|
Hippieflum, tung rock,
stalinism, feminism, blues, folk, jazz, symf, pop, punk, humor…
Ja, det är en oerhörd blandning som den före detta Samla Mammas
Manna-gitarristen Coste Apetrea har samlat ihop till vad som
måste vara årets skivbox. I tre år har Apetrea grävt sig igenom
Sveriges Radios arkiv, och i mars släpps schabraket på – håll i
er – 40 SKIVOR! En kylslagen januarifredag lyfter jag luren,
slår numret och börjar med att fråga…
Hur startade
projektet?
-
- Det var Sveriges Radio som kontaktade mig 2009, för de
ville göra en proggbox på fyra skivor. De visste att jag har
varit aktiv i musikbranschen från 1972 och framåt, och så har
jag ju jobbat i studion mycket på senare år, så jag har både
utrustningen och det rätta kunnandet för att mastra musiken. Jag
blev klar med de fyra skivorna och sedan hörde jag inget på
jättelänge. Jag trodde ett tag att de hade lagt ner alltihop,
men så fick jag plötsligt svaret att allt var jättebra, men att
de ville ha lite mer. Och lite mer.
Projektet har alltså
svullnat upp…
-
- Ja, verkligen. Hade de bett mig göra en box på 40
skivor hade jag nog tackat nej! Det hade jag aldrig orkat. Nu
blev det pö om pö istället, vilket har varit en stor fördel.
Hittade du några
saker som överraskade?
- Massor. Exempelvis att Uffe Lundell
lät så jävla bra på sina första radioinspelningar. Jag minns
honom som jävligt dimmig, osäker och full på scen. Han verkade
ha dåligt självförtroende och försökte mest skratta bort gigen.
Men så fick jag höra det här, som lät så jäkla skärpt. Man hör
Uffes texter så himla bra också, vilket inte alltid gäller när
man hör hans skivor, där han mumlar väldigt mycket. Jag hade
absolut inte tänkt ha med Lundell, men det här var så bra att
jag ändrade mig. Kul också för Uffe som blev ratad av de stora
proggbolagen Silence och MNW på den tiden.
- Sedan hittade jag något som hette
Alfons Bandage, som var en instrumentalgrupp kring gitarristen
Janne Tolf, som senare bildade Egba. Det är fusionjazz, i minst
samma klass som Frank Zappa på albumet ”Apostrophé”. Han skrev
också finurliga texter, så jag tog med en 15-minuterssvit som
heter ”Paranoida Ida”.
Hittade du några egna
inspelningar som överraskade?
-
- Ja, några tidiga inspelningar som jag gjorde med Jukka
Tolonen. Och så en livekonsert som jag gjorde med
folkmusikbandet Ramlösa Kvällar på Gärdet i Stockholm 1976. Den
hade jag helt glömt bort! Med Samla Mammas Manna hittade jag en
inspelning vi gjorde på turné i Finland 1975 med enmansorkestern
Ron Geesin, som hade spelat med Pink Floyd på skivan ”Atom Heart
Mother”.
Innehåller boxen ett
häfte med information?
- Det är min stora paranoia just nu!
Jag snor vilt från Internet och så skriver jag mina egna minnen.
Innebar arbetet
mycket nostalgi? Har det känts som att gå in i en annan värld/en
annan tid, eller har det snarare varit "alldeles nyss"-känsla?
-
- Jag har tagit med allt mellansnack, och när man hör det
känns det ju som alldeles nyligen. Men det som slår en är att
allting kom från en väldigt annorlunda, alternativ scen. De här
banden var inte ute efter att behaga, sälja eller bli rika. Det
är inte så konstigt att dagens unga hela tiden kapar musiken
från 60- och 70-talen. Går man in i en musikaffär så är det
gitarrer och förstärkare till 80 procent. Numera tillverkas
kopior på 50- och 60-talens gitarrer. Ingen vill ha en kopia på
en senare Les Paul, för de är så jävla dåliga! Men musikerna är
skickligare på att spela idag. På att spela och på att kopiera.
De fyra innerlådorna går under epiteten
bluesrock, melodisk rock, visa & folk samt
experimentellt/progg/punk. Var det svårt att göra
avgränsningarna?
- Jag har redan ändrat namn på den
sista! Och det där med bluesrock – det fanns ingen
rockmusik i Sverige på 70-talet som inte var genomsyrad av
bluesen. Ta till exempel Motvind, som väl klassas som tungrock,
men som egentligen är en sorts distad boogie-woogie. Eller Hoola
Bandoola, som var väldigt mycket Beatles, vilka i sin tur kom
från rockabilly. Och så melodisk rock… Där passade väl Contact
och Norrbottens Järn. Den sista lådan är speciell, för den
inleds med första Gärdesfesten och avslutas med radions första
punkkonsert, inspelad i Rågsved med Ebba Grön, Skabb, Mörbyligan,
Dag Vag och ett tjejband som hette Fega Påhopp.
Boxen inleds 1967.
Varför just då?
- Att jag började 1967 beror på att
jag ville ha med Hansson och Karlsson. Bosse Hansson var en av
de viktigaste musiker vi hade. Helt spontan, helt hemmagjord. En
helt egen musik som sålde mer än alla andra. ”Sagan om
Ringen”-albumet gick i flera hundra tusen exemplar. Sedan spelar
Fläsket Brinner ”Bosses låt” som hör till boxens stora
höjdpunkter.
Fler nummer som höjer
sig över mängden?
- En personlig favorit är när Hoola
Bandoola Band spelar en låt av Thomas Wiehe som heter ”Vargen”.
