|
Det har redan gått nästan nio år sedan den före detta
Dio-gitarristen Doug Aldrich anställdes av rocklegenden David
Coverdale som gitarrist och låtskrivarpartner i lika
legendariska Whitesnake. I mars ringlar ormen åter in i
CD-spelarna, denna gång med ”Forevermore”. Tre månader senare
uppträder ensemblen på Sweden Rock Festival i Blekinge.
ArtRock har talat med Doug Aldrich om nya skivan, samarbetet med
åldermannen Coverdale och andre gitarristen Reb Beach,
relationerna till före detta medlemmar och slutligen några ord
om förlusten av Ronnie James Dio. Umeå icke att förglömma!
När jag intervjuade David Coverdale i samband med förra
Whitesnakeskivan ”Good to Be Bad” frågade jag om det skulle
komma ännu fler Whitesnake-album. David svarade då att ”orkar
jag skriva låtar i ett år till?” och ”orkar jag med pressen?”.
Likafullt – i mars kommer ”Forevermore”. Vad fick David att ändra
sig?
–
Jag vet faktiskt inte riktigt, men jag är jätteglad att han
gjorde det. Kemin oss emellan är fantastisk och låtarna kommer
på ett helt naturligt vis. Mycket organiskt. Dessutom har vi
skrivit på för Frontiers Records, där vi verkligen känner oss
som hemma.
Den gången hintade David att ni kanske skulle släppa låtar för
nedladdning kontinuerligt för att sedan samla ihop allting på
ett officiellt album...
–
De tankarna fanns nog kvar, men skivkontraktet stoppade dem.
David är vad vi på engelska kallar en ”dynamo” av konstant nya
idéer. Han funderar ständigt på hur vi ska föra ut vår musik.
Det som hände var att vi kom hem från turnén 2009 och innan vi
visste ordet av var vi i studion igen och jobbade på nytt
material.
Första textraden på skivan lyder ”I'm going back to the place I
was born”.
Funderar han på att flytta hem till England?
–
Jag tror inte det. En del av David är väldigt brittisk, men han
är också amerikansk medborgare och genom sin familj väldigt fäst
vid Lake Tahoe i Nevada, där han bor. Sedan är han tokig i gamla
westernfilmer med John Wayne och Clint Eastwood, och nu bor
David i precis en sådan miljö!
När jag hör ”Love Will Set You Free” går tankarna till den gamla
Whitesnakelåten ”Hot Stuff”...
–
Aaaahhhh...hey...ha-ha-ha, det kan inte hjälpas, men jag älskar
de där tidiga Whitesnakelåtarna! ”Hot Stuff”, ”Ready an' Willing”,
”Wine, Women and Song”...
Även titellåten på ”Good to be Bad” är en bugning inför
klassiska Whitesnake. ”Walking in the Shadow of the Blues”...
Det är ett sånt coolt groove i de gamla låtarna. Jag menar, Ian
Paice är en av de största.
Sedan har vi den långa, episka ”Forevermore”.
–
Det var aldrig tanken att den skulle bli sådan, men så
utvecklades den åt det hållet. Jag älskar låtar som tar dig till
en helt annan plats än där de började. Whitesnake har gjort en
del sådana under sina år, till exempel ”Sailing Ships”.
”Forevermore” satt jag och skrev medan jag vaggade min lille
son. David tyckte att vi kunde vara nöjda med de tolv låtar som
var klara, men jag tiggde att vi skulle ta en till, och det blev
”Forevermore”, vilken David satte på första tagningen i studion!
Jag kände mig helt bortblåst. Vilket geni! Det finns förresten
en akustisk version av låten som jag älskar ännu mer. Men
trummisen älskar den inte, eftersom han inte är med!
Vad skiljer ”Forevermore” från dess föregångare ”Good To Be
Bad”?
–
Dels tycker jag den är mer varierad. Musikaliskt är David öppen
för väldigt mycket. Skulle jag föreslå banjo till en låt, så
skulle han svara ”kör till”. Det finns sexlåtar, men också låtar
om saknad. Men framför allt är albumet en riktig bandskiva.
Särskilt Reb Beach är mycket mer delaktig med sitt fantastiska
gitarrspel och sin underbara röst. På förra skivan hände det att
Reb spelade in sina solon hemma i Pittsburgh och sedan mailade
dem till David. Den här gången var vi allihop hemma hos David i
Lake Tahoe.
Händer det att du och Reb bråkar om vem som ska ta vilket
gitarrsolo?
–
Aldrig. Förr var jag ganska överbeskyddande över mina egna
delar, solon men framför allt komp. Ville gärna att det skulle
vara exakt som jag skrivit. Men så kom Reb in i studion och
verkligen brann genom gitarren, så jag lät honom spela exakt
vad och när han ville! Ta till exempel ”Dogs in the Street”, där
vi från början skulle ha delat på gitarrspelet, men så var Reb
så jäkla bra att jag inte ville in och tävla.
Hur skulle du beskriva skillnaderna mellan dig och Reb?
–
Olika känsla, olika attack. Han är mer skolad än jag, har gått
på Berkeley College of Music. Han kan så mycket om harmonilära.
