Ayreon – Transitus

Efter förra årets urladdning av Arjen Lucassen (mer känd under ett av alla sina artistnamn, nämligen Ayreon)med en uppsättning live-föreställningar som en 20-årig hyllning till genombrottsplattan ”Into the Electric Castle” (se min recension https://artrock.se/2020/03/ayreon-electric-castle-live-and-other-tales/)  trodde man väl lite till mans att det skulle dröja innan vi fick höra något nytt från den begåvade holländaren. Men icke då! Redan ett år efteråt presenterar Arjen ett synnerligen ambitiöst projekt som egentligen inte liknar någonting annat han har gjort tidigare. Istället för ett verk fyllt av Space Fantasy, Prog Metal och Science Fiction, något som vi vant oss vid från denne musiker, vänder Arjen tillbaka till ett historiskt tema med ett drama som utspelar sig på slutet av 1800-talet, kanske i England. Det här är mera en rockopera eller rent av något som man skulle kalla för en musikal. Och för er som gillar så kallade konceptalbum så är detta en riktigt guldgruva. Själv tycker jag det låter som en syntes mellan verk som ”Jesus Christ Superstar” och den klassiska uppsättningen av ”War of the Worlds” av Jeff Wayne. Likheten med den sistnämnda kommer inte minst från greppet att använda en väldigt myndig berättarröst som leder handlingen framåt (och bakåt!). I ”War of the Worlds” var berättaren den kände skådespelaren Richard Burton medan det här är den brittiske skådespelaren Tom Baker. Tom hargjort sig känd som karaktären ”Dr. Who” i den brittiska TV-serien med samma namn. Det här var en långkörare med flera olika skådespelare i huvudrollen men Tom anses av många vara den riktige Dr. Who. Tom gör ett alldeles utmärkt jobb som berättare här med en lagom dos av teatraliskt allvar och humor. Endast på ett ställe snubblar han till det men räddar sig i sista stund.

Utan att avslöja för mycket så rör det sig om en klassisk kärlekshistoria (typ Romeo och Julia, fast här heter de Daniel och Abby) med ett väldigt tragiskt slut. Fantasy-inslagen är ju inte helt borta då andevärlden och diverse mystik finns med i en stor del i handlingen. Exempelvis spelar titelbeteckningen ”Transitus” en väsentlig betydelse för handlingen vilket är något som för tankarna till den kristna beteckningen ”Skärselden” men med en något annorlunda betydelse i detta fall (och utan eld).

Som med alla Ayreons album är det en explosiv historia med många gästartister, exempelvis Tommy Karevik (Kamelot) som Daniel och Cammie Gilbert (Oceans of Slumber) som Abby. Stjärnuppställningen inbegriper även Simone Simons (Epica), Dee Snider (Twisted Sister), Joe Satriani, Marty Friedman, Johanne James (Threshold), Noa Gruman (Scardust), Marcela Bovio (MaYan), Caroline Westendorp (The Charm the Fury), Paul Manzi (Arena), Michael Mills (Toehider) och Amanda Somerville (Avantasia, Trilium) bland många andra. För den som gillar Arjen själv som sångare så blir man besviken. Han är (så vitt jag kan bedöma) bara med och sjunger i bakgrunden på ett ställe och då på ett sätt som låter närmast barnsligt och skrattretande. Fast man får ju naturligtvis höra mycket av hans gitarrspel.

Det är fascinerande att tränga in i detta enorma verk. Musiken är mycket mer varierad än tidigare Ayreon-alster. Förvisso hör vi mycket tunga ProgMetal-gitarrer men det finns också en mängd andra influenser. Vi hör exempelvis mycket stråkar, flöjter, trumpeter och så dessa opera-lika duetter i bakgrunden. Ibland lite medeltida stuk på kompet för att i nästa stund ösa på för fullt med gitarrer och trummor. Väldigt överraskande är också att i flera låtar höra närmast lite 20-talsinfluenser (Charleston). Sånginsatserna är som alltid oerhört viktiga i Arjens musik och han har återigen samlat på sig ett helt koppel sångarproffs, dock många nya namn som vi inte har hört i Ayreon-sammanhang förut.

Men det som slår mig mest är de dramaturgiska effekterna. De är ofta oerhört mäktiga och närmast hisnande att lyssna på. Exempelvis har vi 5 minuter in i den långa introduktionslåten ”Fatum Horrificum” kanske det häftigaste partiet på hela albumet. Manskören som på latin dramatiskt besjunger det hemska öde (”Fatum Horrificum”) som kärleksparet råkar ut för med ackompanjemang av dånande trummor, gitarrer, basuner och kyrkorgel. Allt detta kommer sedan i repris i den dramatiska låten ”Inferno” på slutet av albumet. Otroligt häftigt!

För den som suktar efter lite mer rak och tung rock finns även detta med i flera av låtarna. Men här sticker då speciellt en låt ut: ”Get Out! Now!”. Låten där huvudpersonen Daniel blir utskälld och utslängd av sin far i slottets stora sal. En låt som också är väldigt kul introducerad av Tom Baker. Men lyssna på sångaren Dee Snider! Otroligt bra sjunget i en låt som öser på rejält. Och med ett intressant gitarrsolo lite senare i låten. En given succé att spela live (om den dagen kommer)!

