|
Nå
Roine, vad pysslade du med i Nashville häromveckan?
-
Hehehe...jag får
inte berätta så mycket, men jag kan iallafall förtälja att jag,
Mike Portnoy, Neal Morse och Pete Trewavas lade grunderna för en
ny skiva med
transatlantic.
Hur
kommer det sig att det sker just nu?
-
Det får jag
svara på, men kan inte! Egentligen skulle det kunnat ske
när som helst de senaste åren; när både jag och Mike spelade på
Neals soloskiva "?" var vi ju mycket nära. Även Pete var
tillfrågad att spela där, men kunde inte. I så fall hade det ju
faktiskt varit
transatlantic! För Neals del handlar det mycket om the
Lord wanted me to..., fast ska man vara ärlig så är det väl
så enkelt att han var sugen igen efter att ha gjort
soloskivor i såpass många år. Själv har jag varit inställd på en
tredje skiva ända fram tills för ett år sedan då jag började
förlika mig med att det nog inte blir nåt mer.
Är det
stor skillnad att jobba med en kristen Neal mot den Neal du en
gång lärde känna?
-
Det blir väl en
och annan bordsbön, och så säger han att det är Gud som fått
honom att skriva låtarna. Sedan har han slutat dricka alkohol,
är väldigt strikt klädd och så går hela familjen i kyrkan. Men i
vårt samarbete märks inga direkta skillnader.
Hur
kommer plattan att låta?
-
Hhhmmmm...jag får
inte nämna några titlar eller låtlängder...men OK, gillade man
de två tidigare skivorna så gillar man den här. Det är progrock,
till vilken alla fyra bidragit.
Vad är
agents of mercy?
-
Jag har länge
velat göra en akustisk soloskiva, som skulle bryta av mot
elektriska flower kings.
Fick för mig att jag inte skulle sjunga allt själv, så då
hittade jag Nad Sylvan från
unifaun på nätet.
Oj - precis en sån röst som jag älskar!
Som Steve Winwood,
Phil Collins, Peter Gabriel...
Sen sjöng han in körer och
alltihop, och jag blev så imponerad att jag lade till helt nya
proglåtar, så nu blev det ingen akustisk skiva ändå! Jag tyckte
Nad satte sin prägel på musiken så mycket att vi inte borde låta
skivan gå under mitt namn.
Är det
ett projekt eller något fast?
-
Det vet man
aldrig, ha ha! Folk frågade mig om Daniel Gildenlöw var fast
medlem i flower kings,
men det visade han sig ju inte vara. Kanske att Jonas Reingold
hoppar av om ett år, och då var ju inte han fast medlem heller.
Allt är flyktigt!
Är
Roine Stolt fast medlem av
flower kings?
-
Jag brukar skämta
om det, att inte ens jag är permanent! Visst skulle det kunna
finnas ett flower kings
utan mig, men det skulle nog låta rätt annorlunda.
När
träffade du förresten Daniel Gildenlöw sist?
-
Det var i juli
förra året. Vi har god kontakt, pratar rätt ofta i telefon. Det
var tänkt att han skulle sjunga på min soloskiva "Wall Street
Voodoo", men något kom emellan.
Nu när
Barack Obama tagit över, turnerar han ju i USA igen!
-
Bra! Det var ju
bara för sin USA-vägran som han blev tvungen att lämna
flower kings.
Vad
händer på Blomfronten?
-
Inte mycket, just
nu. Det känns som vi kommit till en punkt där vi måste ta en
paus. Sedan måste jag säga att det faktiskt är lite jobbigt med
alla som håller på och klagar och tycker det var bättre förr.
Om "Paradox Hotel" eller "The Sum of No Evil" varit vår debut,
så hade de blivit helt chockade, men nu verkar somliga bara
vilja jämföra med gamla tider. Mike Portnoy och Pete Trewavas är
lika förvånade de, över vissa människors bakåtsträvande. Men det
här är såklart bara en liten del av orsaken till vår paus. Vi
behöver dessutom ett tillfälle då skivbolaget och hela
produktionen står bakom för att det ska bära sig ekonomiskt, och
så håller ju Jonas, Tomas och Hasse på med sina sologrejor.
När
kommer nytt material?
