Cruzh – Cruzh

CRUZH_coverweb

The new wave of AOR säger skivbolaget om denna svenska konstellation. Stora ord! Men nog är det melodiskt så det förslår. Det är svårt att höra att de tidigare spelat glamrock tillsammans. Fast inget negativt om det. Ibland tar det lite tid innan man hittar hem så att säga.

Jag imponeras av det jag hör. Tänk Boston, Rat Bat Blue (1990) och The Outfield med en touch av Def Leppards Hysteria. Då får ni en aning om hur bra det låter. Produktionen är också riktigt snygg och det hörs att de verkligen har jobbat med arrangemangen.

Kanske har skivbolaget rätt denna gång. Det kan vara the new wave of AOR vi hör födas här. Låtarna är snygga och undertecknads favorit är Aim for the head som hade varit en klassiker idag om den släppts runt 1986-1987. Likaså Before I walk alone imponerar. First cruzh är också en stark liten sak. Balladerna når däremot tyvärr inte ända fram.

Sammantaget en klart godkänd debut från ett nytt svenskt band som det ska bli spännande att följa. Här finns definitivt potential till något stort inom AOR-genren. Hade dock önskat att sångaren kunde tagit i lite mer här och där. Å andra sidan kan jag tänka mig att de inte vill bli för lika H.e.a.t. och Eclipse. Hur som helst, bra jobbat grabbar!

www.facebook.com/cruzhofficial

Cruzh – Cruzh
Frontiers Music s.r.l

1. In n´out of love
2. First cruzh
3. Aim for the head
4. Anything for you
5. Survive
6. Stay
7. Hard to get
8. You
9. Set me free
10. Before I walk alone
11. Straight from the heart

 

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Slottsskogen Goes Progressive – Preliminärt spelschema.

Festivalen Slottsskogen Goes Progressive närmar sig med stormsteg, preliminärt spelschema finner du nedan.

Inventors of the Universe 15.00-15.45
Hooffoot 16.15-17.30
D’accord 18.00-19.15
Art of Illusion 19.45-21.00
The Watch 21.30-23.00

I pauserna MagNiFZnt

SGP2016_web

Arrangör: Göteborgs Artrockförening.
Mer info http://garf.eu/sgp-2016.html

Running Wild – Rapid Foray

Running Wild_Rapid Foray_300

Running Wild med Rock n Rolf i spetsen har hållit på ett tag nu. Nu spottar de ur sig studioplatta nummer 15 i ordningen. Den är inte alls dålig men jag upptäcker efter några lyssningar att det är lite för mycket små pauser i låtarna där det inte händer någonting. Det är de ställen där det inte är någon sång. Det låter så mekaniskt på något sätt. Inga coola trumfills eller något annat som bryter av lite. Lovande låtar är annars titellåten Rapid foray, Blood moon rising och plattans juvel allsångsrökaren By the blood in your heart. Den låten känns bättre producerad och bearbetad än de andra och låter mindre tom. Där har de bland annat slängt in säckpipor och körer som fyller ut. Kanske även mer koskälla skulle varit på sin plats! Nä, skoja bara.

Sammantaget är jag föga imponerad av denna skiva. De fick till en bra singel men inte så mycket mer.

Running Wild – Rapid Foray
Steamhammer

01. Black skies red flag
02. Warmongers
03. Stick to your guns
04. Rapid foray
05. By the blood in your heart
06. The depth of the sea – Nautilus
07. Black Bart
08. Hellestrified
09. Blood moon rising
10. Into the west
11. Last of the mohicans

 

Betyg: 4 / 10

Peter Dahlberg

RESolution9 – nytt band med Rik Emmett.

Rik Emmett (Triumph) och hans nya band RESolution9 har skrivit på för Mascot Label Group där albumet RES 9 släpps i november månad. Med på gästlistan återfinns bl.a. de gamla Triumph medlemmarna Gil Moore och Mike Levine.  Bland övriga gäster kan nämnas Alex Lifeson från Rush  och Dream Theatre’s James LaBrie.

Rick Emmet mini

 

Karmakanic – Dot

Karmakanicweb

Karmakanics nya platta ”Dot” har varit ute ett tag nu men förtjänar ändå att uppmärksammas med en lite sen recension. Det var en efterlängtad release eftersom det är mer än 5 år sedan förra plattan släpptes. Vi ser ungefär samma lineup som på den senaste plattan men med lite spännande gästartister varav den mest kände nog är Andy Tillison från The Tangent. Plattan innehåller i stort sett bara fyra låtar varav det två-delade verket ”God the universe and everything else no one really cares about” fyller ut cirka 2/3 av den 47 minuter långa skivan.

