Steven Wilson annonserar detaljer från kommande livesläppet.

Foto: Hajo Mueller

Steven Wilson släpper livekonserten (DVD, Blu-Ray, DVD+2CD, Blu-Ray+2CD ) från Royal Albert Hall den 2:a november via Eagle Rock Entertainment med titeln Home Invasion: In Concert at the Royal Albert Hall. 

Tracklisting:
Intro ”Truth”
Nowhere Now
Pariah
Home Invasion / Regret #9
The Creator Has A Mastertape
Refuge
People Who Eat Darkness
Ancestral
Arriving Somewhere But Not Here
Permanating
Song Of I
Lazarus
Detonation
The Same Asylum As Before
Song Of Unborn
Vermillioncore
Sleep Together
Even Less
Blank Tapes
The Sound Of Muzak
The Raven That Refused to Sing

Bonus material:
Interview with Steven recorded during the run of shows.
Three tracks recorded in rehearsal at the Royal Albert Hall:
Routine
Hand Cannot Erase
Heartattack In A Layby

https://www.facebook.com/StevenWilsonHQ/

Joe Bonamassa släpper ny video från kommande plattan Redemtion!

Sverigeaktuella Joe Bonamassa som släpper nya studioalbum Redemtion den 21:e september på Provogue records/Mascot Label Group har lagt ut videon I’ve Got Some Mind Over What Matters.

 

Turnédatum september 2018

22 sep Jäähalli, Helsingfors, Finland
24 sep Hovet, Stockholm, Sverige
26 sep Lisebergshallen, Göteborg, Sverige
28 sep Spektrum, Oslo, Norge
29 sep Operahuset, Köpenhamn, Danmark

Gazpacho – Soyuz

Ibland går det för snabbt med alla releaser av ny musik. De riskerar att drunkna i flödet. I maj släpptes ännu en platta från norska Gazpacho med titeln Soyuz som jag inte uppmärksammat förrän nu. Ändå, detta norska band har fascinerat mig ända sen släppet av plattan ”Night” år 2007. I stort sett samtliga plattor sen dess (hela fem stycken) har hållit mig fången i fascination flera månader efter varje release. Och så blev det även denna gång. Gazpacho är fullständigt unika i prog-genren. Det finns kanske inget band som lyckats skapa ett så unikt sound. Mycket hänger på sångaren Jan-Henrik Ohme som har en otroligt skön och varm röst som han använder mer som ett instrument än att bara framföra text och lyrik. En del har svårt för hans röst och jag kan bara beklaga att de inte ser hans enorma talang och skicklighet. Ett annat kännetecken hos bandet är deras fantastiska känsla för harmonier och takt. Mycket av detta kommer från den fantastiske Thomas Andersen på keyboards och piano som ständigt förundrar med det ena sköna temat efter det andra. Ingen ekvilibristik, bara otroligt sköna ackord och ackordsföljder. En del klagar på att det svänger för lite om bandet. Det kanske ligger något i det men det betyder absolut inte att takt inte betyder något för dem. Lyssna på titellåten ”Soyuz one” och den alldeles underbara ”Exit Suite” så förstår ni nog att takt faktiskt är tämligen centralt i deras musik. Men det är inte det snabba och tuffa tempot de vårdar utan den långsamma, suggestiva takten. Och jag fullkomligt älskar det i tider när det hårda och tunga får så mycket uppmärksamhet. Den här typen av musik får tillvaron att stanna upp lite och ger tid för eftertanke och stillhet. Har du behov av lite andaktsfull musik (utan att för den skull vara religiös) så skall du absolut lyssna på Gazpacho. Till detta bidrar även den fantastiske violinisten Mikael Krömer. Hans Hardangerfela (?) lyfter låtarna ännu högre genom de fantastiska harmonierna han skapar mellan fiolen, övriga instrument och sången. 

Bandets plattor har ofta ett tema som bygger på någon händelse eller någon berättelse från någon bok. Så även denna gång. Titeln är naturligtvis tagen från namnet på Sovjetunionens motsvarighet till Apolloprojektet, d v s bemannade rymdfärder med mer eller mindre tydliga avsikter att befästa den politiska makten och överlägsenheten hos respektive stormakt under kalla krigets dagar. För Sovjetunionen fick ju denna tävlan med USA en tragisk början då den första bemannade färden med Soyuz 1 med kosmonauten Vladimir Komarov ombord slutade i en dödlig krasch. I låt nummer 1 (”Soyuz one”) kan man ana hur problemen startar ombord inför nedstigningen och i näst sista låten ”Soyuz Out” beskrivs mer direkt momenten och tankarna hos Komarov före kraschen. Det skall dock sägas att texterna är ganska kryptiska och poetiskt utsvävande så det är inte helt lätt att avgöra om det även finns tydliga budskap till oss. Övriga låtar verkar ha mindre direkt koppling till själva rymdäventyret så man kan knappast säga att det här är ett solklart så kallat konceptalbum.

