Gösta Berlings Saga – ET EX

Två år efter senaste releasen av ”Sersophane” släpps så Gösta Berlings Sagas femtes fullängdare sen debuten 2006. Bandet har etablerat sig som en något bångstyrig och svårplacerad uppenbarelse inom den likaledes svårdefinierade genren progressiv rock alternativt Artrock. Det är frågan om helt instrumental musik (vilket numera får räknas som ganska udda inom genren) med en hel del elektroniska inslag. Hade inte bandet använt vintage keyboards som mellotron som en av huvudingredienserna i musiken är väl frågan om de verkligen blivit sorterade inom det progressiva rockfacket.

Några av låtarna kan kanske snarare rubriceras som punk med progressiva influenser, vilket var något jag var inne på även i min tidigare recension av förra plattan ”Sersophane”. Särskilt gäller detta låten ”The Shortcomings of Efficiency” som är en slamrig historia som avslutas i ett inferno där man även kan höra någon sorts våldsam sång utan hörbara ord. Ganska fräckt får jag säga även om jag annars är minst sagt tveksam till punkinfluenserna. Kan dock tänka mig att detta kan bli en intensiv och häftig låt att framföra live.

Något som annars utmärker nya skivan är ett flertal låtar med långsamma teman som upprepar sig och kring vilket olika improvisationer kretsar. Det här gäller exempelvis den inledande ”Veras Tema” och ”Square 5”. Av dessa gillar jag bäst den förstnämnda där det elektroniska kompet och mellotron-tonerna tillsammans med olika eko-effekter skapar ett spännande sound. Sen är själva temat (som även återkommer senare i akustiska ”Brus från stan”) tämligen märkligt i att det har någon sorts inneboende cykel som hela tiden återgår till början igen. Man kommer liksom aldrig framåt. Men spännande är det.

Sen finns det låtar som jag är lite mindre förtjust i och det gäller exempelvis ”Over and Out” som består av en massa olika ackord med mellotron-kör och olika elektroniska effekter. Förutom en skaplig ”refräng” tycker jag annars låten mest går på tomgång. Man tappar tyvärr intresset rätt fort. Även låten ”Artefacts” har sådana tendenser. Låten avslutas med en lång sekvens med enbart sparsamma pianoklink och diverse ekoeffekter plus uppenbara studioljud (förstärkarsurr och folk som vrider sig i stolar eller dylikt!). Mer konstigt än njutbart, tyvärr.

Den påföljande låten med det fantastiska namnet ”Capercaillie Lammergeyer Cassowary & Repeat” (lägg det på minnet!) är lite mer spännande med raspiga mellotron-saxofoner och elektrokomp. Efterhand följer ett tjusigt parti med gamla hederliga orgeltoner som avslutas med ännu mer brötiga mellotron-saxofoner.

 Den avslutande ”Fundament” är en udda skapelse med elektroniskt genererad grundrytm och där gitarrer står för det huvudsakliga temat. Tyvärr lite enformigt fram till cirka 4 minuter in i låten där den distinkta takten klingar bort och där mystiska atmosfäriska toner istället tar över. Väldigt snyggt faktiskt även om här också är många upprepningar. Fast det här är väl snarare elektro-pop (om det nu finns en sådan genre) än prog?

Ja, är det här fågel eller fisk, kan man fråga sig? Rent genremässigt är Gösta Berlings Saga faktiskt ett mysterium och närmast en kameleont som ändrar skepnad hela tiden. Men användning av alla dessa gamla vintage-sounds gör likväl skapelsen ganska spännande. Så ett skapligt betyg blir det trots att jag ibland under lyssnandet tillfälligt tappade intresset. Ni som gillar instrumentell musik med många svängar och tricks kan dock säkert uppskatta denna platta.

Gösta Berlings Saga – ET EX
InsideOut Music

1. Veras tema (03:37)
2. The Shortcomings of Efficiency (07:41)
3. Square 5 (07:02)
4. Over and Out (04:36)
5. Artefacts (05:56)
6. Capercaillie Lammergeyer Cassowary & Repeat (06:58)
7. Brus från stan (01:36)
8. Fundament (09:59)

http://www.gostaberlingssaga.se 
http://www.facebook.com/gostaberlingssaga  http://www.instagram.com/gostaberlingssaga 
http://www.twitter.com/gbs_sthlm 

Betyg: 6.5/10 

Karl-Göran Karlsson

The Beatles – White Album

Det är inte var dag man får recensera tidernas bästa skiva, men idag är en sådan dag. För enligt mitt tycke nådde musikhistorien sin kulmen den tjugoandra november 1968, i och med att Beatles självbetitlade dubbelalbum – oftast kallat ”White Album” – mötte världens samlade grammofonnålar. Rock, pop, country, blues, music hall, ballader, heavy metal, andlighet, ett experimentellt ljudkollage – allt fanns på denna världsomsegling till platta, och än bättre: Beatles gick verkligen i land med alla genrer. Att för mig vara objektiv till albumet låter sig knappast göras. Jag älskar rubbet, inklusive vattendelaren ”Revolution 9”. Saker som ”Wild Honey Pie” och ”Why don’t we do it in the road?” må vara bagateller, men VILKA bagateller! Somliga hävdar att man borde plockat russinen ur kakan och skurit ner dubbel-lp:n till en enkel, men där missar man halva poängen. Det är just denna förkrossande helhet som gör ”White Album” till den auktoritära monolit den är. Alla låtar bidrar till helheten, och skulle man börja amputera, skulle ofrånkomligen guldklimp efter guldklimp hamna i soporna.