Jonas berättar att själva temat för plattan är inspirerat av den amerikanske författaren och astronomen Carl Sagan som i sina texter ofta lyft fram hur liten och obetydlig jorden är i universum. I princip bara en liten punkt (”dot”) i oändligheten. Ändå är det allt för oss människor. Temat är sannerligen inte nytt, det har används av många förut. Mest tydligt på sistone är väl kanske prog-hiten ”A pale blue dot” från 2013 av Sound of Contact (med Phil Collins son Simon Collins). Den stora frågan är varför skivomslaget visar en tydligt orange ”dot”? Men det kanske är vår sol. Eller?

Av naturliga skäl är det just den långa tidigare nämnda låten som är mest intressant på den nya plattan (främst Del 1) och det är här plattans tema är mest tydligt. För oss som gillar långa och innehållsrika verk inom den Progressiva rocken är det här ännu en frestande munsbit att sätta tänderna i. Den 24 minuter långa Del 1 av denna låt är verkligen sprängfylld med högkvalitativa insatser från några av de allra främsta inom svensk progressiv rock. Vi hör Göran Edman mycket snyggt sjunga det bärande temat i början och slutet samt stå för svängiga lite halv-funkiga sångpartier i mitten låten. Men det jag gillar bäst med låten är de två rätt så långa instrumentala partierna efter Görans inledande sång och före själva avslutningen på Del 1. Samspelet här mellan framförallt Morgan Ågren, Lalle Larsson och Jonas Reingold är bitvis rent makalöst bra. Jag älskar det otroligt sköna spelet på trummor där till och med ’simpelt’ cymbalklingande svänger så fantastiskt skönt i båda dessa partier. Sen kan man inte nog understryka det fantastiska handlaget med tangenterna från Lalle på både piano och andra keyboards. Tillsammans väver bandet exceptionellt sköna harmonier tillsammans och naturligtvis får Lalle också utrymme för hans så typiska små eskapader utanför ramarna (där fingrarna rinner ner längs med tangenterna som ett smärre vattenfall och sen vänder upp igen!). Extra plus också för sköna akustiska och elektriska gitarr-tongångar av Krister Jonsson och spröda fina flöjttoner av Ray Aichinger. Jonas basspel kommer också fint fram men i det andra av det två nämnda instrumentala partierna är hans spel förvånansvärt tillbakalutat men ändå så otroligt väl anpassat till de andra musikernas insatser. På slutet får vi sen höra Göran sjunga ”We’re all, yet nothing” anspelande på plattans tema.

Men på en så här lång härlig låt kan man även ha lite kritiska synpunkter. Jag har faktiskt lite svårt för mittenpartiet med sånginsatser från unga kvinnliga sångare. Det låter inte helt rent och det stör i en annars rätt så perfekt anrättning. Den manliga körharmonierna efter cirka 11:30 in i låten är betydligt mera njutbara i jämförelse. Sen stör det mig också att man inte varit så noga med texterna vad gäller engelskan. Hur kan man på slutet sjunga ”It really don’t matter”? Och till och med flera gånger innan Göran till slut får till det med ”It really doesn’t matter” i en av de sista repetitionerna. Redan i småskolan fick vi väl alla lära oss grundregeln när man skall använda ”do” och ”does” i engelskan. En rätt obegriplig fadäs, särskilt i ljuset av att den progressiva rocken ju i högsta grad är internationell och engelskspråkig. I och för sig har jag förstått att även en del engelsmän gör sig skyldiga till detta grammatiska fel men någon måtta får det vara på språkhanteringen, tycker jag. Jag gillar inte att vara språkpolis men i det här fallet gick det inte att undvika.

Den avslutande Del 2 av samma låt är bra men inte alls lika framträdande som Del 1. Snyggt pianospel av Lalle, bra sång av Göran och några mycket snygga bas-solon av Jonas. Men ändå inget som riktigt sticker ut. Detsamma får nog sägas om övriga tre kortare låtar.