Men om texterna är mystiska och rätt svåra så måste man säga att musikaliskt är det här verkligen ett helgjutet verk som sakta växer sig på en på ett sätt som till slut är helt oemotståndligt. Jag har redan nämnt den magiska låten ”Exit Suite”, som är något av det vackraste och samtidigt märkligaste jag hört, men här finns flera låtar som nästan är lika fantastiska. ”Sky Burial” är oerhört sorglig med det repetitiva pianokompet, de indiska sånginslagen och Jan-Henriks fina sång. Jag gillar även trumspelet som matchar övriga instrument perfekt. Här finns egentligen ingen riktigt sångmelodi eller struktur utan bara några lösa teman. Trots det blir det så otroligt bra. Fascinerande. Låten ”Fleeting Things” blir närmast en glad kontrast i jämförelse. En tydlig melodi som sätter sig snabbt. Och är det inte valstakt i botten? Otroligt fint och en av låtarna som jag tycker borde ha chansen att spridas i lite bredare leder.

Vi har också en riktigt lång och spännande låt i ”Soyuz Out” på plattan. Den tar ett bra tag att få kläm på. Flera oväntade svängar hit och dit varav partiet med plötsligt körmusik efter 4:15 som komp i bakgrunden är så otroligt vacker att man häpnar. Den här låten har också delar där man även visar att man kan spela lite hårdare rock. Till slut kommer så avslutande ”Rappaccini” som är än mer andaktsfull och allvarlig än något annat på plattan. Kan närmast liknas vid en psalm eller ett Requiem med massor av stråkar som bakgrund. Jag får faktiskt tidvis lite vibbar av liknande lugna låtar från Marillion och Steve Hogarth (kanske rentav från den sistnämndes samarbete med Isildurs Bane). En otroligt vacker låt som ger plattan ett alldeles fantastisk slut där man som lyssnare närmast kippar efter andan efteråt.

Jag vet att man som recensent måste vara sparsam med superlativerna och tänka sig noga för innan man ger maxpoäng till ett alster. Jag har gjort det nu och min slutsats står fast. Den här typen av album är det bästa jag vet. Då är saken avgjord. Tack Gazpacho för ännu ett mästerverk!     

Gazpacho – Soyuz
Kscope Music

1. Soyuz one
2. Hypomania
3. Exit Suite
4. Emperor Bespoke
5. Sky Burial
6. Fleeting Things
7. Soyuz Out
8. Rappaccini

http://gazpachoworld.com/
https://www.facebook.com/Gazpacho.Official.BandPage/

Betyg: 10/10 

Karl-Göran Karlsson

Suede – The Blue Hour

Av en slump råkar jag slå igång den här skivans öppningsspår ”As one” direkt efter att ha hört Yes och ”Awaken”. Likheterna är överraskande påtagliga. Svepande syntar, bitska gitarrer, genomdramatisk sång. Kan man alltså säga att Suedes metamorfos från britpop till klassisk prog är fullbsordad? Nja. Låt nummer två heter ”Wastelands” och är mer klassisk Suede, à la ”Animal Nitrate” eller ”Trash”.  Men det är något drastiskt mörkt och episkt över den här skivan, precis som över föregångaren ”Night Thoughts”. I ”Beyond the outskirts” sjunger Brett Anderson så emotionellt som bara han kan, ”Chalk Circles” påminner om IQ, det talade stycket ”Roadkill” skapar dyster stämning å det grövsta, ”All the Wild Places” är ytterst sentimantalvacker i sin stråkskrud, ”The invisbles” viskar om ett tillbakalutat Porcupine Tree, och avslutande, nära sju minuter långa ”Flytipping” knyter ihop säcken symfoniskt och med ett par uns av optimism.

En succé, således? Nja, en viss mättnad kan jag känna. Ställd var för sig är varje låt bra eller briljant, men lite mer variation i tempo, temperament och tonart hade inte skadat.  Då hade visserligen inte timmen blivit lika blå.