”White Album” kommer nu i en efterlängtad nymix, gjord av Giles Martin, son till Beatlesproducenten George Martin, och vad har han kunnat bidra med? För det första har skivan blivit varmare och fylligare än förr. ”White Album” lät visserligen bra redan från början, men möjligen lite kall. Detta är fixat till den här nyutgåvan. För det andra har instrumenten hamnat på bättre nivåer och panoreringar. Sången ligger i mitten och framträder ofta än tydligare än förr. För det tredje är det vissa saker som skruvats upp i mixen, och därför märks tydligare. Exempelvis…

* Pauls glada tillrop i slutet av ”Back in the USSR”

* Tydligare körer i ”Dear Prudence” 

* ”I’m So Tired”, tydligare bas

* Knivskarp cembalo i ”Piggies”

* Spelfel i ”Don’t Pass Me By”

* Sång rakt i fejset i ”Yer Blues”

* Tydligare galenskaper i ”Everybody’s got something to hide except me and my monkey”

* Mer närvaro i sången (både lead och backing) i ”Long Long Long”

* Orgeln och blåset i ”Revolution1”

* Bas och bakgrundssången i ”Cry Baby Cry”

 

Här skulle jag kunna sätta punkt, för här slutar väl allmänintresset. Men när det gäller Beatles står nörderierna som spön i backen. Skivorna tre och fyra i den här boxen fylls av ”Esher demos”, det vill säga mer eller mindre akustiska förinspelningar av blivande ”White Album”-material som Beatles gjorde hemma hos George Harrison när de kommit hem från en ytterst fruktbar tid i Indien. Ibland hamnar vi mycket nära de versioner vi känner sedan tidigare; understundom ges vi intressanta insikter i vart låtarna kunnat utvecklas om man valt en annan väg. Hela vägen ledsagas vi av lekfullhet och spelglädje, vilket motsäger den gängse myten om att detta skulle varit en tid av splittring, då Beatles ständigt råkade i luven på varandra. Höjdpunkter? Tja, en sådan är ”Dear Prudence” med förlängt slut där John Lennon pratsjunger om vad låten handlar om. En annan är nyss nämnda ”Everybody’s got something to hide except me and my monkey”, vilken här närmar sig hysterisk bluegrass. Här finns även demos på låtar som inte kom med på albumet. George-låten ”Sour Milk Sea” (som gick till polaren Jackie Lomax), jättevackra ”Junk” (som Paul plockade upp till sin första soloskiva två år senare), Johns ”Child of Nature” (vilken försedd med ny text dök upp som ”Jealous Guy” 1971),”Circles” (upplockad av George på skivan ”Gone Troppo” efter fjorton år)… ”Esher demos” avslutas med Johns helknäppa, Syd Barrett-lika ”What’s the new Mary Jane” som inte fick något officiellt släpp förrän på ”Anthology 3” 1996.

Nå, här är det väl ändå slut? Nja, för den som väljer deluxeboxen återstår flera skivor med studio-outtakes. Man inleder med en över tio minuter lång ”Revolution 1”, där Paul McCartney halvvägs lattjar med ”Love Me Do”, och som avslutas med de ljud som i sinom tid låg till grund för ”Revolution 9”. Två andra höjdpunkter: ”Good Night” med gitarrer istället för stråkar, och en hypnotiskt malande trettonminutersversion av ”Helter Skelter”. Dock saknas en mytomspunnen variant av den senare på en hel halvtimme. Här finns också lekar med gamla 50-talsnumren ”Saint Louis Blues”, ”Baby I Don’t Care” och ”Blue Moon”, saker som inte på långa vägar nådde in på den vita dubbeln. Mindre spännande är somliga låtar som ”instrumental backing track”. De funkar väl för all del som hemmakaraoke, men särskilt livsnödvändiga är de inte.

Ja, sedan finns en bluray och en bok också, men dessa ingår inte i det förhandsmaterial jag mottagit, så dem kan jag inte yttra mig om. Inalles är emellertid detta ett praktverk om ett praktverk. Nästan så ursprungsplattan borde varit en trippel…

The Beatles – White Album
Universal

 

Betyg:10/10

 Daniel Reichberg

Icefish till Rockland Sala i November.

Progressiva akten Icefish med  Virgil Donati trummor, Marco Sfogli gitarr, Alex Argento keys och  Andrea Casali bas/sång gästar Rockland, Sala den 3:e november. 

 

Icefish – Human Hardware

1. Paralyzed
2. It Begins
3. Human Hardware
4. 5 Years
5. Revolution
6. Solitude
7. Your Eyes
8. Lost
9. The Pieces

https://www.facebook.com/icefishband/

THE NEAL MORSE BAND till våra breddgrader 2019

Våra vänner Progressive Circus annonserar tre konserter 2019 med The Neal Morse band. Den 30:e mars gästas Viften i Köpenhamn, den 31:e mars Stora Teatern i Göteborg och den 1:a april Skandiascenen i Stockholm.

Mer info och biljetter kommer via www.progressivecircus.com.

www.nealmorseband.com

https://www.facebook.com/progressivecircus/