-
Jag har alltid
låtar på gång, och visst skulle vi kunna få ihop en skiva i år
med gott hantverk och bra melodier. Men det räcker inte! Mer
realistiskt är att vi spelar in i höst och i vår, så kommer
plattan på försommaren 2010.
Har du
provat droger?
-
Trots att jag
kommit i kontakt med droger sedan jag var tretton har jag
faktiskt aldrig ens rökt en haschpipa! Utom möjligen passivt en
massa gånger. Som tonåring var jag väldigt mycket emot alla
sorters narkotika, men med dagens förnuft inser jag att lättare
droger väl inte är farligare än vanliga cigaretter eller
alkohol. Särskilt alkoholen är ju mycket mer förödande med allt
våld den för med sig. Idag skulle jag väl kunna få för mig att
röka en joint utan att det vore nån big deal, men jag vill ju
vara en god förebild. Om man nu räknas som förebild när man är
en femtioårig gubbe!
Vad
tycker dina föräldrar och barn om din musik?
-
Jag har haft
föräldrarnas uppbackning från dag ett. Pappa är väl rätt
omusikalisk, men mamma spelar piano och upptäckte faktiskt både
jimi hendrix och
emerson lake and palmer innan jag fattat om de var bra
eller inte! Hon är också bluesfreak, så hon gillar både det
symfoniska och det bluesiga. Barnen....jaaaa...jag vet inte om
de egentligen diggar vad jag gör, men för dem har det
alltid varit självklart att pappa spelar in skivor och åker på
turné. Men de tycker det är häftigt med allt folk på
konserterna, och min ene son har börjat lyssna på
dream theater, så
då är han såklart stolt över att pappa lirar med Mike Portnoy!
Vad har
du för favoritskådespelare?
-
Det vore enkelt
att säga Al Pacino, men det är för mycket av ett standardsvar.
Men han är faktiskt oftast jättebra och ibland alldeles lysande.
Sen gillar jag Anthony Hopkins, även om hans roller oftast är
likartade. Sedan finns de som aldrig får huvudroller för att de
inte är tillräckligt snygga, typ Steve Buscemi.
Favoritfilm?
-
Jag har faktiskt
inga sådär favoriträtter eller filmer eller... Men jag tycker om
drama som bygger på verkliga händelser. Jag är inte lyrisk över
”Matrix”, och jag somnar av ”Harry Potter”.
Vem
skulle spela dig i filmen om ditt liv?
-
Oj, herregud!
Måste det vara en svensk skådespelare? Inte? Då slår jag till
på Leonardo DiCaprio! Men han får lära sig svenska först. Har du
tänkt på hur bra han skulle passa som David Gilmour i en film om
pink floyd?
Vilket
är världens mest överskattade band?
-
Här måste man vara
försiktig...jag har faktiskt svårt att tycka illa om musik. Om
det är nåt man inte gillar så skiter man väl i att lyssna!
Men om jag ska säga något, så är det rena poserband, som
poison. Hur fan
kan man vilja lyssna och titta på
poison? Ska jag ta
något närmare min egen musik, så förstod jag aldrig hypen kring
the mars volta.
Samma med tool och
porcupine tree. De
är bra, men inte alls så bra.
Vice
versa - vilka är de mest underskattade?
-
De flesta jag
uppskattar har nog fått sin rättmätiga berömmelse. Men jag
tycker att mats & morgan
borde sälja några fler skivor än de gör. Sedan har vi
bluesgitarristen derek
trucks, som är brorson till
Butch Trucks
i allman brothers.
Jag menar, jag älskar Eric Clapton, men Trucks spelar ju
skjortan av honom. Ändå har han inte sålt en bråkdel av Claptons
plattor. Kan väl i och för sig ha att göra med att han bara är i
trettioårsåldern...
Vad
kommer att spelas på din begravning?
-
Jag är lite kluven
där. Antingen något fint traditionellt stycke av
claude debussy
eller wilhelm
peterson-berger, eller något mer modernt, som "A Salty
Dog" med procol harum,
som är bland det bästa som finns, eller "Circle Game" av
joni mitchell. Det
enda jag absolut inte vill är att det ska bli en sorglig
tillställning, men det kanske är svårt att bestämma i förväg, ha
ha!
Vilken
är den egna låt du är mest nöjd med?
