The Beatles – Anthology 4
Universal
På Beatlesfronten har det givits ut tre större släpp under hösten. Först kom Lennon/Ono-boxen ”Power to the People” (som jag recenserar här: https://www.rocknytt.net/cd/190386-john-lennon-and-yoko-ono-power-to-the-people), sedan släpptes en fin samling med Paul McCartneys 1970-talsband Wings (som jag struntade i att recensera eftersom den inte innehåller något nytt) och slutligen frigjordes jätten, återutgåvan av 1990-talsprojektet ”Anthology” som bok, tv-serie och fyra fullmatade samlingsalbum. Här sätter jag fokus på ”Anthology 4” och dess tretton tidigare outgivna låtar. Eller rättare sagt tagningar, ty här förekommer inga tidigare outgivna låtar.
Vilka är godbitarna? Ja, det börjar bra med ”I Saw Her Standing There”, mycket lik den tidigare utgivna versionen, men Paul McCartney fumlar med basen. ”Money” är sedan stökig och rå, utan sitt onödiga piano. Härnäst bland topparna följer en spexigt avbruten ”This Boy” (min storfavorit från Beatlesåret 1963) och svängiga Ringo Starr-sjungna ”Matchbox”. Det ges hela tiden fascinerande inblickar med allsköns spelfel. Näst på tur bland de outgivna guldkornen följer en frenetisk ”I Need You” som dock garvas bort, John Lennons röst är magisk i första tagningen av sentimentala ”In My Life”. ”Baby You’re a Rich Man” glittrar och frustar utan den hysteriska claviolinen som sedermera lades på. Jösses, som de rockar! Är ”Baby You’re a Rich Man” Beatles mest bortglömda pärla? Det intressanta outgivna kröns av en repetition av ”All You Need is Love” med band, orkester och en spexande Lennon. Övrigt outgivet material är mindre intressant. Instrumentala tagningar av ”Nowhere Man”, ”The Fool On the Hill” eller ”I Am the Walrus” är endast för den djuplodande entusiasten. Eller den karaokesugne.
Sedan har vi ”Free As A Bird” och ”Real Love”, stycken som George, Paul och Ringo sammanställde på grundval av efterlämnade Lennonkassetter. Färska 2025-mixar bjuder större fyllighet tack vare högre uppskruvade akustiska gitarrer och att Ringos trumspel är mer in-your-face. Jag har sett folk ondgöra sig över att George Harrisons gitarrplock skulle vara borta, men det är de ju inte alls. Framför allt presenteras en mindre spöklik John. Med dagens teknik låter det nästan som om Lennon står och sjunger i samma rum som de andra. Nästan.
I övrigt medföljer sådant som givits ut på respektive albums deluxeboxar. Däribland en vråldistad, gitarrstinn ”Got to Get You Into my life” utan blås. En finstämd ”Good Night” på sång och tillbakalutad gitarr. En tidig, avbruten ”While my Guitar Gently Weeps” (vem spelar gitarrsolot?), ”Helter Skelter” där heavy metals födelse blir än råare utan körer och solon….
Vad finns att tillägga om ”Anthology”-skivorna i deras helheter? Tja, det är fantastiskt att bandspelare var framme redan när Beatles var koltbarn. Det är å andra sidan inte så konstigt att man fick nej för sina så kallade Decca Tapes – de är helt enkelt inte särskilt övertygande. Vissa låtar förtjänade senare att bli lämnade utanför diskografin (”You Know What To Do”, ”What’s the new Mary Jane”), somligt borde tvärtom fått vara med (”Leave my Kitten Alone”, ”Not Guilty”). Synd förresten att man missade detta gyllene tillfälle att äntligen frisläppa det mytomspunna ljudkollaget ”Carnival of Light”.
Summan av kardemumman: ”Anthology” påminner alla och envar om hur oerhörda The Beatles var, som sångare, som musiker, som kompositörer. Men det är till originalalbumen jag lockas. Det är för det allra mesta där som verken drivs till perfektion.
Betyg: 8/10
Daniel Reichberg