Sångaren/gitarristen James Ure föddes i Cambuslang, Skottland
1953. I unga dagar vände han bakochfram på smeknamnet Jim, och
Midge var född. Ett första genombrott skedde med pojkbandet
Slik; senare stod Rich Kids, Thin Lizzy, Visage och framför allt
synthpionjärerna Ultravox på dagordningen. Ure är även känd för
att ha medkomponerat ”Do They Know It’s Christmas” och
arrangerat Live Aid 1985. Nyligen släpptes briljanta
”Brilliant”, den klassiska Ultravox-sättningens första nya album
på 28 år. I oktober återvänder Ultravox till Sverige, och 15:e
juni 2012 anropar Midge Ure Göteborg.
Albumet
”Brilliant” låter väldigt mycket som klassiska Ultravox. Gjordes
detta med flit, eller kom det sig naturligt?
-
Det kom sig fullständigt naturligt. Jag tror inte vi
skulle kunna göra det med flit, utan det här är ett sound
som dyker upp automatiskt när vi fyra spelar ihop. Jag har ju
spelat många gamla Ultravoxlåtar under mellanåren, antingen
akustiskt, med solobandet eller med orkester, men det är bara
när Ultravox samlas som det faktiskt låter som Ultravox.
Annars hade man kunnat tro att ni ville
behaga de gamla fansen.
-
Hade vi försökt behaga fansen så hade det blivit en enda
röra! Jag kommer att tänka på vad bilmagnaten Henry Ford sa. Han
sa att hade han lyssnat på alla råd om hur bilar ska byggas, då
hade det slutat med att han återuppfann hästen!
På vad sätt har ni förändrats under de
25 åren ifrån varandra?
-
Jag anser mig ha blivit en bättre låtskrivare, och så
tycker jag att Billy Currie [klaviatur, viola] har utvecklats
massor som musikskapare och arrangör. Det var riktigt häftigt
att få över hans musikbakgrunder, och så skrev jag text och
melodi på helt andra sätt än Billy hade föreställt sig låtarna.
Skrev ni på det sättet även på den
gamla tiden?
-
Förr låste vi in oss hela bandet i en replokal i veckor,
tills det började komma ut bra material, men det är omöjligt
idag, då Warren Cann [trummor] bor i Kalifornien, Billy i London
och jag och Chris Cross [bas, klaviatur] bor i Bath.
Kunde du föreställa dig att det skulle
bli ett nytt Ultravox-album?
-
Nej. Absolut inte! I många år var Ultravox en del av min
uppväxt. Visserligen en härlig och intressant del, men ändå
historia. Inte ens när vi samlades för att turnera 2009 fanns
det på radarn. Men efter en tid blev vi nyfikna. Kunde vi skapa
ny musik, lika fräsch och livfull som den gamla? Hade vi
fortfarande gnistan? Jag tycker vi har lyckats skapa musik som
är precis up-to-date med vad som görs idag.
Hur kommer det sig att samtliga
låttitlar består av endast ett ord vardera?
-
Varje låt hade en ettordig arbetstitel, och när vi skulle
göra omslaget, tyckte vi det var snyggt att behålla titlarna så,
rent designmässigt. Det är alltså en fråga om grafik mer än
någonting annat.
Dags för historisk tillbakablick. Du är
bland annat känd för att ha tackat nej till en plats i Sex
Pistols. Var hade Midge Ure varit idag om han istället tackat
ja?
-
Hahaha…den var svår! Var är grabbarna i Sex Pistols idag?
Var Sid Vicious är vet vi ju alla. Steve Jones och Paul Cook har
väl lagt av? Den ende som håller igång med musiken är John Lydon
och jag är som han. Föds man med den här passionen är musik inte
något man bara håller på med ett tag och sedan lägger av. Det
blir ens öde att hålla på så länge man lever. Men det är möjligt
att jag hade haft det enklare för mig ifall jag haft Sex Pistols
på meritlistan.
Istället hamnade du en period i Thin
Lizzy.