På låten ”Higher ground” får vi istället för Göran höra Nils Erikson sjunga. Helt OK med en rätt så personlig och trevlig röst. Låten handlar enligt uppgift om Jonas egen uppväxt i en liten svensk småstad.”Steer by the stars” är det närmaste en hitlåt man kan komma på denna platta. Låten har skrivits tillsammans med Andy Tillison som ju är känd för att då och då få till väldigt svängiga och njutbara proghits. Så även denna gång men ändå inget som blir riktigt bestående. Det skall sägas att Andy också medverkar med orgel på den långa inledande låten beskriven tidigare. Låten ”Travelling Minds” är till slut en sorts direkt övergång från föregående låt (d v s den tar över några av temana i föregående låt) och transformerar den långsamt till något annat i ett lugnt och stillsamt tempo med atmosfäriska keyboards (och med ursköna Mellotron-toner på slutet).

Trots de lite mindre upphetsande korta låtarna på plattan så blir den ändå ett mycket högt betyg. Det beror naturligtvis på den underbara ” ”God the universe and everything else no one really cares about – Part 1”. Jag tycker det är härligt att det fortfarande finns band som har modet att skriva dessa långa komplicerade och varierade verk. För mig är dessa låtar så mycket mer intressanta än de korta hit-orienterade låtarna.

Karmakanic – Dot
InsideOut Music

Dot
God the universe and everything else no one really cares about – Part I
Higher Ground Steer by the Stars
Traveling Minds
God the universe and everything else no one really cares about – Part II

www.reingoldmusic.com

Betyg:8/10

Karl-Göran Karlsson

Voices From The Fuselage har skrivit på för White Star Records

Progressiva metalbandet Voices From The Fuselage med fd Tesseract medlemmen Ashe O’Hara har signerat John Mitchell och Chris Hillman´s bolag White Star Records. Debuten Odyssey: The Destroyer Of Worlds från 2015 återutges nu i omarbetad version under oktober månad.
Nedan videon Inner Child från 2015.

Arjen Anthony Lucassen’s Strange Hobby

Strange_Hobby

Arnold Layne has a strange hobby… Ur första raden i första Pink Floyd-singeln tog han titeln, Arjen Anthony Lucassen, när han 1996 skulle ge ut en rad gamla popdängor på sitt eget Arjen-vis. Resultatet blev en pigg, underhållande kavalkad; för den erfarne lyssnaren fylld av igenkänning, för nykomlingen en frejdig historielektion. Bland de mest lyckade låtarna finner jag ”I am a rock” (Simon and Garfunkel), ”Bus stop” (Hollies) samt de hysteriskt snabba versionerna av Bob Dylans ”I want you” och The Who-klassikern ”Boris the spider”. Beatles, Status Quo, Monkees, T. Rex, Beach Boys – på de flesta håll blir jag glad av att lyssna.

Till fördelarna hör även själva valet av pop. En skiva med Deep Purple- och Led Zeppelin-covers hade varit betydligt mer förutsägbar och gissningsvis tråkigare. Hit hör också att Arjen sjunger själv. Ayreon, Gentle Storm och övriga projekt i all ära – jag saknar alltsom oftast Arjens egen fina stämma. Att denna nyutgåva försetts med fyra bonuslåtar skadar inte heller.

Ska man leta nackdelar, så störs jag en smula av att allt förvandlas till Arjenrock. Kanske att vissa låtar kunde ha fått behålla sina timida popskrudar? Ännu en nackdel är att även om nu allt är välgjort, känns det hela ändå som ett tydligt sidoprojekt med glimten i ögat. Ja, det dröjde åratal innan fansen fattade att det faktiskt fanns en Arjenskiva med popcovers. Omslaget skvallrade inte med ett ord om upphovsmannen.

Arjen Anthony Lucassen’s Strange Hobby
Cherry Red Records

  1. ARNOLD LAYNE
  2. NORWEGIAN WOOD
  3. PICTURES OF MATCHSTICK MEN
  4. I AM A ROCK
  5. BORIS THE SPIDER
  6. (FURTHER REFLECTIONS) IN THE ROOM OF PERCUSSION
  7. SUNNY AFTERNOON
  8. SEE EMILY PLAY
  9. FOR NO ONE
  10. I WANT YOU
  11. BUS STOP
  12. FLOWERS IN THE RAIN
  13. THE LETTER
  14. RIDE A WHITE SWAN
  15. SLOOP JOHN B.
  16. DAYDREAM BELIEVER
  17. CATCH THE WIND
  18. ICE IN THE SUN

    BONUS TRACKS

  19. PRETTY GIRLS
  20. IN THE ROOM OF PERCUSSION – Feat. Peter Daltrey
  21. LAST TRAIN TO CLARKSVILLE
  22. RUBY TUESDAY

Betyg: 7/10

Daniel Reichberg