Polackerna är knappast några nybörjare, är i progressiva kretsar legender i sitt hemland och såg dagens ljus första gången 1971, men då i form av ett bluesband. SBB har inte släppt skivor hela tiden utan haft uppehåll på sisådär 10 år emellanåt.

Trots att bandet har existerat i över 35 år så är dom för mig helt okända. Även om jag nu skulle ha trillat över deras musik någon gång så har jag säkerligen förträngt det, för detta är så otroligt trist. Som ett ”Pink Floyd” eller kanske ”Toto” utan känsla och med sång som är nåt bland det mest oengagerade jag varit med om. Inte blir det bättre med ett uttal modell sämre på dom engelskspråkiga låtarna. Här händer då inte så vidare mycket utan låter mest som om dom bara gått in i en studio och kört en jamsession och sagt äh vad tusan det här tar vi!

Ljudet är det i alla fall inget fel på, trots det relativt ointressanta innehållet är det som sammet för öronen. Det finns faktiskts en låt som visar framfötterna rejält mer än dom andra. Det är spåret ”Pielgrzym”, kan verkligen tänka mig denna som en avslutningslåt på en utomhus festival med dov belysning vid de softa partierna för att sedan fläska på och musiken eskalerar. Fast att även detta alster känns som ån lång jammingsession har den helt enkelt nåt extra. 

Utöver denna så vet jag inte om det var så mycket att hänga i granen så att säga nu när det närmar sig juletid och allt.

Betyg 3/10