-
Ojojoj...så svårt!
Det första som ploppar upp blir ju "Stardust We Are", men sen
tänker jag på "The Truth Will Set You Free"…eller kanske ”Jealousy”.
Måste jag välja?
Okej, då blir det
"The Truth Will Set You Free”.
Där tycker jag mig ha fått till
allt i kompositionen. Den är jag väldigt nöjd med, och den är
alltid rolig att spela.
För ett
antal år sedan då du skulle räkna upp dina favoritalbum ur
proghistorien var du kaxig nog att nämna ”Stardust We Are”. Ser
du den fortfarande som ett av de störa mästerverken?
-
Ha ha ha, jag
måste poängtera att just de orden tog jag aldrig i min mun! Ska
man ställa den mot [yes]
”Tales From Topographic Oceans” eller [genesis]
”Selling England By The Pound”, så måste ju en massa faktorer
in. Är skivan enkel eller är den dubbel? Vilket år spelades den
in? En massa sånt. Men jag tycker helt enkelt att ”Stardust” är
en oerhört bra platta, även om jag kanske ännu hellre lyssnar på
”Selling England By The Pound”.
Stämmer
det att du har spelat på ungefär 150 skivor?
-
Vid det här laget
börjar det snarare närma sig 250! Men många av de skivorna är
singlar eller gamla LP-skivor där jag bara medverkar på enstaka
låtar. Det är Åsa Jinder och andra studiojobb.
Minns
du ditt eget första konsertuppträdande?
-
Inte direkt, men
det måste ha varit någon skolfest på Sverkerskolan i Uppsala.
Antagligen spelade vi några
beatles-låtar, och
jag spelade gitarr eller bas. Eller om jag spelade bas, så
spelade jag gitarr ändå, men på fyra strängar och nedstämt en
oktav.
…och
den första konsert du själv gick på?
-
Det minns jag
däremot tydligt. Det var
made in sweden med Jojje Wadenius i Linnéträdgården. Det
var någon kommunal satsning som hette Konstsommar, så jag
betalade fem kronor och satte mig på tredje bänk. Blev
gryyyyyymt imponerad. Det var så fruuuuktansvärt starkt så det
snurrade i mitt huvud. Vilket kanske berodde på ljudvolymen, i
och för sig. Detta var ett livsavgörande ögonblick och jag blev
ett dedicerat made in
sweden-fan. Jag minns till och med datumet – sjätte maj
1969.
Va –
det var ju den dag då jag föddes!
-
Nähä, är det
sant?! Det måste betyda nåt!
Vilken
var din första skiva?
-
Den första singel
jag köpte var ”Very Last Day” med
the hollies.
Första LP:n var procol
harums självbetitlade album, som kostade 27 kronor på det
som nu är Åhléns i Uppsala. Du vet hur det ser ut när man kommer
in från busstorget och så in mot rulltrapporna? Där under
rulltrappan fanns skivaffären, suspekt nog!
Finns
det någon skiva du skäms för att du gillar?
-
Jag har nog alltid
varit ganska rakryggad med vad jag gillat, till och med när
kompisarna fnissat. På 70-talet stod de och garvade när jag
förklarade hur bra ted
gärdestad var, för att inte tala om
abba. Då tyckte de
inte att man var riktigt riktig i huvudet, för det var ju
nationalteatern
man skulle gilla. Än idag blir jag helt tagen om ”Dancing
Queen” dyker upp i någon TV-reklam. Den måste vara den perfekta
poplåten.
Har du
någon icke uppnådd dröm?
-
Det måste
man nästan ha, för det är ju vad som driver en framåt. Har någon
svarat nej på den frågan? Det vore naturligtvis oerhört att få
göra något ihop med paul
mccartney eller
peter gabriel, men vid min ålder är man förnuftig nog att
förstå hur orealistiskt det är… Man uppnår en viss förnöjsamhet,
och så har jag ju så många spännande projekt på gång. Fast
skulle någon ringa och be mig kasta mig i taxin för att jag ska
till Abbey Road-studion och spela in med
david gilmour och
nick mason, så
skulle ju hjärta dunka igång! Samma med en världsturné för
flower kings med
120 spelningar jorden runt…
Daniel
Reichberg
|
