The Who – Who

När jag recenserade förra Who-albumet “Endless Wire” år 2006 förbluffades jag av det blotta faktum att efter så många år faktiskt recensera ett helt färskt studioalbum av dessa totalveteraner. Föga kunde jag ana att jag tretton år senare skulle recensera EN SKIVA TILL av The Who! Men det är precis vad jag gör, och jag förvånas över den energi, den uppfinningsrikedom och den pigghet som strålar ut från verkets alla porer. 


Albumet öppnar med att Roger Daltrey med nästan oförminskad styrka uttrycker de Pete Townshend-skrivna orden “I don’t care, I know you’re gonna hate this song”. Kaxigt sätt att öppna sin första nya platta på en herrans massa år. Daltreys stämband går inte att ta fel på, och visst är här massor med klassisk Who. Powerackord, akustisk gitarr, Pete Townshends inlägg på kör. “All this Music must Fade” är en guldlåt och värdig öppnare. “Ball and Chain” följer, och med den en suggestiv blues om Guantanamo. Förresten – påminner inte det inledande pianot om “Quadrophenia” (1973)? “I Don’t Wanna get Wise” så. Behagfull poprock. Genomklassisk Who. Därefter kommer “Detour“, vars titel jag tar för givet är en vink till Whos tidigare namn The Detours. Skön kombo mellan Bo Diddley-rytmer och elegant synthiga stick. Roger sjunger verkligen KANON. Och så avslutningsvis lite Terry Riley-influenser, precis som i klassikern “Baba O’Reily” (1971). “Beads on a String” kommer härnäst. 80-talssmöris. Jag njuter. “Hero Ground Zero” är en pampig bit vars symfoniorkester låter som äkta vara. “Street Song” är ett småpsykedeliskt stridsrop. “I’ll be Back” skivans svarta får. Upphovsmannen Townshend sjunger själv i denna Steely Dan-minnande smöris, som knappast hade kunnat göras med Keith Moon vid trummorna. “Break the News” sedan, ärtig låt, men också sentimental. Berörande. Vi närmar oss slutet. Först med härliga “Rocking in Rage“, skivans tuffaste låt där tankarna går till “Quadrophenia” såväl som till “Won’t get fooled again“. Slutnumret heter “She rocked my world“, och är en spanskklingande bit med en ovanligt tillbakahållen Daltrey. Väldigt udda låt för att vara Who, utom refrängen/sticket som bryter in från ingenstans. Superskönt stycke, som avslutar skivan lite ambivalent.

 
Summan av kardemumman är ett överraskande piggt album. Påhittiga Townshend-kompositioner, men samtidigt väldigt tydligt vilket band det är man hör. Samtliga bitar har blomstrat allt mer för varje gång jag hört skivan, och Roger Daltrey är alltjämt en STOR sångare. Tja, då är det bara tretton år kvar till nästa…

The Who – Who
Universal

1 All This Music Must Fade
2 Ball and Chain
3 I Don’t Wanna Get Wise
4 Detour
5 Beads On One String
6 Hero Ground Zero
7 Street Song
8 I’ll Be Back
9 Break The News
10 Rockin’ In Rage
11 She Rocked My World

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.