Carl Linnaeus – Alice Cooper: historien om ett besynnerligt band
Southside Stories
Trots alla de mängder rockbiografier jag läst, har jag aldrig tidigare läst en Alice Cooper-biografi. Perfekt då att det nu i Oktober ges ut en bok om just Alice Cooper. Bandet alltså. För den som händelsevis inte känner till detta, var Alice Cooper under sina första år ett band. Klassiska låtar som ”School’s out”, ”No more mr nice guy” eller ”Billion dollar babes” skapades av denna grupp, av vilken samtliga levande medlemmar intervjuas på djupet, och inte bara de, utan även skivproducenter, ljudtekniker, omslagskonstnärer och många andra får sina röster hörda.
Min favoritdel av boken är som så ofta i biografisammanhang de tidiga åren. Det är fascinerande att följa med när bandet kämpar på, hur de flyttar tusentals kilometer för att få bandet på rull. Och så, bland gräddtårtor och giljotiner, kajalpennor och kanoner, kommer genombrottet. Bland blodtörstiga åskådare, skräddarsydda filmroller och egenpåhittade ord skapas fenomenet Alice Cooper.
Jag lär mig mycket som jag inte visste. Till exempel att Alice Cooper var ute efter det sound som kanadensiska The Guess Who hade, att gitarristen Glen Buxton inte alls medverkar på skivan ”Muscle of love”, att Michael Bruce var huvudsaklig låtskrivare, att #9 i ”Public enemy #9” var en vinkning till Beatles ljudkollage ”Revolution 9” eller att Alice och Suzi Quatro närapå blev ett par. Fast de här sakerna var jag kanske sist i världen att lära mig….
Detta är en faktaspäckad bok (vilka var egentligen ”The Snoop sisters”?). Kul också att läsa brottstycken ur samtida och synnerligen oförstående svenska konsertrecensioner. Ett lyxproblem är att jag ständigt måste ta paus för att lyssna på den ena eller den andra låten. Inte minst Neal Smiths och Michael Bruces soloplattor blir behagliga upptäckter.
Allt detta berättas med ett engagerande och målande språk. Man förstår lätt varför författaren blivit en uppskattad skribent på Sweden Rock Magazine. Jag håller dock inte med honom om att Cooperbandet var lika musikaliskt vassa som King Crimson eller Emerson Lake and Palmer.
Betyg: 8/10
Daniel Reichberg