Mario Giammetti – Genesis: 1975 To 2021 – The Phil Collins Years

Mario Giammetti – Genesis: 1975 To 2021 – The Phil Collins Years
Kingmaker Publishing

Vafalls? En recension av del två utan att ha recenserat del ett? Jag kan emellertid förmedla att del ett naturligt nog heter ”Genesis1967-75 – the Peter Gabriel years” och följer samma mönster som den här boken. Alltså en detaljerad på djupet-genomgång av Genesis historia, skiva för skiva, låt för låt. Vi får dessutom lära oss om låtar som inte kom med på skivorna, och en hel massa om vilket material som framfördes under turnéerna. Det är en fascinerande inblick i studio och skrivarstuga som bjuds. Själv blir jag överraskad av hur mycket ur Genesis låtskatt som bygger på rena improvisationer, snarare än att var och en kommer till replokalen med färdigskrivna låtar. Och när vi talar om överraskningar, räknar jag dit att popsnöret Nick Lowe sågs som potentiell arvtagare av Peter Gabriels sångarroll, att ”Wot gorilla” ursprungligen satt ihop med ”Please don’t touch” och att skratten i ”Mama” var inspirerade av hiphop-nestorn Grandmaster Flash och ”The message”. Jag blir också lite förvånad över att Steve Hackett var den som skrev mest på ”Wind and wuthering”, då ju hans avhopp från Genesis ska ha varit att han inte fick tillräckligt utrymme åt sitt material. Något jag däremot saknar är en ingående blick på de låtar som ströks från ”Abacab”, eftersom de påminde för mycket om gamla tiders Genesis. Eller var detta bara ett rykte? Jag kan också tycka det blir galet när författaren framför sina subjektiva åsikter som vore de fakta. Fasen, ”Silver rainbow” är ju toppen! Sedan är måhända undertiteln ”the Phil Collins years” aningen missvisande. Collins var ju med på de fyra föregående skivorna också (visserligen ”bara” som trummis) och den sista skivan ”Calling all stations” är ju helt renons på Collins, till förmån för Ray Wilson.

Jag delar slutligen Tony Banks irritation över att trummisen Nick D’Virgilio aldrig berättade om sin sångkapacitet. Nicks sång hade lätt kunnat lyfta ”Calling all stations” ett steg eller två, även om Ray Wilson gör ett gediget jobb, även han.

Massor med bilder och en komplett förteckning över bandets spelningar är prick över i för ett stycke litteratur väl värt sin plats i varje progressiv rockares bibliotek.

8/10

Daniel Reichberg

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.