Men jag skrev också att detta verk påminner mer om en musikal än något annat Arjen har gjort. Det här exemplifieras nog bäst av låtarna ”Seven Days Seven Nights” och ”Hopelessly Slipping Away”. Den sistnämnda är otroligt fin och har stämningar som ger ståpäls. Det här är kanske min favoritlåt på plattan tillsammans med ”Inferno” och ”Get Out! Now!”. Här är det huvudpersonerna Daniel (Tommy Karevik) och Abby (Cammy Gilbert) som får briljera i en väldigt känslosam och vacker låt. Musikalkänslan är som sagt stor och jag skulle mycket väl tänka mig svenska musikalartister som Peter Jöback och Helen Sjöholm kunna framföra den här låten på ett liknande sätt. Alltså, det här är verkligen inte en typisk låt från Arjen Lucassen. Men fruktansvärt bra ändå och man måste berömma honom för att ha vågat ha tagit det här steget ut i det okända.

Men Arjen är inte bara nyskapande i detta verk. Han räds faktiskt inte att återanvända lite tidigare idéer. Bäst visas det i låten ”This Human Equation” som naturligtvis flörtar med konceptalbumet med detta snarlika namn. Det fungerar utmärkt även i detta sammanhang även om focus nu är väldigt annorlunda. Alldeles utmärkt sjunget av det två kvinnliga aktörerna eller änglarna i Transitus (Simone Simons and Marcela Bovio). Inte minst partiet med sången repeterad i ett bakgrundseko är fascinerande.

Efterhand förstår man naturligtvis att det här har varit ett långtidsprojekt och inte alls något som Arjen snickrat ihop det senaste året. Han har haft detta projekt i tankarna under många år och 2017 satte han igång med projektet mer på allvar. Sen har det gradvis växt fram under åren och nu har det då äntligen blivit färdigt. Det man undrar är om han även tänker sig framöver att verkligen framföra detta live som en musikal eller varför inte göra en filmversion av det. Själva grundhistorien är ju intressant och den kan man, om man vill, ta del av på ett lite mer begripligt sätt genom att läsa den grafiska roman som medföljer albumet. Det är tecknaren Felix Vega som har satt samman denna speciella roman i serieform. Kan vara bra som stöd till förståelsen av texterna vilket inte var lätt när man bara lyssnade på låtarna. Man kastas musikaliskt fram och tillbaka i handlingen på ett sätt som faktiskt var ganska förvirrande och det tog tid innan allting föll på plats. Men med seriealbumets hjälp blir förståelsen säkert glasklar för lyssnaren. Det här är ingen dum ide och det är säkert något som kan tas efter av artister som framöver försöker sig på konceptalbum. 

Som ni förstår är jag tagen med storm av detta verk och det är svårt att komma med någon kritik överhuvudtaget. Det enda jag kan tänka på är valet av den kvinnliga huvudrollsinnehavaren. Hon sjunger för det mesta fantastiskt men här och där hör man att hon kommer från en yngre generation sångerskor som har tagit till sig några av populärmusikens nycker som vi som är i den lite äldre generationen kanske har lite svårt att uppskatta. Alltså, att sjunga närmast lite barnsligt på ett tämligen tillgjort sätt. Det här är lite annorlunda mot det som vi annars är vana vid när det gäller Arjen (jag tänker naturligtvis på Anneke van Giersbergens alltid klanderfria sång). Men det här är ju en bagatell i sammanhanget.

Det här blir alltså snudd på maxpoäng från min sida. En och annan därute kommer säkert att döma detta verk som ett överdrivet pretentiöst effektsökeri men jag älskar det. Hoppas ni gör det också. Titta gärna på den fräcka trailern till albumet nedan.

Ayreon – Transitus
Music Theories Recordings

CD 1

  1. Fatum Horrificum (A: Graveyard B: 1884 C: Daniel and Abby D: Fatum E: Why? F: Guilty)
  2. Daniel’s Descent into Transitus
  3. Listen to My Story
  4. Two Worlds Now One
  5. Talk of the Town
  6. Old Friend
  7. Dumb Piece of Rock
  8. Get Out! Now!
  9. Seven Days Seven Nights

CD 2

  1. Condemned Without A Trial
  2. Daniel’s Funeral
  3. Hopelessly Slipping Away
  4. This Human Equation
  5. Henry’s Plot
  6. Message from Beyond
  7. Daniel’s Vision
  8. She is Innocent
  9. Lavinia’s Confession
  10. Inferno
  11. Your Story Is Over!
  12. The Great Beyond
  13. Abby in Transitus

www.arjenlucassen.com/

www.facebook.com/ArjenLucassenOfficial/

Betyg: 9.5/10 

Karl-Göran Karlsson

1 kommentar på “Ayreon – Transitus”

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.