E-Mail

info@artrock.se

 

Intervju

 

 

 

 

DEN STORA PROGGLÅDAN  - intervju med Coste Apetrea

av: Daniel Reichberg

 

 

 


 

Hippieflum, tung rock, stalinism, feminism, blues, folk, jazz, symf, pop, punk, humor… Ja, det är en oerhörd blandning som den före detta Samla Mammas Manna-gitarristen Coste Apetrea har samlat ihop till vad som måste vara årets skivbox. I tre år har Apetrea grävt sig igenom Sveriges Radios arkiv, och i mars släpps schabraket på – håll i er – 40 SKIVOR! En kylslagen januarifredag lyfter jag luren, slår numret och börjar med att fråga…

Hur startade projektet?

-    - Det var Sveriges Radio som kontaktade mig 2009, för de ville göra en proggbox på fyra skivor. De visste att jag har varit aktiv i musikbranschen från 1972 och framåt, och så har jag ju jobbat i studion mycket på senare år, så jag har både utrustningen och det rätta kunnandet för att mastra musiken. Jag blev klar med de fyra skivorna och sedan hörde jag inget på jättelänge. Jag trodde ett tag att de hade lagt ner alltihop, men så fick jag plötsligt svaret att allt var jättebra, men att de ville ha lite mer. Och lite mer.

Projektet har alltså svullnat upp…

-    - Ja, verkligen. Hade de bett mig göra en box på 40 skivor hade jag nog tackat nej! Det hade jag aldrig orkat. Nu blev det pö om pö istället, vilket har varit en stor fördel.

Hittade du några saker som överraskade?

 - Massor. Exempelvis att Uffe Lundell lät så jävla bra på sina första radioinspelningar. Jag minns honom som jävligt dimmig, osäker och full på scen. Han verkade ha dåligt självförtroende och försökte mest skratta bort gigen. Men så fick jag höra det här, som lät så jäkla skärpt. Man hör Uffes texter så himla bra också, vilket inte alltid gäller när man hör hans skivor, där han mumlar väldigt mycket. Jag hade absolut inte tänkt ha med Lundell, men det här var så bra att jag ändrade mig. Kul också för Uffe som blev ratad av de stora proggbolagen Silence och MNW på den tiden.

 - Sedan hittade jag något som hette Alfons Bandage, som var en instrumentalgrupp kring gitarristen Janne Tolf, som senare bildade Egba.  Det är fusionjazz, i minst samma klass som Frank Zappa på albumet ”Apostrophé”. Han skrev också finurliga texter, så jag tog med en 15-minuterssvit som heter ”Paranoida Ida”.

Hittade du några egna inspelningar som överraskade?

-    - Ja, några tidiga inspelningar som jag gjorde med Jukka Tolonen. Och så en livekonsert som jag gjorde med folkmusikbandet Ramlösa Kvällar på Gärdet i Stockholm 1976. Den hade jag helt glömt bort! Med Samla Mammas Manna hittade jag en inspelning vi gjorde på turné i Finland 1975 med enmansorkestern Ron Geesin, som hade spelat med Pink Floyd på skivan ”Atom Heart Mother”.  

Innehåller boxen ett häfte med information?

 - Det är min stora paranoia just nu! Jag snor vilt från Internet och så skriver jag mina egna minnen.

Innebar arbetet mycket nostalgi? Har det känts som att gå in i en annan värld/en annan tid, eller har det snarare varit "alldeles nyss"-känsla?

 

-    - Jag har tagit med allt mellansnack, och när man hör det känns det ju som alldeles nyligen. Men det som slår en är att allting kom från en väldigt annorlunda, alternativ scen. De här banden var inte ute efter att behaga, sälja eller bli rika. Det är inte så konstigt att dagens unga hela tiden kapar musiken från 60- och 70-talen. Går man in i en musikaffär så är det gitarrer och förstärkare till 80 procent. Numera tillverkas kopior på 50- och 60-talens gitarrer. Ingen vill ha en kopia på en senare Les Paul, för de är så jävla dåliga!  Men musikerna är skickligare på att spela idag. På att spela och på att kopiera.

De fyra innerlådorna går under epiteten bluesrock, melodisk rock, visa & folk samt experimentellt/progg/punk. Var det svårt att göra avgränsningarna?

 - Jag har redan ändrat namn på den sista! Och det där med bluesrock – det fanns ingen rockmusik i Sverige på 70-talet som inte var genomsyrad av bluesen. Ta till exempel Motvind, som väl klassas som tungrock, men som egentligen är en sorts distad boogie-woogie. Eller Hoola Bandoola, som var väldigt mycket Beatles, vilka i sin tur kom från rockabilly. Och så melodisk rock… Där passade väl Contact och Norrbottens Järn. Den sista lådan är speciell, för den inleds med första Gärdesfesten och avslutas med radions första punkkonsert, inspelad i Rågsved med Ebba Grön, Skabb, Mörbyligan, Dag Vag och ett tjejband som hette Fega Påhopp.

Boxen inleds 1967. Varför just då?

 - Att jag började 1967 beror på att jag ville ha med Hansson och Karlsson. Bosse Hansson var en av de viktigaste musiker vi hade. Helt spontan, helt hemmagjord. En helt egen musik som sålde mer än alla andra. ”Sagan om Ringen”-albumet gick i flera hundra tusen exemplar. Sedan spelar Fläsket Brinner ”Bosses låt” som hör till boxens stora höjdpunkter.

Fler nummer som höjer sig över mängden?