-
Jag och Phil Lynott lärde känna varandra redan i början
av 70-talet. Jag älskade verkligen tidiga Thin Lizzy, då bandet
var en trio. Jag såg dem i Glasgow på deras första turné, då de
var förband till Nazareth. Thin Lizzy var mycket, mycket bättre
än Nazareth. Senare i London sprang jag på Phil igen, vi blev
polare och så ringde han från USA när de behövde en blixtsnabb
ersättning, eftersom Gary Moore hade hoppat av.
Var det svårt att kliva in i virtuose
Garys skor?
-
Jag försökte inte ens! Gary var verkligen en hjälte, som
jag såg i bandet Skid Row när han var tonåring. Det hade varit
löjligt av mig att ens försöka spela som han, så istället höll
jag mig i bakgrunden och lät Scotty Gorham spela allt det
komplicerade. Det var ändå inte tal om Thin Lizzy som någon
permanentlösning för mig, utan jag skulle hem till England och
gå med i Ultravox.
Håller du med om att Ultravox var rätt
pretentiösa under din första tid i bandet?
-
Ja, till en viss grad. Men jag tycker de flesta band är
rätt pretentiösa. Det kan handla om arrogansen hos Liam
Gallagher i Oasis, eller pretentioner på vårat sätt. Vissa
tycker fortfarande vi är pretentiösa och pompösa! Men jag tror
man måste ha en viss sorts ego för att klara sig i
musikbranschen.
Jag har alltid haft svårt att förstå
era texter. Vad handlar ”The Thin Wall” om, exempelvis?
-
Den handlar om den väldigt sköra tråden mellan sans och
galenskap. Om hur lätt det är att dansa på gränsen och glida
fram och tillbaka. Men egentligen är de flesta av mina gamla
låtar mest ett målande med lyriken. Ena textraden behöver inte
ha någon koppling till nästa. Ta bara ”Reap the Wild Wind” – den
handlar verkligen inte om någonting alls! Så man ska nog inte
analysera texterna alltför mycket.
Är det likadant med din lyrik numera?
-
Numera är mina texter mycket mer personliga. Andra kanske
finner dem vaga, men för mig är de berättelser ur mitt liv.
Jag läste i
en intervju om hur du på 80-talet tittade ut över publiken och
såg hur hälften av det manliga klientelet tagit över din look
med trenchcoat och sylvass mustasch. Kan man säga att Ultravox
var visuella förebilder för den nyromantiska popkulturen?
-
Jag vet inte riktigt det. Vår image var vad vi kallade
”dead men’s clothes”. Vi åkte runt till Röda Korset och
loppmarknader och köpte upp dödsbon, som vi sedan hade på oss.
Var ni frestade att klä er på det
sättet även nu?
-
Absolut inte! Vi var väldigt bestämda på att göra det här
på ett värdigt vis, och inte försöka spela unga rockgudar med
supersnygga brudar i våra videor.
Är det med stolthet du ser tillbaka på
tiden som medkompositör till Band Aid-singeln ”Do They Know It’s
Christmas” 1983 och initiativtagare till den globalt direktsända
välgörenhetsgalan Live Aid 1985?
-
Jag skulle ljuga om jag förnekade det. Vid tillfället
kunde man inte ana hur stort det skulle bli. Vi gjorde något som
kändes rätt, och så blev det monumentalt. Vi löste naturligtvis
inte världssvälten, men vi ändrade människors attityder till
välgörenhet. Så även om nu ”Do They Know It’s Christmas” inte är
kronan på min musikkärriär, så är den ändå en stor höjdpunkt för
mig som människa.
Så – vilka är då ditt livs musikaliska
höjdpunkter?
-
Hhmmm…klurigt. Men om jag ska ta tre stycken i
kronologisk ordning, så måste jag börja med när jag gick med i
Ultravox. Det var ett djupt deprimerat Ultravox jag gick in i.
