jethro_tull

Jehtro Tull


	Jethro Tull -en kolossalt genomtänkt diskografi av: Dennis Jacobsson Foto © Artrock.se Alltihop startade 1988. Det var året som gud glömde, dvs det år som undertecknad agerade kanonmat åt kronan. Där fanns en herre, Dan Berglund, som jag tidigt blev bra kompis med. Inte minst genom vårt gemensamma musikintresse. Problemet var att jag sedan fem – sex år varit totalt insnöad i hårdrocksvärlden medan herr Berglund envisades med att spela besynnerlig musik. Det han prackade på mig med störst iver var kassettband med en grupp som hette Jethro Tull. ( Jo, jag hade hört covers med Maiden och WASP, men i övrigt var detta okänt territorium.) Efter sju månaders hjärntvätt med den där förbannade tvärflöjten fick jag höra låten ”Heavy Horses” och nånting väcktes inom mig. Det var ljudet av en port som slogs upp. Därute väntade en hel artrockvärld och där har jag vandrat alltsedan dess. Så Dan: tack!

	Jethro Tull är en grupp som kör en förträfflig rock kryddad med prog, jazz, blues och folkmusik. Hittills har det blivit fem platina- och elva guldskivor.

	Jag vet att många därute redan är insatta i fenomenet Jethro Tull, men för er andra (och även er som bara hört ”Aqualung”) väntar hur mycket godis som helst. Känner inte för en historielektion och bara en diskografi är rätt intetsägande. Därför tänkte jag här köra nåt mittemellan: en diskografi med anekdoter och kommentarer. Men jag tänker hoppa över bootlegs, soloplattor ( som jag recenserat tidigare), liveplattor och boxar för att inte trötta ut er fullständigt. Förhoppningsvis ramlar nån ner i Jethro Tullträsket men kom ihåg att jag varnat er!

	”This Was” , 1968. Bestod mest av bluesmusik. Sättningen var Mick Abrahams ( sång o gitarr), Glenn Cornick ( bas), Clive Bunker ( trummor) och Ian Anderson ( sång o flöjt). Tack vare ett bra rykte som liveakt så emottogs skivan ganska väl.

	”Stand Up” , 1969. Nu började det hända grejer! Ian Anderson har tagit över rodret efter att Mick Abrahams hoppat av. Nu formas det som skulle bli en lång och progressiv resa med duktiga musiker i allmänhet och Ians genialitet i synnerhet. Plattan är en personlig favorit och innehåller bl a Bach-covern ”Bourée”.

	”Benefit” , 1970. En jämn och bra platta trots att låtarna är ganska anonyma. Innehåller inte så mycket flöjtspel. Lämnar desto mer plats åt rockvärldens kanske mest underskattade gitarrist Marin Barre. ( Uttalas ba:.) Har en mörkare ton än förra plattan. På den remastrade versionen finns dock några av singelhitarna från denna tiden, bl a ”Teacher” och ”Witches Promise”.

	”Aqualung” , 1971. Den mest kända och omtalade plattan... men absolut inte den vassaste enligt mig. Innehåller odödliga klassiker som titellåten och ”Locomotive Breath”. Blandning av lågmälda stycken och hyfsat tunga låtar. Gruppen börjar bli riktigt stor.

	”Thick As A Brick” , 1972. Här har vi väl det mest proggiga albumet som består av ett enda långt stycke. OK, uppdelat i part I och II tack vare det ursrungliga LP-formatet. Mycket bra, även om det inte håller hela vägen ut. Live brukar gruppen köra de ca nio första minuterna och där är väl essensen. Men där är det å andra sidan helt vansinnigt bra.

	”Living In The Past” , 1972. En samling med gammalt och nytt samt en livesida från Carnegie Hall 1970. Meningen var att de som missat Tull skulle kunna hoppa in här och få det bästa. Detta gällde först och främst den amerikanska marknaden. Trots att musiken är mycket brittisk har man alltid blivit väl emottagna i staterna. Kul att ha tack vare de nya låtarna som är riktigt bra. Fast jag skulle ändå inte rekommendera den som första skiva.

	”A Passion Play” , 1973. Ännu ett verk med ett enda långt stycke. Från början spelades allt in i Chateau D´Herouville utanför Paris men Ian var varken nöjd med studion eller låtarna så allt ströks. Under senare år har han dock gjort flöjtpåläggen och kallat det för ”Chateau DÍsaster tapes”. Finns utgivet i sin helhet på plattan ”Nightcap” som jag återkommer till. Man gjorde om alltihop och det blev sedemera ”A Passion Play”. En fantastisk skiva med riktig ur-Jethro Tull. Kan dock vara lite svårsmält och med ett annorlunda sound. På många ställen är flöjten ersatt av sopransax vilket ger en speciell stil.