Suede – The Blue Hour
Universal

1. As One
2. Wastelands
3. Mistress
4. Beyond The Outskirts
5. Chalk Circles
6. Cold Hands
7. Life Is Golden
8. Roadkill
9. Tides
10. Don’t Be Afraid If Nobody Loves You
11. Dead Bird
12. All The Wild Places
13. The Invisibles
14. Flytipping

https://www.facebook.com/suede/

http://www.suede.co.uk/

Daniel Reichberg

Monster Truck – True Rockers

Monster Truck - True Rockers
Monster Truck – True Rockers

Med förra albumet Sittin’ Heavy (2016) så fastnade jag för kanadickerna i Monster Truck. Visst hade jag ett visst förbehåll för den massiva ljudbilden men med deras flirtande med sydstatsrocken så vann de över mig. Jag beskrev dem till och med som ett Black Stone CherryClutch-steroider! Mina förhoppningar inför uppföljaren True Rockers var därför att de nu skulle ta upp kampen med sina bolagskompisar i just Black Stone Cherry. Tyvärr blev inte så fallet och känslan är att deras turné med Nickelback snarare skadade dem än hjälpte dem. Den där härligt svängiga sydstatskänslan som infann sig på föregångaren förekommer bara bitvis och har istället fått ge plats för enkelspårig radiorock/metal som försvinner i mängden. Spår som Evolution bär spår av Muse och borde inte ens ha fått plats på skivan och Young City Hearts är så tillrättalagd och utstuderad så man undrar om skivbolaget varit med och bestämt hur det skall låta. Eller som Denim Danger och Hurricane  som i och för sig har ett smittande sväng och refränger som lär gå hem live men de går in i ena örat och ut genom det andra utan att fastna. Men här finns ändå godis som lyfter skivan till en godkänd nivå trots allt. Öppningsspåret True Rocker samt Being Cool Is Over är ösiga käftsmällar med självaste Dee Snider på gästsång på den förstnämnda medan Devil Don’t Care och The Howlin’ bjuder in till det sydstatssväng som gjorde att jag började uppskatta bandet. Framförallt har de lyckas få de tunga gitarrerna att leka fint med en härlig orgel albumet igenom vilket lyfter upplevelsen. Dock är ljudbilden fortfarande alldeles för kompakt. Det är en massiv ljudmatta som endast luckras upp av orgeln och ett munspel emellanåt. Men med ett luftigare sound, mer svängig sydstatsrock och mindre blickande åt kommersiella radiorockkanaler till nästa gång så skall grabbarna i Monster Truck nog hitta upp på rätt väg igen.

Monster Truck – True Rockers

Mascot Records/Mascot Label Group

  1. True Rocker
  2. Thundertruck
  3. Evolution
  4. Devil Don’t Care
  5. Being Cool Is Over
  6. Young City Hearts
  7. Undone
  8. In My Own World
  9. Denim Danger
  10. Hurricane
  11. The Howlin’

Betyg: 6/10

Ulf Classon

ilovemonstertruck.com

mascotlabelgroup.com

Riverside – Wasteland

Så var det då dags för nystarten av Riverside, d v s första skivan med titeln ”Wasteland” utan bortgångne gitarristen Piotr Grudzinski. Och nu fortsätter man officiellt som trio trots att man (nästan) funnit en ersättare till Piotr i Maciej Meller som medverkar på flera spår på nya plattan och som redan spelat med de andra på några konserter. Att man väntar med en ny och fast gitarrist beror mest på (enligt Mariusz Duda) ren respekt för Piotr som under 15 år betytt så mycket för Riverside.

Det nya albumet har flera låtar som anknyter till det tragiska som hänt. Mariusz säger rent av att temat reflekterar över hur man kommer tillbaka från en tragedi. Att ha överlevt något och att man ändå kunnat fortsätta framåt. Parallellerna med plattan ”Second Life Syndrome” är ju mer än tydliga. Mer än tydligt är också låt-titlarna ”The Day After” (första låten) samt ”The Night Before” (avslutningslåten). Den nya plattan ger ju också bandet chansen att experimentera lite och komma med något nytt. Man märker en del nya grepp, exempelvis förekomsten av violin (spelad av Michał Jelonek) på flera av låtarna. Något annat anmärkningsvärt är att Mariusz på två av låtarna sjunger väldigt långt ner i tonregistret. Det känns ju lite annorlunda när han annars mer än gärna brukar gå upp i falsett. Sen förstår man att Mariusz även velat bidra på gitarrsidan den här gången vilket kanske också förklarar lite varför man valt att fortsätta som trio.

