Pink Floyd

Ännu en kolossalt genomtänkt diskografi av Dennis Jacobsson.

Kort historik:

 

 

 

 1965 bildade några engelska ungdomar i övre medelklassen bandet Sigma 6. De var studenter på arkitektskolan Regent Street Polytechnic. Medlemmar var då Roger Waters ( bas, sång), Nicholas ”Nick” Berkeley Mason ( trummor), Richard ”Rick” William Wright ( keyboards), Clive Metcalf (bas), Juliette Gale och Keith Noble ( sång). Snart bestod bandet av Waters, Wright, Mason samt den drivande kraften Roger Keith ”Syd” Barrett ( gitarr o sång). Man tog nu namnet The Pink Floyd Sound efter två amerikanska bluessångares förnamn :Pink Council och Floyd Anderson. Runt 1966-67 spelade man mycket på klubbarna Marquee Club och Roundhouse. Snart blev Pink Floyd ett känt undergroundband på den experimentella och psykedeliska scenen. Inte minst genom sina ljusshower. Denna har de ständigt utvecklat under årens lopp. En lustig sak med Pink Floyd är att musikerna är tämligen medelmåttiga, med undantag av Gilmour. Men de har alltid haft visioner och ambitioner och framför allt utnyttjat sina resurser på ett genialiskt sätt. Resultatet har därför oftast blivit mycket bra. Resten av historien går jag igenom via diskografin

Diskografi:

Jag har valt att ta med de plattor som brukar kallas officiella, dvs undvika samlingar, bootlegs etc. I den mån det förekommer sådana så har det speciella skäl som jag kommer in på i beskrivningarna. Sug i er!
The Piper At The Gates Of Dawn (1967) Debuten, inspelad på klassiska Abbey Road samtidigt som Beatles spelade in “Sergeant Pepper” i studion intill. ( Då fattar man hur långt fram Liverpoolkillarna låg…) Här var egentligen första och sista Lp-skivan där Keith ”Syd” Barrett höll i rodret. Musiken var visserligen psykedelisk men påminner inte ett dugg om den musik bandet snart skulle bli känt för. Låtarna är tämligen korta popvisor med skruvade texter. Den heltokiga ”Bike” är ett exempel. Godkänd och charmig platta, bara man är beredd på att det inte låter typisk Pink Floyd.
A Saucerful Of Secrets (1968) Syd Barretts korta karriär är i princip över och han står bara för en låt: ”Jugband Blues”. Övriga låtar är inte lika sångbaserade. Nu är det komplexa stycken som gäller, bl a Waters ”Set The Control For The Heart Of The Sun” och “A Saucerful Of Secrets”. Nu plockas även den okände David Gilmour in och när Syd lämnar bandet så förfasar sig somliga. Det hade de knappast behövt med facit i hand. En helt OK platta även om de inte riktigt hittat formerna än.
Ummagumma (1969) Ett dubbelalbum uppdelat på en liveskiva och en studioskiva. På studioskivan kör medlemmarna ( Waters, Wright, Gilmour och Mason) var sitt soloprojekt. Jag tycker att Gilmours svit ”The Narrow Way” lyckas bäst men alltihop är svårsmält och musiken mycket abstrakt. Liven innehåller fyra långa verk, bl a ”Astronomy Domine” och ”Careful With That Axe, Eugine”. Tidig spacerock som ofta handlar om galenskap. Ett tema som skulle följa gruppen på flera sätt. I flummigaste laget och Floyds mest svårsmälta.
More (1969) Filmmusik till franska hippiefi lmen ”More”. Varierad stil men det mesta är tämligen okomplicerad rockmusik. Här fi nns några pärlor, t ex stenhårda ”Nile Song”, vackra ”Cirrus Minor” och ”Cymbaline”. Den sistnämnda fi nns som cover på Hawkwinds debutplatta. Godkänd men ändå lite av en mellanplatta i mängden.
Atom Heart Mother (1970) Mycket bra skiva! Här fi nns både typisk 60-talspop ( ”Summer ´68”), ren psykedelia ( ”Alan´s Psychedelic Breakfast”) och det fantastiska titelspåret. Detta är uppdelat i sex olika faser och innehåller allt, inte minst en stor bland- kör. Inspelningstagningarna var långa och komlicerade och ibland hörs att Nicks trumtempo släpar betänkligt. Men det är egentligen inget som stör. Plattan är fantastiskt bra. Mycket lek med olika bakgrundsljud och effekter. Håller än.
Meddle (1971) Här, mina damer och herrar, har Pink Floyd hittat hem. ”Meddle” är nära ett mästerverk och nu kommer det typiska soundet. Här hittar man klassiker som ”One of these Days” och ”Fearless” är en annan pärla. Låten ”Seamus” är en typisk blueslåt som Gilmour lirar tillsammans med en ylande hund(!). Men maffi gast är givetvis avslutningen, det fantastiska eposet ”Echoes”. En platta där allt sitter och en Gilmour som växt till världens kanske bäste gitarrist. Ett måste i samlingen!
Relics (1971) Ska egentligen inte ta med samlingsplattor här men Relics är intressant. Här fi nns nämligen en hel del som inte är med på några fullängdare. Fem singellåtar finns här, bl a Syd Barretts mycket bra hitar från den tiden: ”See Emily Play” och ”Arnold Layne”. En mycket bra sammanfattning av gruppens tidiga karriär och kan egentligen ses som en egen separat skiva mer än en samling.
Obscured By Clouds (1972) Gruppens andra filmsoundtrack ( det tredje om man räknar med deltagandet i filmen ”Zabriskie Point”), denna gång till filmen “La Vallèe”. Gilmour sköter nästan all sång med den äran men var har inspirationen tagit vägen? Pink Floyds rakaste rockplatta men helt utan sting. Egentligen inte dåligt fast med deras standard ett lågvattenmärke. Inga minnevärda låtar som sticker ut.

