|
Sångaren/gitarristen James Ure föddes i Cambuslang, Skottland
1953. I unga dagar vände han bakochfram på smeknamnet Jim, och
Midge var född. Ett första genombrott skedde med pojkbandet
Slik; senare stod Rich Kids, Thin Lizzy, Visage och framför allt
synthpionjärerna Ultravox på dagordningen. Ure är även känd för
att ha medkomponerat ”Do They Know It’s Christmas” och
arrangerat Live Aid 1985. Nyligen släpptes briljanta
”Brilliant”, den klassiska Ultravox-sättningens första nya album
på 28 år. I oktober återvänder Ultravox till Sverige, och 15:e
juni 2012 anropar Midge Ure Göteborg.
Albumet
”Brilliant” låter väldigt mycket som klassiska Ultravox. Gjordes
detta med flit, eller kom det sig naturligt?
-
Det kom sig fullständigt naturligt. Jag tror inte vi
skulle kunna göra det med flit, utan det här är ett sound
som dyker upp automatiskt när vi fyra spelar ihop. Jag har ju
spelat många gamla Ultravoxlåtar under mellanåren, antingen
akustiskt, med solobandet eller med orkester, men det är bara
när Ultravox samlas som det faktiskt låter som Ultravox.
Annars hade man kunnat tro att ni ville
behaga de gamla fansen.
-
Hade vi försökt behaga fansen så hade det blivit en enda
röra! Jag kommer att änka på vad bilmagnaten Henry Ford sa. Han
sa att hade han lyssnat på alla råd om hur bilar ska byggas, då
hade det slutat med att han återuppfann hästen!
På vad sätt har ni förändrats under de
25 åren ifrån varandra?
-
Jag anser mig ha blivit en bättre låtskrivare, och så
tycker jag att Billy Currie [klaviatur, viola] har utvecklats
massor som musikskapare och arrangör. Det var riktigt häftigt
att få över hans musikbakgrunder, och så skrev jag text och
melodi på helt andra sätt än Billy hade föreställt sig låtarna.
Skrev ni på det sättet även på den
gamla tiden?
-
Förr låste vi in oss hela bandet i en replokal i veckor,
tills det började komma ut bra material, men det är omöjligt
idag, då Warren Cann [trummor] bor i Kalifornien, Billy i London
och jag och Chris Cross [bas, klaviatur] bor i Bath.
Kunde du föreställa dig att det skulle
bli ett nytt Ultravox-album?
-
Nej. Absolut inte! I många år var Ultravox en del av min
uppväxt. Visserligen en härlig och intressant del, men ändå
historia. Inte ens när vi samlades för att turnera 2009 fanns
det på radarn. Men efter en tid blev vi nyfikna. Kunde vi skapa
ny musik, lika fräsch och livfull som den gamla? Hade vi
fortfarande gnistan? Jag tycker vi har lyckats skapa musik som
är precis up-to-date med vad som görs idag.
Hur kommer det sig att samtliga
låttitlar består av endast ett ord vardera?
-
Varje låt hade en ettordig arbetstitel, och när vi skulle
göra omslaget, tyckte vi det var snyggt att behålla titlarna så,
rent designmässigt. Det är alltså en fråga om grafik mer än
någonting annat.
Dags för historisk tillbakablick. Du är
bland annat känd för att ha tackat nej till en plats i Sex
Pistols. Var hade Midge Ure varit idag om han istället tackat
ja?
-
Hahaha…den var svår! Var är grabbarna i Sex Pistols idag?
Var Sid Vicious är vet vi ju alla. Steve Jones och Paul Cook har
väl lagt av? Den ende som håller igång med musiken är John Lydon
och jag är som han. Föds man med den här passionen är musik inte
något man bara håller på med ett tag och sedan lägger av. Det
blir ens öde att hålla på så länge man lever. Men det är möjligt
att jag hade haft det enklare för mig ifall jag haft Sex Pistols
på meritlistan.
Istället hamnade du en period i Thin
Lizzy.
-
Jag och Phil Lynott lärde känna varandra redan i början
av 70-talet. Jag älskade verkligen tidiga Thin Lizzy, då bandet
var en trio. Jag såg dem i Glasgow på deras första turné, då de
var förband till Nazareth. Thin Lizzy var mycket, mycket bättre
än Nazareth. Senare i London sprang jag på Phil igen, vi blev
polare och så ringde han från USA när de behövde en blixtsnabb
ersättning, eftersom Gary Moore hade hoppat av.
Var det svårt att kliva in i virtuose
Garys skor?