- En personlig favorit är när Hoola Bandoola Band spelar en låt av Thomas Wiehe som heter ”Vargen”.  Den är så melodiös och vacker, inte ett dugg politisk. Jag har aldrig gillat Björn Afzelius, men här sjunger han så fantastiskt. Sedan har vi Monica Törnell som sjunger låten ”Månen” till två kompgitarrer i radioprogrammet ”Festplatsen”. Makalöst.

Hur mycket av musiken från den här tiden var egentligen politisk? Idag kan man få intryck av att alla var knallröda.

-    - Allt tog sin start med freds- och hippierörelserna i USA. När USA tappade förtroendet fick vänstern härja fritt i några år, på gott och ont, ungefär som när högern tog över efter Berlinmurens fall. Men vi som lirade var till en början inte det minsta politiska. Första Gärdesfesten 1970 var fullständigt spontan. Det var några band som ville lira, till exempel Träd Gräs och Stenar, och plötsligt kom det tio tusen personer! Det var så oplanerat att inte ens Sveriges Radio visste vad som pågick på deras egen bakgård. De fick skicka ut några som hämtade tre fyra band som intervjuades och spelades in på stående fot.  Bland de mer hippieaktiga banden och de band som hade genuin arbetarbakgrund fanns knappt någon politik alls. Det handlade mer om anarki och ett allmänt motstånd. Det var snarare banden med borgerlig bakgrund som senare blev radikala och gick med i SKP och andra grupperingar långt till vänster.

Du har sagt att boxen innehåller både superproffs och dunderamatörer. Kan du ta ett par extremexempel åt båda hållen?

 - Hahaha, jadå! Bland amatörerna hittar vi Love Explosion och Låt Tredje Benet Stampa Takten Låt Tredje Örat Lyssna Till…

Vad hette de, sa du?!

-    - He he… Låt Tredje Benet Stampa Takten Låt Tredje Örat Lyssna Till! Ifall proggen har blivit beskylld för skrammel, så är det sånt här man snackar om. Men det var väldigt medvetet. De trodde aldrig att de kunde spela, men de gjorde det ändå, för sin spelglädje. Med tiden hamnade båda banden i extremvänstern. En av musikerna hette Bengt Eriksson och var riktig proggpolis som berättade hur det skulle vara med socialismen. Senare blev han inflytelserik journalist på Aftonbladet.

 

Och superproffs?

-    - Där placerar jag Solar Plexus, med Monica och Carl-Axel Dominique, som båda var utbildade musikdirektörer och spelade Stravinsky på Hammondorgel och elpiano. I kompet hade de Made In Sweden och sjöng gjorde Tommy Körberg. Jag vill också nämna Kornet, som var ett av de bästa fusionband vi någonsin haft på våra breddgrader. De låg på Luleåbolaget Manifest, och jag har gjort en intervju med Staffan Erstam och Kjell Sundvall som startade det bolaget. Det talas ju alltid om skivbolagen MNW, Silence och storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö, men faktum är att de var minst lika aktiva och experimentella uppe i Luleå. Kjell Sundvall blev naturligtvis känd filmregissör med tiden, men vad många inte vet är att han sände musikradio som tonåring, och det var väldigt betydelsefullt för många lyssnare.

Fick du med allt du ville, eller finns det saker du tvingades lämna därhän? Ännu fler guldklimpar som väntar på att ges ut?

 - Som du säkert förstår har jag massor med material som inte kom till användning. Jag ville inte göra 80 skivor! Det är möjligt att det blir en fortsättning. Just nu håller jag på att sätta upp en sajt där jag ska lägga upp 80 av låtarna för gratis nedladdning, och dit kan folk skriva och lägga till information.

Har det varit besvärligt att få rättigheterna till var och en av låtarna?

 - Inte att få banden att ställa upp, men det har varit ett jätteproblem att veta vem som skrev vad. Ett riktigt detektivarbete. Jag är ju medlem i Stim, men deras medlemsregister är skitdåligt. Man hittar mer på Google. Just nu sitter jag och brottas med det sista tiotalet låtar, som ligger på så kallat råband, det vill säga sådant som aldrig sändes, så man vet knappt ens vad låtarna heter. Det handlar allt som allt om ungefär 80 band, så den här biten har varit ett helvete.

Vad kan en sådan här tingest tänkas kosta?

 - Jag håller just nu på och undersöker alternativa distributionsvägar, för de vanliga distributörerna vill ha 25 procent av intäkterna för att göra nästan ingenting medan jag har hållit på med det här i tre år! Det jag vet är att grundkostnaden för varje box är 1200 kronor, sedan tillkommer moms och andra avgifter, men den får INTE kosta mer än 2000 kronor. Det är en låda med 38 timmar musik, och det tar väl ungefär ett år att få allt att smälta.

25:e mars har ni releasekonsert för boxen på Konsert och Kongress i Uppsala. Fria Proteatern, Monica Törnell, Ulf Dageby, Kebnekajse och Lasse Tennander spelar. Varför just dessa?

 - För att de var de första jag fick tag i , haha! Uppsala Konsert och Kongress tackade ja direkt, jätteentusiastiskt.

Tillkommer det fler artister?

 - Ja, dels har vi ett husband med musiker från bland annat Nationalteatern och Nynningen. Jag själv och Kenny Håkansson från Kebnekajse spelar gitarr, och så blir det troligen Bill Öhrström och Tomas Forsell på sång. Jag ville ha med flera kvinnor, men sånt var det dåligt med under proggen. Men boxen sträcker sig ju fram över punken, och så visade det sig att trummisarna i Tant Strul och Pink Champagne numera är singer-songwriters, så de kommer också att uppträda.

 

Daniel Reichberg