Night Demon – Darkness Remains

När den amerikanska trion Night Demon släppte sin debut Curse of the Damned (2015) så gav undertecknad albumet ett ganska svalt betyg/omdöme. Men jag gillade ändå det jag hörde och såg potentialen i bandet och dess musik. Det gjorde uppenbarligen en hel hop andra också för albumet har höjts till skyarna sedan dess. I de rätta kretsarna skall kanske tilläggas. För det är ju ändå så att trions underground-ljudande New Wave of British Heavy Metal med amerikanska muskler med lätthet går hem hos fans av just NWOBHM medan de inte når fram till den stora skaran. Men vad spelar det för roll egentligen för grabbarna verkar ju lira den musik de gör för att de älskar den och inte för att bli kända. För precis som på debuten som nu på uppföljaren Darkness Remains så är det just ärligheten och entusiasmen som talar tydligast till mig. Deras heavy metal från tidigt åttiotal är både medryckande och melodistinn men tycks aldrig riktigt lyfta trots att deras låtsnickeri har förfinats sedan debuten. En del spår som inledande Welcome to the Night samt Iron Maiden-hyllningen Maiden Hell sticker ut men annars har de ganska svårt att kittla mina sinnen. Lite fler och större refränger hade nog gjort att detta album hade tilltalat mig mer. Men varför skall de lyssna på mig? De lyckades ju uppenbarligen ganska bra med debuten och uppföljaren lär inte göra någon besviken den heller då den helt enkelt är lite vassare än sitt äldre syskon.

Night Demon – Darkness Remains
Steamhammer/SPV

  1. Welcome to the Night
  2. Hallowed Ground
  3. Maiden Hell
  4. Stranger in the Room
  5. Life On the Run
  6. Dawn Rider
  7. Black Widow
  8. On Your Own
  9. Flight of the Manticore (Instrumental)
  10. Darkness Remains

https://www.facebook.com/nightdemonband/

Betyg: 6/10

 

Ulf Classon

Pendragon – Masquerade 20

Under 2016 firade Pendragon sitt klassiska neoprogverk The Masquerade Overture (1996) med en turné som förevigades i Katowice, Polen. Konserten är oerhört väl inspelad. Det visuella är levande och följsamt och ljudupptagningen fångar allt från nye trummisen Jan-Vincent Velazcos intrikata spel till körsångerskorna Christina Booth (Magenta) och Verity Smiths (Clive Nolans musikaler She och Alchemy) harmonier. Däremellan har vi naturligtvis kärntrion Clive Nolan (keyboards), Peter Gee (bas och keyboards) samt bandledaren, gitarristen, sångaren Nick Barrett i sedvanlig högform.

Konserten inleds med huvudverket i sin helhet, från början till slut som sig bör. The Masquerade Overture lämpar sig väl för den här typen av helt album-konsert då den täcker in gruppens vid den tiden samtliga särdrag och har ett naturligt flöde som ger lyssnaren en närapå filmisk känsla. Den andra halvan av konserten vigs åt det moderna Pendragon som är betydligt hårdare, mörkare och med ett djupare textmässigt budskap än det ofta romantiska och fantasyinspirerade tidiga Pendragon.

Som nämnt är musikerna lysande rakt igenom. I synnerhet Nick som verkligen lever upp och gläds åt publikens respons åt det fina framförandet av The Masquerade Overture. Både bandet och albumet har åldrats med värdighet och jag kan utan tvekan utropa Masquerade 20 till en förädling av ursprungsverket. Nick är numera en fullfjädrad gitarrist och har utvecklat en råare version av David Gilmour (Pink Floyd) och Andrew Latimer (Camel). Att han i sången får stöd av körsångerskor är också ett plus. Jag hade gärna sett fler moderna låtar som ”Skara Brae” och ”Eraserhead”, och möjligen också den långlivade ”Queen of hearts”, men faktum är att materialet från det senaste albumet Men Who Climb Mountains (2014) växer ett snäpp i liveformatet och gör att helhetsintrycket blir starkt positivt. Pendragon är ett band som efter snart 40 år alltjämt utvecklas och samtidigt behandlar sin historia med respekt.

Pendragon – Masquerade 20
Metal Mind Productions

Masquerade 20
The Masquerade Overture
As Good As Gold
Paintbox
The Pursuit of Excellence
Guardian of my Soul
The Shadow
Masters of Illusion
King of the Castle
Schizo
Beautiful Soul
Faces of Light
Nostradamus
Explorers of the Infinite
Come Home Jack
This Green and Pleasant Land
Breaking the Spell
Indigo

http://www.pendragon.mu/

Betyg: 9/10

Jukka Paananen

Roger Waters album Is This The Life We Really Want? ute i juni.