-
Jag försökte inte ens! Gary var verkligen en hjälte, som
jag såg i bandet Skid Row när han var tonåring. Det hade varit
löjligt av mig att ens försöka spela som han, så istället höll
jag mig i bakgrunden och lät Scotty Gorham spela allt det
komplicerade. Det var ändå inte tal om Thin Lizzy som någon
permanentlösning för mig, utan jag skulle hem till England och
gå med i Ultravox.
Håller du med om att Ultravox var rätt
pretentiösa under din första tid i bandet?
-
Ja, till en viss grad. Men jag tycker de flesta band är
rätt pretentiösa. Det kan handla om arrogansen hos Liam
Gallagher i Oasis, eller pretentioner på vårat sätt. Vissa
tycker fortfarande vi är pretentiösa och pompösa! Men jag tror
man måste ha en viss sorts ego för att klara sig i
musikbranschen.
Jag har alltid haft svårt att förstå
era texter. Vad handlar ”The Thin Wall” om, exempelvis?
-
Den handlar om den väldigt sköra tråden mellan sans och
galenskap. Om hur lätt det är att dansa på gränsen och glida
fram och tillbaka. Men egentligen är de flesta av mina gamla
låtar mest ett målande med lyriken. Ena textraden behöver inte
ha någon koppling till nästa. Ta bara ”Reap the Wild Wind” – den
handlar verkligen inte om någonting alls! Så man ska nog inte
analysera texterna alltför mycket.
Är det likadant med din lyrik numera?
-
Numera är mina texter mycket mer personliga. Andra kanske
finner dem vaga, men för mig är de berättelser ur mitt liv.
Jag läste i
en intervju om hur du på 80-talet tittade ut över publiken och
såg hur hälften av det manliga klientelet tagit över din look
med trenchcoat och sylvass mustasch. Kan man säga att Ultravox
var visuella förebilder för den nyromantiska popkulturen?
-
Jag vet inte riktigt det. Vår image var vad vi kallade
”dead men’s clothes”. Vi åkte runt till Röda Korset och
loppmarknader och köpte upp dödsbon, som vi sedan hade på oss.
Var ni frestade att klä er på det
sättet även nu?
-
Absolut inte! Vi var väldigt bestämda på att göra det här
på ett värdigt vis, och inte försöka spela unga rockgudar med
supersnygga brudar i våra videor.
Är det med stolthet du ser tillbaka på
tiden som medkompositör till Band Aid-singeln ”Do They Know It’s
Christmas” 1983 och initiativtagare till den globalt direktsända
välgörenhetsgalan Live Aid 1985?
-
Jag skulle ljuga om jag förnekade det. Vid tillfället
kunde man inte ana hur stort det skulle bli. Vi gjorde något som
kändes rätt, och så blev det monumentalt. Vi löste naturligtvis
inte världssvälten, men vi ändrade människors attityder till
välgörenhet. Så även om nu ”Do They Know It’s Christmas” inte är
kronan på min musikkärriär, så är den ändå en stor höjdpunkt för
mig som människa.
Så – vilka är då ditt livs musikaliska
höjdpunkter?
-
Hhmmm…klurigt. Men om jag ska ta tre stycken i
kronologisk ordning, så måste jag börja med när jag gick med i
Ultravox. Det var ett djupt deprimerat Ultravox jag gick in i.
De hade förlorat såväl sångare som gitarrist, de tyngdes av
stora skulder och inte en jävel trodde på dem. Men när vi
kopplade in instrumenten och började föra oljud…fullkomligt
ljuvligt! Sedan får jag nämna spelningen på Live Aid, att
framträda inför så oerhört många människor. Men några av de
största tillfällena har skett i det tysta. Som när jag och Eric
Clapton satt på ön Montserrat i Karibien och spelade gitarr
tillsammans. För mig som hade vuxit upp med Claptons musik var
det enormt stort. Eller då jag satt i en studio och fick lyssna
på Japan-musikern Mick Karn när han excellerade på bas.
Slutligen – vilken är den allra bästa
Midge Ure-låten?
-
Där väljer jag ”All Fall Down” från sista skivan jag
gjorde med Ultravox innan mitt avhopp 1986. Albumet ”Uvox” är
en enda röra och visar upp ett band som faller samman, men i
”All Fall Down” lyckade vi samla oss tillsammans med
folkmusikbandet The Chieftains i en väldigt enkel och kraftfull
folksång. Men jag måste också säga att nya albumet ”Brilliant”
troligen är den bästa samling låtar jag någonsin skrivit.
Daniel
Reichberg
|
