|
Gitarrist, låtskrivare, levande legend och
- filmstjärna.
ArtRock samtalar med Mick Box, Uriah Heep
Förra gången fick vi vänta hela tio år, nu
räckte det med tre. Det är ett energiskt Uriah Heep vi har att
göra med, mer än fyra decennier efter starten. Den
genomklassiska orgelhårdrocken med de så välbekanta körstämmorna
och stundom mystikfyllda stämningarna - ”Into the Wild” är Uriah
Heep så som gruppens anhängare lärt sig älska dem.
Inspelningarna skedde så som på förra ”Wake the Sleeper” med de
fem musikerna livs levande live i studion; läs vidare vad
bandgrundaren och blivande filmstjärnan Mick Box har att
förtälja.
-
Hahaha, du vet att det var aldrig vårt fel i bandet att “Wake
the Sleeper” tog sån tid, utan allt hade att göra med branschen
som befann sig i fritt fall. Skivbolagen visste inte vad de
skulle göra åt all fildelning, vissa bolag bara försvann. Den
här gången var det annorlunda, vi började skriva bara två och en
halv månad innan vi gick in i studion, och ett par av låtarna
skrev vi i själva studion, jag och Phil Lanzon, över en flaska
vin, när de andra gått hem.
Vilka av låtarna?
- “I’m Ready” och “Into the Wild”. Grabbarna kom in i studion
vid trettontiden, vi visade upp låtarna tryckte in
inspelningsknappen och så PANG! Det ger en stor fräschör att
göra så. Man hinner inte hålla på och sjåpa sig om att “ska jag
göra si eller så”.
När jag pratade med dig i samband med “Wake the Sleeper”
sammanfattade du inspelningarna med ordet smile.
- Samma nu. Det går inte att undvika leenden när man jobbar med
en så entusiastisk producent som Mike Paxman. Han verkligen
drar det bästa ur en. Vi har redan funderingar kring nästa
skiva.
Jaså, en ny på gång redan nu?
- Ja, det finns inte en tanke på att vi INTE skulle göra en
till. Men det är klart, på måndag åker vi till Australien, sedan
blir det två månader på europeiska kontinenten, sex veckor i
Nordamerika och så tillbaka till Europa i september, då vi
hoppas få in ett gäng datum i Norden, så det dröjer nog ett tag
innan vi hinner in i studion.
Är jätteturnerandet lika kul nu som när du var yngre?
- Absolut. Det enda tråkiga är att inte kunna vara hemma när
familjen blir sjuk. Men min fru håller samman familjen på ett
underbart sätt, vid sidan om sitt jobb som advokat. Min fru är
en riktig klippa. Och så hinner vi faktiskt vara hemma en hel
del mellan varven. Jag tar av rock n rollhatten och sätter på
pappahatten!
Några ord om låtarna på ”Into the Wild”. "Nail on the Head" är
en effektiv öppning.
-
Ja, vi tror låten kommer att passa ypperligt för allsång.
Vad
handlar "Into the Wild" om?
-
Temat kommer från en bok som blev film, om en kille som stack ut
i djungeln och förverkligade sitt drömliv. Det är vår ambition
att sprida ett positivt budskap.
"I
Can See You" låter som "So Tired" del två.
-
Det kan man säga. Låten är som en bugning inför vårt förflutna,
med en text om hur vi kan känna närvaron av de döda.
Som
i "Between Two Worlds" alltså?
-
På sätt och vis, men där var det mer att två världar möts; här
handlar det om känslan av de dödas närvaro. Idén fick jag när
min mamma dog, och sedan min svärmor.
"Trail
of Diamonds" är ett riktigt epos.
-
Det var inte tanken från början. Låten skulle haft normallängd,
men sen antog den sitt eget liv och började dra åt alla möjliga
håll. Texten beskriver en dröm om kärlek och godhet, och hur man
inte vill vakna så länge drömmen ännu pågår.
Sedan finns en låt som nästan kan kallas pop - "T-Bird Angel".
-
Ja, den är lite ovanlig för att vara vi. Kan nog tilltala
AOR-fansen.
Jag hörde att du spelar på John Wettons kommande soloalbum.
- Riktigt! Uriah Heep och Asia har samma management, så det
var enkelt för John att få tag i mig. Plattan spelade han in i
Los Angeles, men jag gjorde mitt solo i Heeps vanliga studio.
Det sägs att John ville ha mig för att jag kan spela solon i
dur, medan alla andra bara spelar i moll!
Vad heter låten?
- Å gud...vad heter den nu igen? “New Star Rising” eller
något i den stilen.
Apropå ex-medlemmar, har du någon kontakt med John Lawton?
- John Lawton är den ex medlem jag träffar oftast. Senast skulle
han spela med i en film där de ville ha en riktig karaktär och
så ringde de mig. Jag och han spelar två personer som var med i
samma band på 70-talet.
Alltså som i verkligheten...
- Ja, fast fel
band, hahaha! Det är Miramar som gör filmen som får premiär 1:a
april. Den heter "love.net"
och du kan kolla YouTube efter trailers. Jag spelar riktigt
dåligt. John har förresten blivit kändis i Bulgarien där han är
värd för reseprogram. Vi spelade ihop där på nyårsafton.
Och
Pete Goalby?
-
Pete är kvar i branschen, men har slutat sjunga. Vi pratar i
telefon ibland, men sedan har han en tendens att försvinna igen.
Jag respekterar hans privatliv.
Ken
Hensley?
-
Något mail då och då, i affärsangelägenheter. Han känns rätt
fjärran från Uriah Heep nuförtiden, och sanningen är att vi inte
var särskilt bra vänner heller när han var med. Ken brukade ha
sitt eget lag omkring sig med egna managers och ja-sägare.
Vilken har varit Uriah Heep-karriärens höjdpunkt hittills?
-
Det måste ha varit första gången jag hörde "Gypsy" i bilstereon.
Jag blev så upphetsad att jag kunde ha orsakat en trafikolycka.
Ville berätta för alla jag kände! Sedan får jag nämna
spelningarna i Sovjetunionen 1987, då vi var det första västband
att göra stora gig där borta. Vi var pionjärer i Bulgarien och
Syd-Korea också.
...och lågvattenmärket?
-
Att David Byron och Gary Thain dog. Alla andra bekymmer vi haft
har man kunnat handskas med, men deras frånfällen är något som
gör mig bedrövad fortfarande, efter alla dessa år. Man får vara
glad att det fortfarande finns unga musiker som låter sig
inspireras av David och Gary.
Kommer du att skriva dina memoarer?
-
Faktum är att förlag tjatar på mig att göra det, och så blir
det kanske också. Men jag kommer INTE att skriva en massa om
supande och knarkande, för sånt är jag fruktansvärt less på. Det
verkar som om artister vill bikta sig genom att berätta om sina
grisiga liv. Ska jag skriva, blir det en lättsam och kul bok,
även om väl förlaget vill ha sensationer.
Slutligen - hur känner du när du ser den knasiga ödlan på
omslaget till "Innocent Victim"?
-
Hahaha - varken oskyldig eller som ett offer! Något många inte
vet är att tanken från början var att placera vår scen i ödlans
mun och sedan ha ljusshowen uppe i hans gröna ansikte. Nu blev
det inte så, men ögonen är Lee Kerslakes.
Daniel Reichberg
26:e mars 2011
Foto: ©
Artrock.se / Sweden Rock Festival |