De hade förlorat såväl sångare som gitarrist, de tyngdes av
stora skulder och inte en jävel trodde på dem. Men när vi
kopplade in instrumenten och började föra oljud…fullkomligt
ljuvligt! Sedan får jag nämna spelningen på Live Aid, att
framträda inför så oerhört många människor. Men några av de
största tillfällena har skett i det tysta. Som när jag och Eric
Clapton satt på ön Montserrat i Karibien och spelade gitarr
tillsammans. För mig som hade vuxit upp med Claptons musik var
det enormt stort. Eller då jag satt i en studio och fick lyssna
på Japan-musikern Mick Karn när han excellerade på bas.
Slutligen – vilken är den allra bästa
Midge Ure-låten?
-
Där väljer jag ”All Fall Down” från sista skivan jag
gjorde med Ultravox innan mitt avhopp 1986. Albumet ”Uvox” är
en enda röra och visar upp ett band som faller samman, men i
”All Fall Down” lyckade vi samla oss tillsammans med
folkmusikbandet The Chieftains i en väldigt enkel och kraftfull
folksång. Men jag måste också säga att nya albumet ”Brilliant”
troligen är den bästa samling låtar jag någonsin skrivit.
Singer / guitarist James Ure was born in Cambuslang, Scotland in
1953. In younger days he reversed the nickname of Jim and Midge
was born. A first breakthrough came with the boy band Slik;
later, Rich Kids, Thin Lizzy, Visage and above all synth
pioneers Ultravox ruled the agenda. Ure is also known for having
co-composed "Do They Know It's Christmas" and organized Live Aid
in 1985. Recently Ultravox released brilliant "Brilliant," the
classic Ultravox-lineup first new album in 28 years. In October
Ultravox return to Sweden; June 15, 2012, Midge Ure phones
Gothenburg.
The album "Brilliant" sounds very much like classic Ultravox.
Was this done on purpose, or did it come naturally?
- It came out perfectly natural. I do not think we could
do it on purpose, but this is a sound that pops up automatically
when the four of us play together. I've played many old Ultravox
songs over the years, either acoustically, with my solo band or
with an orchestra, but only when Ultravox gather it actually
sounds like Ultravox.
Otherwise, one could have believed that
you would want to please the old fans.
- Had we tried to please the fans, it would have been a total
mess! I remember what Henry Ford once said. He said that had he
listened to advice on how cars should be built, then he would
have reinvented the horse!
In what ways have you changed in the 25
years apart?
- I believe I have become a better songwriter, and I think Billy
Currie [keyboards, viola] have developed lots as a musician and
arranger. It was really cool to get his music backgrounds sent,
and writing lyrics and melodies in completely different ways
than Billy had imagined.
Did you work like that in the old days?
- In the past, we locked the whole band in a rehearsal room for
weeks, until good material started coming out, but that’s
impossible today, when Warren Cann [drums] lives in California,
Billy in London and I and Chris Cross [bass, keyboard ] live in
Bath.
Could you imagine that there would be a
new Ultravox album?
- No. Absolutely not! For many years, Ultravox was part of my
upbringing. Certainly a beautiful and interesting part, yet
history. Not even when we gathered to tour in 2009, this were on
the radar. But after a while we became curious. Could we create
new music, as fresh and vibrant as the old one? Did we still
sparkle? I think we have managed to create music that is just
up-to-date with what is being done today.
How is it that all the song titles
consisting of only one word each?
- Each song had a one word working title, and when we would do
the album cover, we thought it was neat to retain the titles so,
purely in terms of design. It is thus a matter of graphics more
than anything else.
Time for a retrospective. You’re known
to having turned down a job with the Sex Pistols. Where would
Midge Ure have been today if he had accepted?
- Hahaha ... that’s a difficult one! Where are the guys in the
Sex Pistols today? Where Sid Vicious is, we all know. Steve
Jones and Paul Cook are out of the business, aren’t they? The
one still in music is John Lydon and I'm like him. If you’re
born with this passion, music is not something you just hold on
for a while and then quit. It is one's destiny to hold on as
long as you live. But it is possible that it would have been
easier for me if I had the Sex Pistols among my merits.