Roger Waters första studioalbum på tjugofem år med titeln Is This The Life We Really Want? släpps den 2:e juni via Columbia Records.

Is This The Life We Really Want?

When We Were Young
Déjà Vu
The Last Refugee
Picture That
Broken Bones
Is This The Life We Really Want?
Bird In A Gale
The Most Beautiful Girl
Smell The Roses
Wait For Her
Oceans Apart
Part Of Me Died

Joe Bonamassa släpper akustisk konsert från New Yorks Carnegie Hall

Den 21 och 22:a januari förra året spelade Grammy-nominerade rock- och bluesgitarristen, sångaren och låtskrivaren Joe Bonamassa två unika akustiska konserter på anrika Carnegie Hall i New York. Båda konserterna spelades in och sammanställdes till Joe Bonamassa Live At Carnegie Hall – An Acoustic Evening. Skivsläpp (dubbel-CD, dubbel-DVD, Blu-ray och trippel-LP) 23:e juni via Mascot Label Group.

 

1. THIS TRAIN
2. DRIVE
3. THE VALLEY RUNS LOW
4. DUST BOWL
5. DRIVING TOWARDS THE DAYLIGHT
6. BLACK LUNG HEARTACHE
7. BLUE AND EVIL
8. LIVIN’ EASY
9. GET BACK MY TOMORROW
10. MOUNTAIN TIME
11. HOW CAN A POOR MAN STAND SUCH TIMES AND LIVE?
12. SONG OF YESTERDAY
13. WOKE UP DREAMING
14. HUMMINGBIRD
15. THE ROSE

Bent Knee skriver på för InsideOut Music/Sony Music Entertainment.

Bent Knee skriver på för InsideOut Music där albumet Land Animal släpps den 23:e juni. Videon tillika titelspåret ser du här.

 

 Land Animal

1. Terror Bird
2. Hole
3. Holy Ghost
4. Insides In
5. These Hands
6. Land Animal
7. Time Deer
8. Belly Side Up
9. The Well
10. Boxes

https://www.facebook.com/BentKneeMusic/

 

 

Mark Papagno – The Man Whom The Trees Loved

Den amerikanske gitarristen Mark Papagno har släppt albumet ”The Man Whom The Trees Loved” som förutom hans eget gitarrspel innehåller väsentliga bidrag från tre välkända musiker inom Progrocken: Adam Holzman (keyboards) från Steven Wilson Band) och Bryan Beller (bas) och Marco Minnemann, båda från The Aristocrats. Den sistnämnde ingår ju även i The Mute Gods tillsammans med Nick Beggs och Roger King

Med en sådan uppsättning musiker kan väl inget gå fel, eller? Det gör det inte heller men det är å andra sidan inte den storstilade succé som man kanske först förväntade sig. Vad vi får lyssna till ligger nära det som vi brukar beteckna Fusion, d v s en sorts blandning mellan rock (med progressiva rockelement) och jazz. Förvisso ganska svängigt (mest tack vare Marco Minnemanns eminenta spel bakom trummorna) och oftast med njutbara gitarr-riff och keyboardkomp. Men jag tycker det är något som saknas. Detta något är enligt min mening gedigna kompositioner med tydlig struktur. Istället är det ett antal lösa element som blandas hela tiden. Vandringar i ackord, upp och ned, utan tydliga mål där bästa exemplet är låten ”Darkness Falls” (förutom den mycket snygga inledningen). Den låt som ändå fungerar bäst är den inledande ”The Listener”. Här kommer alla musiker till sin rätt och Marks gitarrsound är riktigt fint. Men bästa låten på plattan är för mig ändå den lugna (och trumfria) ”When the rain begins”. Lugn och stämningsfull med fin harmoni mellan gitarr och keyboards.

Slutbetyget blir klart godkänt men man känner ändå en viss besvikelse med tanke på uppsättningen musiker. Å andra sidan, den som vill höra Marco Minnemann i högform bakom trummorna kan absolut uppskatta denna platta.

Mark Papagno – The Man Whom The Trees Loved
Egenproducerad

1. The Listener
2. Where Memory Sleeps
3. Darkness Falls
4. When The Rain Begins
5. Ritual
6. A ”cause du sommeil et á cause des chats”: Because of Sleep and because of the Cats
7. The Man Whom the Trees Loved
8. The Vanishing

http://markpapagnomusic.com/

Betyg: 6/10 

Karl-Göran Karlsson