Dark Side Of The Moon (1973) Känns nästan löjligt att kommentera den, kan nån ha undgått “Dark Side...”? Hela plattan är en musikalisk bullseye och varenda spår är klassiker. 14 år(!) på skivförsäljningens top 100 är ett rekord som ingen annan någonsin kommer att vara i närheten av. Pink Floyd har tagit sista steget från undergroundhjältar till ett riktigt superband. ( Skivsläppen 1971, 73, 75, 77 och 79 saknar motstycke i musikhistorien.) Här finns Waters aviga bastakt i ”Money” och Gilmours enastående sång och solospel i ”Time”. Alla texter är på topp och låtarna skickligt sammanfogade till en helhet. Grym rätt igenom!
Wish You Were Here (1975) Det borde vara en mardröm att toppa “Dark Side...” men nu är gruppen inne i ett genialitetsstim. Och jodå, visst lyckas man igen. ”Wish…” innehåller fem spår. Inleder gör blueseposet ”Shine On You Crazy Diamond, part I” medan part II avslutar värdigt. Däremellan hittar man tre lite kortare låtar. Mardrömslika beskrivningen av musikbranchen i ”Welcome To The Machine”, titelspåret med Gilmour i högform på akustisk gura samt ”Have A Cigar” där man för enda gången lånat in en vokalist, nämligen Roy Harper. Jag är inte ensam om att tycka att låten ”…Crazy Diamond” är nåt av det bästa som skrivits. Inte minst Gilmours bluesiga gitarrspel som aldrig varit känsligare.
Animals (1977) Känd som den okända plattan (?!) Dock ofta uppskattad av progälskare. Jag ser den som en spegelvänd systerskiva till ”Wish You Were Here”, också uppbyggd på fem låtar. Men där ”Wish…” är känslosam så är ”Animals” ruffigare i sitt sound och mer uppbyggd på underbara gitarriff. Och även här har man en låt som både inleder och avslutar skivan. Återigen fantastiska texter där djur får symbolisera olika sorters människor. Min stora favorit är den långa och skiftande ”Dogs”. Waters har nästan skrivit rubbet och är ( åtminstone enligt honom själv) gruppen självklare ledare. Även om musiken är otroligt bra så börjar spänningarna öka i gruppen. De som framför allt inte drog jämnt var Roger Waters och Richard Wright och inspelningen av ”Animals” var ett enda lidande. En platta med mycket go gitarr och många taktändringar. Låtarna är långa men aldrig utdragna. Allt känns befogat och varenda ton är helrätt. Mycket ”progressive”.
The Wall (1979) Ångesten ökar även i musiken, men har lidande nånsin låtit bättre? ”The Wall” är ett formidabelt mästerverk som har allt! Rak ZZ-Topisk rock i ”Young Lust”, opera / musikal i ”The Trial” och solarplexusballad i ”Comfortably Numb”. Här finns naturligtvis också låtarna som varenda människa nynnat på: ”Another Brick In The Wall, part I-III”, varav part II blev en superhit. Solot i den håller undertecknad som nummer ett! Varenda ton är bara så j¤#%a rätt! 1982 släpptes gruppens film med samma namn där Bob Geldof på ett lysande sätt gestaltar den desillusionerade rocksångaren Pink. Han gör även Waters sånginsatser. Liknelser med både ensamhet, mobbing, rockstjärneliv och krig skildras på ett genialiskt vis. Symboliken förstärks av snygga animerade inslag. Alla är på topp på dubbelplattan men Waters är hjärnan bakom verket som tyvärr skulle bli gruppens sista mästerverk.
The Final Cut (1983) Waters dominerar mer än vad som är nyttigt för musiken. Det här tycker jag känns som restprodukterna som inte platsade in på ”The Wall”. En mycket, ja t.o.m. alltför, politisk skiva som inte har det där extra. Sviten som varat ända från 1971 är nu slut och ”The Final Cut” är en blek platta med Floydmått mätt. Texterna handlar om Waters frustration och sorg över faderns död i andra världskriget samt om Falklandskriget. Visst, det finns några schyssta spår, t ex ”The Post War Dream” och skö- na ”Two Suns In The Sunset” men totalt sett en ilsken soloskiva av Waters som inte längre är intresserad av samarbete med öv- riga bandmedlemmar.
A Momentary Lapse Of Reason (1987) Var förra plattan Waters soloplatta så är detta Gilmours. Richard Wright var i princip ute ur bilden och till stor del även Nick Mason, trots deras namn på konvolutet. Sann rysarvarning dock på ”On The Turning Away”. ”Learning To Fly” blev en mindre hit men totalt sett ännu en blek skiva. Saker kanske lät snyggare med Gilmour bakom spakarna och videorna var mycket konstnärliga men Waters vassa nerv saknas tydligt. Ett bevis på att båda behövs för att nå Floyds helhet
Delicate Sound Of Thunder (1988) En populär dubbellive där tremannabandet med förstärkning kör många av 70-talets hits samt några spår från “Momentary...”. Gilmours ambition var att pånyttföda det gamla soundet och visst, det funkar. Men framför allt var det maffigt live, dvs på riktigt. Som skiva känns det mer plikttroget med bara väntade låtar. Här återfinns klassiker som ”One Of These Days”, ”Time” och ”Run Like Hell”. Bra som startskiva!
The Division Bell (1994) Pink Floyds inte bara senaste utan sista studioskiva. Som vanligt läckert förpackad och till skillnad från ”A Momentary…” så märks det att man är en grupp igen. D.v.s. Wright och Mason är med i matchen på riktigt. Temat som, om man läser texterna, genomsyrar varenda spår är Gilmours och Waters osämja. ( Nåja, Waters är väl den riktigt bittre av de två.) Musiken är snygg och några pärlor är ”What Do You Want From Me”, ”Take It Back” och pampiga ”High Hopes”. ”Division…” är jämn och trion gör vad man kan begära av dem. Till detta följer även en liveturné som går utanpå det mesta som skådats på en scen. Men jag envisas med att tycka att Waters saknas. Det är fortfarande mer yta än djup och Floyd utan honom som visionär blir helt enkelt inte intressant.
Pulse (1995) Ännu en live. Känns kanske inte helt befogad eftersom det är lite av en utökad variant
Visste du detta?

