av Daniel Reichberg

Inför SLOTTSSKOGEN GOES PROGRESSIVE har Daniel Reichberg samtalat med basisten/låtskrivaren JONAS REINGOLD om The Flower Kings och Slottsskogen, men också om Karmakanic, 3^rd World Electric, Reingold Records och en och annan låtstöld.

Sedan comebacken i våras har Flower Kings hunnit med två spelningar. Hur tyckte du de gick?

–      Inför Sweden Rock Festival i juni var det rätt så nervigt, eftersom vi hade en helt ny trummis [tyske Felix Lehrmann], men det gick över förväntan. Nu känner jag mig väldigt trygg; det här kommer att gå som en dans. Loreleifestivalen i Tyskland gick också bra, men Sweden Rock är bättre organiserat. Roine Stolt behöver tid för att småpula inför gigen, halvrepa så att säga. Det fick han inte på Lorelei.

Hur kändes det att stå på scenen med Tomas Bodin och Hasse Fröberg, efter nära fem års åtskillnad?

–           Vid det laget kändes allt som vanligt igen. Däremot var det lite pirrigt vid mötet i november 2011, då vi bestämde oss till hundra procent för att köra igen.

Din låt "Rising the Imperial" på nya albumet ”Banks of Eden” tycks närmast religiös. Är det en riktig tolkning?

–         Den har inget traditionellt kristet eller buddhistiskt budskap eller så, men jag återkommer ofta till texter om människans förankring till något större. Människan är förbannat bra på att stirra sig blind på bästa jobbet för att ha råd med bästa bilen och bästa sommarstugan, när det optimala kanske är att gå utanför dörren, sätta sig på en stol och titta på solnedgången.

På bonusdisken bidrar du med "Going Up". Vad finns att säga om den?

–            A celebration to life! Jag hade med mig fem låtar till inspelningen, vi tyckte ”Rising the Imperial” passade bra som avslutning på riktiga albumet, och så hamnade ”Going Up” på bonusskivan. De övriga tre låtarna ligger hemma i byrålådan. Roine har säkert tio timmar låtar som ligger och väntar i gömmorna, och ibland händer det att vi plockar upp något först efter flera år.

Finns det exempel på detta på ”Banks of Eden”?

–         Ja, ”Pandemonium” är en gammal låt som Roine presenterade för oss i Agents of Mercy, men vi diggade den inte alls. Så Roine gick hem och filade på låten, och plötsligt var den kanon! Ibland räcker det med att ändra lite smått i melodin eller texten och så hör man att där är låten.

Hur funkar det i övrigt - kommer Roine med färdiga demos på låtar, eller har ni andra möjlighet att påverka?

–         O ja, vi har stora möjligheter att påverka, även om Roine kommer med färdiga demos. Ta till exempel ”For the Love of Gold”, som Roine hade skrivit helt färdig, men som var väldigt olik den version som nu finns på skivan. Tomas hade nämligen ett intro på lager som visade sig passa ypperligt, och så vävde vi in flera andra Tomasgrejer under låtens gång.

Har Bamse stämt er för att Tomas snor ledmotivet i sitt solo?

–               Ha ha ha, man får faktiskt spela parafraser på gamla kända låtar, det är helt okej! Jazzmusiker gör sånt för jämnan.

Berätta om Reingold Records.

–                Det började med att jag och Roine jobbade med [fusionprojektet] 3^rd World Electric, och efter ett tag började vi spåna på hur vi skulle få ut skivan. Jag bestämde mig för att starta skivbolaget och Roine tyckte det var helt okej. Först var det tänkt att jag bara skulle ge ut egna grejor på Reingold Records, men så hade Lalle Larsson [keyboardist i Karmakanic och Agents of Mercy] precis blivit klar med sin första soloplatta, och han ville gärna ge ut den genom mig. Sedan har både Hasse Fröberg & Musical Companion och Johan Randén kommit med skivor på bolaget. Det är skönt att vara sin egen dräng. För varje ny skiva är bolaget startklart, alla kontakter är tagna.

Är Karmakanic på gång med något nytt?

–                Vi håller just nu på och mixar en live-DVD från RosFest i USA. Den är filmad med fem kameror och riktigt bra ljud. Sedan kommer kanske en ny platta 2013. Jag skriver jämt små snuttar som jag spelar in på mobilen och ibland är det sånt som man sedan kan göra låtar av.

Är Karmakanic-låten ”Cyberdust From Mars” direktsnodd från ”I Breathe” av Alexander Bard-projektet Vacuum?

-      Ha ha ha... ”I Breathe” var ju väldigt populär på 90-talet, men jag snodde den inte medvetet. Men det var någon som nämnde likheterna, så jag gick hem och lyssnade, och det var ju jävligt likt. Så där gör jag jämt, snor från andra låtar utan att veta om det. Karmakanic-låten ”At the Speed of Light”, innehåller exempelvis en del som är misstänkt lik ”Motherless Children” av Transatlantic.

3rd World Electric – har ni något mer på gång?

–             Definitivt. Både jag och Roine tycker att första skivan blev lite väl slickad, så nu ska vi göra en skitigare, rökigare platta i 70-talsfunkig stil. Vilka blåsarna blir vet vi inte än, men Morgan Ågren spelar trummor och så är det jag, Roine och Lalle.

Kommer ni att spela live?

–           Ha ha ha...alltså...he he he...kanske eventuellt håller vi precis på att förbereda ett gig någonstans i Sverige. Det skulle möjligen kunna ligga till på det viset!

The Flower Kings har ju spelat på Slottsskogen Goes Progressive förut, för exakt tio år sedan. Vad minns du av det giget?

–             Mitt tydligaste konkreta minne är vilket skönt groove vi fick till när vi repade ”Stardust We Are” under soundcheck. Det där var ju den tiden då vi spelade hela ”Stardust” live. Jag har alltid gillat Slottsskogen och jag är väldigt glad att ni är tillbaka där ni höll till förr.

Vad förväntar du dig den artonde augusti?

–            Jag hoppas det blir varmt väder och att det kommer mycket folk som visar Felix hur kul vi kan ha det i Sverige! Vi spelar gamla låtar, men också två eller tre från ”Banks of Eden”.

Någon hälsning till publiken?

–         Kom med ert bästa humör och er största plånbok, för vi kommer att ha mycket merchandise att sälja!

Slutligen - vilket är progrockens bästa album?

–                Ojojoj...jag hatar sådana frågor! Men ska jag ta med en skiva till en öde ö blir det Yes ”Tales From Topographic Oceans”, som jag tycker är en väldigt modig skiva. Många framgångsrika band trillar i fällan att försöka tillfredsställa fansen med enkla hitlåtar, men det gjorde inte Yes.  De drog igång med den där jättekonstiga texten och mitt i alltihop ett fruktansvärt kärvt Steve Howe-solo. Skulle en marsmänniska komma till jorden och fråga vad progrock är för något, då skulle jag spela upp ”Tales”.

Daniel Reichberg