Trots nystart, man känner naturligtvis igen soundet av Riverside så det är ingen dramatisk förändring vi får uppleva. Men jag måste tyvärr säga att den nya plattan känns lite tam i jämförelse med tidigare alster. Den lyfter aldrig riktigt. Förvisso är inledande ”The Day After” plus ”Acid Rain” starka låtar med mycket av den sköna stämning som vi är vana vid. Jag gillar speciellt den avslutande delen ”Dancing Ghosts” med en härlig ordlös refräng och skönt komp. Men sen kommer plattan av sig lite och har svårt att fånga mitt intresse i den kommande låten ”Vale of Tears”.

Efter det är det dags för en lågmäld (för Mariusz väldigt låg!) och mycket fin sång i ”Guardian Angel”. Det akustiska gitarrkompet plus piano ger låten en mycket skön feeling. Efterhand får vi även höra mycket fina gitarrtoner från Maciej Meller som en extra krydda. Visst känns Piotr ändå närvarande på något sätt trots att det inte är han som spelar? Den här låten är kanske min absoluta favorit på albumet.

Påföljande ”Lament” är en långsam, släpande låt med tunga trumslag. Vi får höra ett väldigt fint parti efter tre minuter med skön sång och vackert komp från gitarr, violin och xylofon.  

Efter det kommer låten ”The Struggle for Survival” som jag tyvärr tycker att man kunde ha skippat helt. Det här låter mer som en improviserad jamning i studion utan mål eller mening. Sista minuten på låten är dock mycket fin. Återigen Mariusz fina röst tillsammans med akustiska gitarrer.

Låten ”River Down Below” är en fin ballad men på något sätt så har man hört den här typen av låtar så många gånger förut. Man får nästan lite Country-känsla här i vissa partier.

Titellåten ”Wasteland” startar också som något av en Country-låt eller filmmusik till en Westernfilm. Man får faktiskt även lite Jethro Tull vibbar. Låten övergår sen i mer traditionell rock utan att egentligen övertyga. Några fina teman kommer dock på slutet.

Avslutande ”The Night Before” är en fin låt skriven av Michal Lapaj. Mycket vackert och stämningsfullt med Mariusz sång ackompanjerad av piano.

Sammantaget ger mig nya plattan ett ganska så blandat intryck. Fortfarande fina grejor men utan de där riktiga topparna som bandet så ofta har bjudit på tidigare. Betyget blir därför bra men inte riktigt i den nivå där det brukar vara.

Riverside-Wasteland
InsideOut Music

1. The Day After (01:48)
2. Acid Rain (06:03)
Part I. Where Are We Now?
Part II. Dancing Ghosts
3. Vale Of Tears (04:49)
4. Guardian Angel (04:24)
5. Lament (06:09)
6. The Struggle For Survival (09:32)
Part I. Dystopia
Part II. Battle Royale
7. River Down Below (05:41)
8. Wasteland (08:25)
9. The Night Before (03:59)

http://www.riversideband.pl
http://www.facebook.com/Riversidepl  
https://www.instagram.com/riversideband.pl  

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Aaron Brooks – Homunculus

Aaron Brooks låtskrivare tillika frontman i amerikanska psykedeliska rockbandet  Simeon Soul Charger som lades ner 2016 återvänder nu till musikscenen med debutsoloplattan Homunculus. Här florerar definitivt de musikaliska influenserna från 60-70 talet liksom en del vibbar från tidiga Beatles i exempelvis  Lies, en variant med  Sparks ”goes psykedelik” med spåret  Everybody Die och om man så låter fantasin flöda Sparks möter Styx unplugged i låten Bodega, Bodeg. Retro liksom Hippie kulturen med dess musik har fått en nytändning och utan att vara politisk är ju deras frågor lika aktuella idag som då. Ljudbilden håller sig inom konceptet lågmäld och låter text och melodi framhävas fast här återfinns ändå både violin ,trombon, cello och piano utanför de traditionella sk. rock instrumenten.

Ja som ni förstår är detta inget tungt och svårsmält album, vi får på köpet musik med trallvänliga refränger utan att tappa konceptet i begrepp som psykedelisk musik. En trevlig bekantskap helt enkelt.

Aaron Brooks – Homunculus
Gentle Art Of Music

01) Consume
02) You’re Just a Picture in a Frame
03) Wake Up the Mountain
04) Everybody Dies
05) Lies
06) Jesus
07) By Your Halo or the Fork of Your Tongue
08) Nobody Knows What it’s Like to be Someone Else
09) The Idiot
10) Bodega, Bodega
11) I’m Afraid
12) What is a Man but an Animal’s End
13) Digital

https://www.facebook.com/AaronBrooksMusic

Betyg: 6,5/10

Conny Myrberg