Frank Zappa |
|
ZAPPA-ett progressivt geni: skriven av Dennis Jacobsson.Frank Vincent Zappa föddes i Baltimore den 21 december 1940. Han var äldsta syskonet i en italiensk familj. En av de första musikaliska mötena var skivan ”Déserts” från 1954 med den avantgardistiska kompositören Edgar Varèse. En man som den unge Frank kontaktat genom brev, men aldrig fick aldrig möta då denne hastigt avled 1965. Dock förblev Varèse en viktig förebild genom hela Zappas karriär. Han började som 12-åring att spela trummor men övergick till gitarr i 18-årsåldern. Från att mestadels lyssnat på orkestermusik lockades han vid denna tid mer till R&B-musik. Snart var han en fanatisk samlare av R&B-skivor, något som han ofta lyssnade på i timtal tillsammans med collegekompisen Don van Vliet-senare känd under namnet Captain Beefheart. När Zappa flyttade till Kalifornien tog musicerandet fart på allvar. Efter att ha medverkat i ett otal mindre bluesrock-influerade grupper somThe Blackouts och The Omens träffade han The Soul Giants. Det var den sistnämnda som senare bytte namn och blev de legendariska The Mothers of Invention. Zappa tog snart rollen som musikalisk ledare och de övriga bestod av Ray Collins (sång), Jimmy Carl Black (trummor), Roy Estrada (bas) samt David Coronado (sång och saxofon). Debutalbumet kom 1966 och hette ”Freak Out” och berömmelsen var snart ett faktum. Efter ytterligare ett par album började Zappa parallellt släppa soloplattor. Den första var ”Lumpy Gravy”, en synnerligen avantgardistisk och ”svårsmält” historia från 1968. Den är på sätt och vis en viktig skiva, för här tar musiken en mer utpräglad och seriös form. Zappa börjar bygga upp sitt musikaliska universum enligt vad han själv kallar ”the conceptual continuity”. Hela albumet kan liknas vid ett olagt pussel bestående av brottsstycken och teman som sedan återkommer under mer utvecklad form i senare verk. Detta gäller även Mothersverket ”Uncle Meat”. Jag väljer, av utrymmesbrist, att inte gå in på alla sättningar som följer men det kan konstateras att Zappa hade otroliga krav på sina medarbetare. Ett par väldigt kända namn inom proggkretsar är ju emellertid Stevie Vai, Terry Bozzio, Chester Thompson och Eddie Jobson. Det som slår en mest är hur oberäknerlig Zappa var. Det är nästan omöjligt att följa karriären och utvecklingen enligt en logisk linje då han ständigt och helt ohämmat glider runt mellan olika stilar; allt ifrån R&B- och pop-pastisher, över symfoniska stycken och avancerad jazz till nästan hårdrock. Oftast i en härlig blandning som gör musiken så unik. Dessutom behärskade han var och en av dessa nischer mer än de flesta. Ett exempel är hur han imponerade på en stor dirigent, Kent Nagano, genom att kunna dirigera en 102 man stark London Symphony Orchestra nästan helt utan partitur (noter) genom sina komplexa stycken. Sjunga var aldrig något som roade Zappa speciellt, vilket medförde att han ofta överlät det till en mängd andra. Texterna är oftast burleska och grova, men vid en närmare granskning anar man en dubbeltydighet. Nästan allt som kan verka snuskigt och rent av barnsligt kan även tydas som svidande politisk satir. (Under en tid anlitades Zappa av amerikanska nyhetsmagasin som mellanöstern-expert och han var även god vän med tjeckiens president Havel. Där har man för övrigt rest en staty av Zappa.) Emellertid är merparten av musiken intrumental. Låtarnas längd varierar från någon halvminut till 15-20 minuter och domineras på många skivor av blåsinstrument, men överlag är det ändå gitarrspelet som står i centrum. Där är Zappa en av de största med sin uppfinningsrikedom, sitt sound, sin timing och sin fingerfärdighet. Hans produktion är enorm; runt sextio album, varav åtskilliga är dubbelalbum. Liveskivor utgör en ovanligt stor del, men även här är musiken oförutsägbar och många låtar är i live-version helt omarbetade och mycket improviseras. I princip allt detta, samt ett par avantgardistiska filmer (”Uncle Meat” och ”200 Motels”) är komponerat, arrangerat och producerat av en man som gav sitt liv åt musiken. En drogfri, opolitisk och frispråkig man som gick sina egna vägar. En man som skrev musik för sin egen skull; Frank Zappa. Hans musikaliska sökande varade ända tills prostatacancern tog hans liv 1993. Världen miste den störste progressiva musikern någonsin. Slutligen till dig som vill ha tips på bra album: ”HOT RATS” (’69)-proggigt/halvjazzigt med långa instrumentala låtar. ”WAKA/JAWAKA” (’72)-långa rena jazzrocklåtar. Mycket blås. ”APOSTROPHÉ” (’73) ”ONE SIZE FITS ALL” (’74) och ”JOE´S GARAGE” (’79)-alla innehåller relativt lättlyssnad, kul proggrock. ”MAKE A JAZZ NOISE HERE” (’91)-dubbel-live från 1988 års turné. Nästan helt instrumental med storband/rock-versioner av de mer komplexa låtarna. En helt makalös uppvisning. ”THE YELLOW SHARK” (’93)-mest lyckade rena symfoniska plattan med tyska ”Ensemble Modern”. Ljuvlig. Kräver sin inlyssning. |
|
Skivsläpp:
|