 
 

Syd Barrett blev sparkad ur bandet på ett ganska brutalt sätt. Hans tunga LSD-missbruk hade gjort att övriga bandet till slut inte orkade med honom. En dag på väg till en spelning valde de helt enkelt att inte hämta upp honom… och på den vägen var det. Skivan ”Wish You Were Here” var tillägnad Syd. Under en inspelningspaus gick Gilmour fram till Waters och frågade vad det var för en kuf som satt i ett hörn i studion och tittade på dem. Waters svarade: ”Känner du inte igen honom? Det är ju Syd.” Varpå Gilmour brast ut i gråt. på ”Delicate..”. Låtarna framförs proffsigt och troget originalen men utan all häftig visuell scenshow blir det inte så spännande trots allt. Pulse bör isåfall ses på DVD, då snackar vi grejer! Plattan täcker in en stor del av vad som känns angeläget men känns som sagt inte nödvändig. En pompös sista avskedsföreställning. Snyft.
 

 

 

 Kom bara på att jag måste nämna en samlingsplatta till:

Echoes (2001) Plattan med stort P för den nytillkomne lyssnaren. Här finns faktiskt allt man kan begära från hela karriären. Inte minst ”When The Tigers Broke Free” som finns med på filmen ”The Wall” men INTE på skivan. Ska du bara ha en Pink Floyd så är det definitivt denna! Roger Waters pappa Fletcher Waters blev nedskjuten under slutet av andra världskriget. Detta tog Roger mycket hårt och en del av det skildras i den biografiskt uppbyggda ”The Wall”. Det var närmast krig när filmen ”The Wall” skulle spelas in. Regissören Alan Parker skulle sköta regin tillsammans med Waters. Men två kontrollfreaks var ett för mycket. Parker har senare sagt att det var det jobbigaste projekt han haft. På senare år har Waters fått frågan om han inte kunde tänka sig att hoppa in i gruppen igen. Men han hävdade att det inte var nån idé. Om övriga medlemmar skulle framföra sina åsikter så innebar det kompromisser. Och det var han inte intresserad av. ( kontrollfreak var ordet, ja.) Det sägs att bl a Paul McCartney smugit in på klubbarna när ännu ganska okända Pink Floyd spelade och blivit imponerad av showen. Det visuella har alltid varit viktigt hos Pink Floyd. Hipgnosis har skött omslagsdelen, och då oftast en man med det konstiga namnet Storm Thorgerson. I stort sett alla gruppens omslag platsar in bland rockvärldens snyggaste och Storm har gett ut en bok om detta. 

Richard Wright avlider den 15 september 2008 efter en tids sjukdom R.I.P