Den är så melodiös och vacker, inte ett dugg politisk. Jag har
aldrig gillat Björn Afzelius, men här sjunger han så
fantastiskt. Sedan har vi Monica Törnell som sjunger låten
”Månen” till två kompgitarrer i radioprogrammet ”Festplatsen”.
Makalöst.
Hur mycket av musiken
från den här tiden var egentligen politisk? Idag kan man få
intryck av att alla var knallröda.
-
- Allt tog sin start med freds- och hippierörelserna i
USA. När USA tappade förtroendet fick vänstern härja fritt i
några år, på gott och ont, ungefär som när högern tog över efter
Berlinmurens fall. Men vi som lirade var till en början inte det
minsta politiska. Första Gärdesfesten 1970 var fullständigt
spontan. Det var några band som ville lira, till exempel Träd
Gräs och Stenar, och plötsligt kom det tio tusen personer! Det
var så oplanerat att inte ens Sveriges Radio visste vad som
pågick på deras egen bakgård. De fick skicka ut några som
hämtade tre fyra band som intervjuades och spelades in på
stående fot. Bland de mer hippieaktiga banden och de band som
hade genuin arbetarbakgrund fanns knappt någon politik alls. Det
handlade mer om anarki och ett allmänt motstånd. Det var snarare
banden med borgerlig bakgrund som senare blev radikala och gick
med i SKP och andra grupperingar långt till vänster.
Du har sagt att boxen
innehåller både superproffs och dunderamatörer. Kan du ta ett
par extremexempel åt båda hållen?
- Hahaha, jadå! Bland amatörerna
hittar vi Love Explosion och Låt Tredje Benet Stampa Takten Låt
Tredje Örat Lyssna Till…
Vad hette de, sa du?!
- -
He he… Låt Tredje Benet Stampa Takten Låt Tredje Örat
Lyssna Till! Ifall proggen har blivit beskylld för skrammel, så
är det sånt här man snackar om. Men det var väldigt medvetet. De
trodde aldrig att de kunde spela, men de gjorde det ändå, för
sin spelglädje. Med tiden hamnade båda banden i extremvänstern.
En av musikerna hette Bengt Eriksson och var riktig proggpolis
som berättade hur det skulle vara med socialismen. Senare blev
han inflytelserik journalist på Aftonbladet.
Och
superproffs?
- -
Där placerar jag Solar Plexus, med Monica och Carl-Axel
Dominique, som båda var utbildade musikdirektörer och spelade
Stravinsky på Hammondorgel och elpiano. I kompet hade de Made In
Sweden och sjöng gjorde Tommy Körberg. Jag vill också nämna
Kornet, som var ett av de bästa fusionband vi någonsin haft på
våra breddgrader. De låg på Luleåbolaget Manifest, och jag har
gjort en intervju med Staffan Erstam och Kjell Sundvall som
startade det bolaget. Det talas ju alltid om skivbolagen MNW,
Silence och storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö, men
faktum är att de var minst lika aktiva och experimentella uppe i
Luleå. Kjell Sundvall blev naturligtvis känd filmregissör med
tiden, men vad många inte vet är att han sände musikradio som
tonåring, och det var väldigt betydelsefullt för många lyssnare.
Fick du med allt du
ville, eller finns det saker du tvingades lämna därhän? Ännu
fler guldklimpar som väntar på att ges ut?
- Som du säkert förstår har jag
massor med material som inte kom till användning. Jag ville inte
göra 80 skivor! Det är möjligt att det blir en fortsättning.
Just nu håller jag på att sätta upp en sajt där jag ska lägga
upp 80 av låtarna för gratis nedladdning, och dit kan folk
skriva och lägga till information.
Har det varit
besvärligt att få rättigheterna till var och en av låtarna?
- Inte att få banden att ställa upp,
men det har varit ett jätteproblem att veta vem som skrev vad.
Ett riktigt detektivarbete. Jag är ju medlem i Stim, men deras
medlemsregister är skitdåligt. Man hittar mer på Google. Just nu
sitter jag och brottas med det sista tiotalet låtar, som ligger
på så kallat råband, det vill säga sådant som aldrig sändes, så
man vet knappt ens vad låtarna heter. Det handlar allt som allt
om ungefär 80 band, så den här biten har varit ett helvete.
Vad kan en sådan här
tingest tänkas kosta?
- Jag håller just nu på och
undersöker alternativa distributionsvägar, för de vanliga
distributörerna vill ha 25 procent av intäkterna för att göra
nästan ingenting medan jag har hållit på med det här i tre år!
Det jag vet är att grundkostnaden för varje box är 1200 kronor,
sedan tillkommer moms och andra avgifter, men den får INTE kosta
mer än 2000 kronor. Det är en låda med 38 timmar musik, och det
tar väl ungefär ett år att få allt att smälta.
25:e mars har ni
releasekonsert för boxen på Konsert och Kongress i Uppsala. Fria
Proteatern, Monica Törnell, Ulf Dageby, Kebnekajse och Lasse
Tennander spelar. Varför just dessa?
- För att de var de första jag fick
tag i , haha! Uppsala Konsert och Kongress tackade ja direkt,
jätteentusiastiskt.
Tillkommer det fler
artister?
- Ja, dels har vi ett husband med
musiker från bland annat Nationalteatern och Nynningen. Jag
själv och Kenny Håkansson från Kebnekajse spelar gitarr, och så
blir det troligen Bill Öhrström och Tomas Forsell på sång. Jag
ville ha med flera kvinnor, men sånt var det dåligt med under
proggen. Men boxen sträcker sig ju fram över punken, och så
visade det sig att trummisarna i Tant Strul och Pink Champagne
numera är singer-songwriters, så de kommer också att uppträda.
Daniel Reichberg
|
