIVEALBUM: Bullet – Live!
Ingen heavy metal på topp-tio i år. Vilken tur då att Sveriges bästa heavy metal-band bjöd på livealbum i klassisk dubbelutgåva! Full fart och sväng från första spår till sista. Hell Hofer och hans mannar spar inte på krutet när de släpper sitt första livealbum och även om jag saknar en del favoritlåtar så gör det inget. Detta livealbum är nämligen en rockig heavy metal-fest som alla bör ta del av!
Bästa spår: Highway Love


ÅRETS COVERPLATTA: Walter Trout – Survivor Blues
Detta album höll på att vinna ”årets album” innan jag kom ihåg att detta faktiskt är ett coveralbum. Blueslegenden Trout har tagit ett knippe obskyra blueslåtar, spelat in dem med hela sin personlighet kanaliserad genom gitarrsträngarna och inte bara gett låtarna nytt liv utan även gjort dem till sina egna. En personligare bluesartist är svårt att hitta just nu.
Bästa spår: Me My Guitar and the Blues


ÅRETS JULSKIVA: Keb’ Mo’ – Moonlight, Mistletoe & You
Julmusik är bland det värsta som finns. Sliskigt, myspysigt och kräkframkallande. Men ibland lyckas de mest oväntade artister få mig på andra tankar, det är inte ofta, men det händer, och i år är det Keb’ Mo’! Vem hade kunnat tro att en skiva med julig och stämningsfull salongsblues kunde vara så här trevlig? Ja det blir lite för myspysigt och tillrättalagt emellanåt men ändå, jag gillar denna skivan. Helt klart ett album jag kommer spela fler gånger.
Bästa spår: Merry, Merry Christmas


ÅRETS BESVIKELSE: Airbourne – Boneshaker
Att kalla de annars så mästerliga Airbournes nya album för en besvikelse är egentligen helt fel. Låtarna är fantastiskt bra och viljan att spela in allt live i studion på kort tid för att få en genuin och ruffigare känsla är beundransvärt. Det som gör mig så besviken är att jag aldrig kommer kunna lyssna på skivan utan att bli gravt irriterad. Mixningen av ljudet är nämligen helt uppåt väggarna. Både på vinyl och CD. Olika ljudnivåer mellan låtarna och även i låtarna! Det låter som ett svajigt kassettband! Vad producenten Dave Cobb har sysslat med vet i fasen men så har han ju lyckats producera sönder verk med så väl Europe som California Breed också. Nej, Cobb skall hålla sig till sin popcountry. Förhoppningsvis kommer det ett livedokument med Airbourne snart så man kan uppleva dessa låtar i sitt rätta element!
Största frågetecknet: Vem godkände slutprodukten?


ÅRETS DVD/BLURAY: Troublemakers – 35års Jubileum
Feta blurayutgåvor med till exempel Soundgarden och Slayer hade inte en chans i år. De fick rejält på nosen av en budget-DVD med en konsert inspelad 2016. När göteborgarna i Troublemakers firade 35-år med en fet konsert på Musikens Hus så bjöd de in en massa goa vänner som både lirade före och tillsammans med födelsedagsbarnet. Allt detta förevigades med några kameror, har legat och gottat till sig, och nu äntligen släppts i 100st exemplar för allmänheten att avnjuta. Bandet, med sångaren Blomgren i spetsen, är på sitt allra bästa humör och levererar svenska punkrockklassisker utan krusiduller men med ett jävla ös och en grym närvaro. Att publikkontakten även den är på topp behövs knappast påpekas. Själv sitter jag och förbannar mig själv över att jag missade denna spelning men samtidigt blir jag go i hela kroppen. För man blir ju det när man ser och hör Troublemakers. Go. Go å gla’.


ÅRETS KONSERT: The Toy Dolls på The Crypt
Man skulle kunna tro att Airbourne skulle knipa denna titel för sin spelning i Göteborg eller Greenleaf som fick igång en moshpit på lilla Pumphuset i Borås. Nej det var en punkspelning med tekniska problem på coola The Crypt i Linköping som knep årets konsert. Norrköpingstrion Abrovink inledde med rejäla tekniska problem men fick ändå levererat några Oi-stänkare som lovar gott inför framtiden. Att sedan se Troublemakers som förband kändes konstigt men samtidigt grymt häftigt då de utan tvekan är ett av Sveriges bästa liveband. Huvudakten Toy Dolls var dock kvällens begivenhet så klart. Detta gladlynta brittiska punkband som firar hela fyrtio år med denna turné är rejält på hugget och publiken är inte sena att hänga på. Från inledande och sprakande Fiery Jack via allsångsklassikern Nellie the Elephant till avslutande Idle Gossip så är det idel party. Till och med låtarna från årets skiva går hem överraskande bra. Tillsammans med goda vänner och annat trevligt folk så blev detta en kväll jag sent skall glömma.


ÅRETS JÄV: Assassin’s Blade, Crystal Eyes, Freternia & Vokonis
Kategorin där jag inte bara kan skryta med att jag har vänner (eller åtminstone bekanta) utan även vänner som spelar i band! Av förklarliga skäl kan jag inte betygsätta dessa men de måste ändå lyftas fram (i bokstavsordning så klart) för att de är grymt bra! Assassin’s Blade följde upp sin vassa debut med den krossande heavy/speed metalsläggan Gather Darkness, heavy/power metal-veteranerna i Crystal Eyes levererade med Starbourne Traveler sitt kanske starkaste alster hittills, Freternia gjorde storstilad comeback med pigga power metalverket The Gathering och Vokonis tog ännu ett jättekliv i sin utveckling med progressiva doom-mackan Grasping Time. Fyra album för alla att kolla in…


FÖRHOPPNINGAR INFÖR 2020:

Vad finns då att se fram emot nästa år? Vad kommer det nya årtiondet bjuda på? Kommer även vår generation kunna använda oss av uttrycket ”Det glada 20-talet”? 1920-talet bjöd ju på inte bara på bland annat en skjuts framåt för sociala frågor utan även kulturella uttryck som till exempel musik blomstrade! Att 1920-talet slutade i en amerikansk börskrasch kanske vi skall lämna därhän dock. Hur som helst, vårt första år på 2020-talet hoppas jag kommer bjuda på högklassig musik av alla dess slag. Redan nu vet jag att Gary Moore kommer utmana om årets liveskiva och ZZ Top lär nog ta hem årets dokumentär. I albumväg ser jag fram emot redan utannonserade nya skivor med DeWolff, Big Scenic Nowhere och Drive-By Truckers. Sen skall ju såväl Crowbars starke man Kirk Windstein som Saxons krutgubbe Biff Byford släppa soloalbum. Spännande värre!

Neil Young verkar äntligen få tummen ut och skall släppa volym två i sin arkivserie. Visst är alla utgåvor med gamla grejer kul och det är häftigt att man för en billig peng får tillgång till hela hans arkiv via en app i mobilen men det är ju de fysiska boxarna man är ute efter. Man vill ju klämma och känna på musiken också. Plus att de är ju snygga att ha i hyllan.

Sen har vi ju den ständiga frågan inför varje nytt år är ju; kommer det någon ny skiva med AC/DC? Det ser dock ljusare ut än på länge om man skall tro alla rykten om att skivan är inspelade och klar och så vidare. Den som lever får se som det brukar heta. 2020 kan dock bli året det händer. Om inte annat så får vi väl hoppas att det blir starten på ett nytt glatt 20-tal.

/Ulf Classon

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.