Instead you ended up with Thin Lizzy
for some time.
- I met Phil Lynott back in the early 70’s. I really loved the
early Thin Lizzy, when the band was a trio. I saw them in
Glasgow on their first tour, when they were the opening act for
Nazareth. Thin Lizzy was much, much better than Nazareth. Later
in London I ran into Phil again, we became friends and he called
from the U.S. when they needed a quick replacement, as Gary
Moore had left the band mid-tour.
Was it hard to step into virtuoso
Gary's shoes?
- I did not even try! Gary was truly a hero, whom I saw in the
band Skid Row when he was still a teenager. It would have been
ridiculous of me to even try to play like him, so instead
I kept myself in the background and let Scotty Gorham play all
the complex parts. There was no question of Thin Lizzy as a
permanent solution for me, because I was going home to England
to join Ultravox.
Do you agree that Ultravox were
somewhat pretentious during your first time in the band?
- Yes, to a certain degree. But I think most bands are
pretentious. It can be the arrogance of Liam Gallagher of Oasis,
or pretensions in our way. Some still think we're pretentious
and pompous! But I think you have to have a certain kind of ego
to survive in the music industry.
I have always found it difficult to
understand your lyrics. What is "The Thin Wall" about, for
example?
- It's about the very fragile thread between sane and insane.
About how easy it is to dance on the edge and slide back and
forth. But actually, most of my old songs a canvas of words. One
line does not necessarily connect to the next. Take "Reap the
Wild Wind" - it's really not about anything at all! So you
probably shouldn’t analyze the lyrics too much.
Is it the same with your poetry nowadays?
- Today my lyrics are a lot more personal. Others may find them
vague, but for me they are stories from my life.
I read in an interview about the 80's,
that you looked out over the audience and saw half of the male
clientele having your look with the trench coat and sharp
moustache. Can it be said that Ultravox were visual role models
for the neo-romantic pop culture?
- I really don’t know. Our image was what we called "dead men's
clothes." We went around to the Red Cross and flea markets and
bought estates, which we wore onstage.
Were you tempted to dress in that way
today as well?
- Absolutely not! We were very determined to do this in a
dignified way, and not try to play young rock gods with super
hot babes in our videos.
Is it with pride that you look back at
your time as co-composer for Band Aid single "Do They Know It's
Christmas" 1983, and initiator of the global charity gala Live
Aid in 1985?
- I would be lying if I denied it. At the moment, you could not
have imagined how big it would be. We did what felt right, and
it became monumental. Obviously, we didn’t solve world hunger,
but we changed people's attitudes to charity. So even if "Do
They Know It's Christmas" isn’t the pinnacle of my career in
music, it will remain a major highlight for me as a person.
So - what are your life's musical
highlights?
- Hhmmm ... tricky. But if I'm going to take three pieces in
chronological order, I have to start with joining Ultravox. It
was a deeply depressed Ultravox that I joined. They had lost
both singer and guitarist, they were burdened in debt and not a
bastard believed them. But when we plugged in our instruments
and started to make noise ... absolutely lovely! Then I’d
mention the gig at Live Aid, appearing before so very many
people. But some of the biggest occasions have taken place in
silence. Like when I and Eric Clapton sat on the island of
Montserrat in the Caribbean and played guitar together. For me,
who had grown up with Clapton's music, this was enormous. Or
when I sat in a studio and got to listen to Japan musician Mick
Karn when he excelled on bass.
Finally - what is the very best Midge
Ure song?
- I’d say "All Fall Down" from the last album I did with
Ultravox before leaving in 1986. The album "UVOX" is a mess and
displays a band falling apart, but in "All Fall Down" we
successfully gather ourselves together with folk band The
Chieftains in a very easy and powerful folk song. But I must add
that the new album "Brilliant" is probably the best collection
of songs I've ever written.
Daniel
Reichberg
|