Jag trodde mig ha skrivit en perfekt sångstämma till ”Forevermore”,
men så kom Reb in och visade en mycket bättre. Som solist är han
inne på tapping och svajarm, en sorts Steve Vai/Eddie Van
Halen/Jimi Hendrix-musiker. Själv är jag mer influerad av sådana
som Michael Schenker och - må han vila i frid - Gary Moore.
Var du ett Whitesnakefan innan du själv blev medlem?
–
Ja, absolut! 1985 gick jag med i ett band som hette Lion, vars
sångare Kal Swan var ett enormt David Coverdale-fan. Kal
presenterade mig för ”Ready an' willing”- ”Come an' Get It”- och
”Love Hunter”-plattorna, vilket var fantastiskt, för här i USA
trodde folk att ”Slide it In” var den enda skivan som fanns.
”Ready an' willing” - vilken bad-ass-låt! Och ”Hit an' Run” -
jag ÄLSKADE den! Jag är väldigt imponerad av att David gick
vidare och bildade något genuint eget istället för att ta den
enklaste vägen, vilket hade varit att bilda ett Deep
Purple-klonband.
I vår/sommar blir det ännu en turné, som bland annat når Sweden
Rock Festival. Vem kommer att spela klaviatur?
–
Just nu letar vi efter journalister som kan spela keyboards och
sjunga! Skämt åsido, så har vi en lista på folk vi är
intresserade av. Själv skulle jag gärna ta tillbaka Timothy
Drury, om han har möjlighet.
Varför hoppade Timothy av från Whitesnake?
–
Tim är en oerhört upptagen man. Jobbar med multimedia,
fotograferar, ger ut new age-musik och skriver låtar tillsammans
med Don Felder från Eagles.
Ni kanske kunde ragga upp Jon Lord?
–
Sluta skämta – jag skulle ÄLSKA det! Jon är alla tiders främsta
rockkeyboardist och jag hoppas han sitter i ett slott och aldrig
mer behöver arbeta.
På Sweden Rock-spelningen kommer ni att ha en del gästmusiker.
Jag inser givetvis att du inte kommer att avslöja vilka det
blir, men hur ser Davids relation idag ut till gammelgubbar som
Micky Moody och Bernie Marsden?
–
Numera är David vän med dem igen. Snackar med Bernie då och då.
Själv känner jag Bernie sedan en tid. Härlig kille och en av de
bästa bluesrockgitarrister som finns. Jag skulle gärna dela scen
med vem som helst av de gamla medlemmarna, för de är
rockkungligheter, hela högen.
För tre år sedan talade David om att ge sig ut på akustiska
turnéer med lågmälda versioner av låtarna och chans för fansen
att ställa frågor.
–
David är verkligen bra på sånt. Jag tror säkert det kan bli så i
framtiden, och blir jag tillfrågad ställer jag upp direkt. Det
vore kul att prova på olika gitarrstämningar, ungefär som Jimmy
Page, Stephen Stills och George Harrison.
Slutligen ett par frågor på temat Ronnie James Dio. Hur kändes
det när du fick budskapet om hans död?
–
Det var en chock. Man visste ju att han var sjuk, men när jag
såg att Heaven and Hell spikat livedatum 2010 blev jag
jätteglad, för då trodde jag att Ronnie besegrat cancern. Jag
fick ett första besked när jag var på en gitarrfestival i
Bologna med George Lynch, Yngwie Malmsteen och Glenn Hughes. Det
kom ett sms från Dio-keyboardisten Scott Warren om att han ville
ha tag i mig. Jag ringde upp och Scott berättade att Ronnie
ville träffa mig en sista gång. Jag ringde omedelbart min fru
och sa åt henne att ta vår son och sticka hem till Ronnie på
stubben och berätta att vi alla älskade honom. Min fru gjorde
det, men själv satt jag tyvärr på planet när Ronnie dog. Jag
fick aldrig chansen att säga adjö. Och nu efteråt har samma sak
hänt med Phil Kennemore i Y&T och med Gary Moore, en av de mest
passionerade gitarristerna någonsin...
Finns det kvar något outgivet material med dig och Ronnie
tillsammans?
–
Jag hittade faktiskt en låt här hemma, där Ronnie sjunger,
spelar gitarr och bas. Jag tror han programmerade trummaskinen
också, eller är det Simon Wright som spelar? Minns inte riktigt,
men det är en gastkramande låt, där Ronnie ville att jag skulle
spela solo.
Kommer låten att ges ut?
–
Allt ligger i Wendy Dios händer. Hon är en klippa på att hålla
Ronnies minne vid liv. Andra skulle ha sugit ut varje dollar,
men Wendy ger bara ut bra saker som hon vet att de riktiga
fansen verkligen vill ha.
Från sorgerna till framtiden – vad finns bortom Sweden Rock
Festival?
–
Whitesnake kanske kommer på turné till Sverige i höst.
Stockholm, Göteborg, Malmö... Vet du vad? Förra gången vi var i
Sverige fick jag ett nytt favoritställe, en stad som heter Umeå!
Så jävla häftigt ställe. Underbart vackert bredvid floden och så
kör alla Chevrolet och Ford Mustang.
Foto: ©
Artrock.se / Sweden Rock Festival 2008
|
