Schizofrantik – Ripping Heartaches

Satan and Death Separated by Sin, skivans första spår är en tung och ångestfylld instrumental inledning. Känslan av att vara inspärrad på mentalsjukhus i sällskap med tunga tankar och mardrömmar om en mörk värld kommer över en. Tretton minuter teknisk progg med taktbyten och smått galna, maniska syntar och gitarrer, en låt som dock växer mycket med några genomlyssningar men som är smått jobbig första gången man hör den.

Bandnamnet karaktäriserar ganska väl hur de låter på de mer galna låtarna. Ett av spåren på den förra plattan The Knight on the Shark heter till exempel Nazis on LSD, svårt att inte bli lite glad över ett sånt låtnamn!

Skivan lugnar dock ner sig och blir ganska harmonisk i A New Day som ger ett välkommet andrum till det mörka – lite hopp om framtiden finns kanske? Sen brakar ångesten loss igen i Personal Hell och det mörka synes ta över själen, instrumentalt med en känsla av hjälplöshet och sårbarhet som finns i musiken. Är det någon som lyssnar då orden inte finns…?

I Hungry Ghosts sjunger Mayrhofer om människans girighet och dumhet som leder till att man återföds som ett ”hungrigt spöke”. Här dominerar de tunga gitarrerna á la Porcupine Tree. Det finns mycket existentiella frågor och tänkvärda texter som i Why is my mind? och instrumentella Children stopped crying in Aleppo som ger en påminnelse om det pågående avskyvärda kriget i Syrien.

Sista låten Infinity – oändlighet – ger i allt det mörka ändå en känsla av att trots allt elände i nuet så är vi små atomer i världsalltet och ondskan finns men även godheten och även om mänskligheten en dag försvinner så går världen och universum vidare utan oss.

Shizofrantik är en tysk grupp som tidigare har släppt två skivor, The Night on the Shark som kom 2013 och Oddities från 2011. Bandet består idag av Martin Mayrhofer på sång och gitarr och som skrivit alla låtarna på skivan förutom Hungry Ghost där även trummisen Andy Lind medverkar, samt Henning Lübben på keyboards. Om man ska försöka sig på en jämförande beskrivning från något annat band så kan man emellanåt få en känsla från Haaken i musiken.

En lite spretig skiva kanske som kräver en del av dig och som behöver några aktiva genomlyssningar för att sedan bli riktigt bra!

Schizofrantik – Ripping Heartaches
Gentle Art of Music

1. Satan and Death Separated by Sin
2. A New Day
3. Personal Hell
4. Hungry Ghosts
5. Why is my Mind
6. Children Stopped Crying in Aleppo
7. Infinity

http://www.schizofrantik.de

https://www.facebook.com/Schizofrantik/

 

Betyg: 7/10

Helena Kernell

 

Galactic Cowboys – Long Way Back to the Moon

Nittiotalet är “mitt” musikårtionde. Inte för att all musik som kom ut då var mästerlig utan för att min ålder gör att det var då som jag var gammal nog att aktivt börja uppsöka och masskonsumera musik. Houstongänget Galactic Cowboys var dock aldrig ett band jag intog i stora mängder. Jag gillade deras hårda stunder då thrashriffen fick tugga ihop med en nästan maskinell takthållning. Tyvärr blandade de upp detta med popmelodier och Beatles-harmonier. Det var något som den bångstyrige tonåringen i mig inte kunde tackla.

När amerikanerna nu gör comeback skulle man kunna tro att de precis som jag inte bara har vuxit upp utan också utvecklat sitt musikaliska sinnelag. Så är inte fallet. Visst har bandet mognat och deras låtar hänger samman på ett bättre sätt än tidigare men nya Long Way Back to the Moon fortsätter där föregångaren Let it Go lämnade av sjutton år tidigare. Deras sinnrika blandning av rock/metal/thrash som vävs samman av popmelodier från sextiotalet samt Beatles-partier låter som inget annat. De är inte rädda för de tvära svängarna eller stilbyten mitt i en låt. Att kalla dem för progressiva är att ta i men att de vägrar gå den enkla vägen är uppenbart.

Problemet med Galactic Cowboys då som nu är att de bjuder på en massa coola saker men inget som består. Ett fränt riff här och en supersnygg refrängmelodi där räcker inte för att helheten skall bli minnesvärd. Men med det sagt så är Long Way Back to the Moon absolut inte dålig. Absolut inte. Det är faktiskt ganska kul att umgås med Galactic Cowboys nittotalsmusik nu när jag, precis som bandet, har blivit äldre och mer musikaliskt bevandrad. Tyvärr är det för spretigt för att det skall lämna något bestående intryck så det blir nog endast de redan frälsta som kommer tokjubla över denna nostalgitripp.

Galactic Cowboys – Long Way Back to the Moon
Music Theories Recordings/Mascot Label Group

1. In the Clouds
2. Internal Masquerade
3. Blood in My Eyes
4. Next Joke
5. Zombies
6. Drama
7. Amisarewas
8. Hate Me
9. Losing Ourselves
10. Agenda
11. Long Way Back to the Moon

https://www.facebook.com/galactic.cowboys

http://www.galacticcowboys.com/

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Leaving Aurora – hyllningsvideo från Steve Howe till sin son Virgil.

Steve Howe har gjort en hyllningsvideo Leaving Aurora till sin bortgångne son Virgil. Spåret är från deras kommande album Nexus som släpps den 17:e november via InsideOut Music.

 

1. Nexus (04:57)
2. Hidden Planet (03:27)
3. Leaving Aurura (03:40)
4. Nick’s Star (03:41)
5. Night Hawk (03:35)
6. Moon Rising (03:31)
7. Passing Titan (04:06)
8. Dawn Mission (05:07)
9. Astral Plane (03:37)
10. Infinite Space (02:08)
11. Freefall (02:09)