	”Warchild” , 1974. En livfull skiva med mycket gyckel&bjällra-stuk. Jag ser den som en poppigare variant av ”A Passion Play”, bl a så spökar saxofonsoundet även här. Var från början tänkt som ett filmsoundtrack men det projektet gick i stöpet. ”Bungle In The Jungle” blev en stor hit i USA. Även ”Skating Away On The Thin Ice Of A New Day” är en pärla. Klart godkänt album.

	”Minstrel In The Gallery” , 1975. Mmm, jag saknar nästan ord. Fullkomligt fantastisk, och proggig, skiva. Den långa ”Baker Street Muse” säger allt. Här var Tulls musik som mest komplicerad och Ian sjunger som en gud. Ett måste!

	”Too Old To Rock´n´roll, Too Young To Die” , 1976. Tillbaka till mindre komlexa saker. Lite mer urban känsla. Titelspåret blev en hit men här finns andra pärlor; akustiska ”Salamander” och fräcka ”Crazed Institutions”. Fast på nåt sätt ändå en platta i mängden.

	”Songs From The Wood” , 1977. Ian, som skriver allt material, flyttar ut på landsbygden och inspirationen är tydlig. En livefavorit är ”Jack In The Green”. Titellåten är en komlicerad komposition som går i samma anda som ”Minstrel...”. Rätt OK ”skogsskiva”.

	”Heavy Horses” , 1978. Vi stannar kvar på landsbygden och håll i hatten vad bra det är! Lyssna bara på samspelet och inte minst trummisen Barriemore Barlow. Här händer grejor trots att låtarna är relativt enkelt uppbyggda. En jämn, mysig och fullkomligt enastående skiva!

	”Bursting Out” , 1978. En livedubbel-LP. Här summeras det bästa från karriären och gissa om det är bra! Tull har haft många sättningar men här är fortfarande järngänget som kört sen 1975: Ian Anderson ( sång o allt som går att spela), Martin Barre ( gitarr), David Palmer ( keyboards o arr), John Evan (keyboards o piano), Barriemore Barlow ( trummor) samt John Glascock ( bas). Tja, det blir inte mycket bättre än så här.

	”Stormwatch” , 1979. Jämn och bra skiva. Ingen konceptplatta ( Ian ogillar för övrigt det begreppet.) men med ett tydligt havstema. Ösiga ”North Sea Oil” inleder. Här finns också långa ”Old Ghosts” och en av Ians finaste akustiska stycken: ”Dun Ringill”. Tyvärr avled den lysande bassisten John Glascock under en öppen hjärtoperation, endast 28 år gammal. Ian tog över basen i flertalet låtar och gör det med bravur!

	”A” , 1980. Det finns en liten koppling till bandet Fairport Convention. Bassisten Dave Pegg hoppade in på Stormwatch-turnén och är här medlem i bandet. Lite lustigt eftersom han kommer från ett folkrockband och hoppar in precis när Jethro Tull lämnar den musiken. Skivan ”A” har en egen historia. ”A” står för Anderson och var från början tänkt som en soloskiva. Martin Barre fanns kvar på gitarr, Eddie Jobson ( UK, Zappa m fl) på keyboard och dennes kompis Mark Craney på trummor. Ian såg det som en Tullsättning och beslutade därför att ändå kalla det en Jethro Tullskiva. Musikaliskt skiljer den sig ändå från tidigare verk tack vare en synthigare ton. Resultatet blev, tyvärr, att John Evan, David Palmer och Barrie Barlow inte längre var med i bandet.

	“Broadsword And The Beast” , 1982. Här är syntharna mer nedtonade och harmonierar bättre till resten. Skivan är kanske den mest hårdrockiga så här långt. ”Broadsword...” är ännu en temaskiva om havet och det är bra driv i låtar som ”The Clasp”, ”Flying Colours” och ”Pussy Willow”. Fantasystämningen förstärks av det snyggaste omslaget hittills. Lättlyssnad.

	”Under Wraps” , 1984. Har skrivit i en gammal artikel om hur musiken förföll under 80-talet. Detta är ju helt klart Jethro Tulls snedsteg. Tråkigt, för det är mer soundet än låtarna det är fel på. Plastigt och nu dessutom daterat. Till råga på allt så är det nu Ian får problem med rösten och egentligen har den väl försämrats alltsedan dess. Mycket tack vare det så hände inget på skivfronten under tre år. Nu trodde somliga att gruppen var uträknad men då kom...

	”Crest Of A Knave” , 1987. Bandet har fått en nytändning som heter duga. Ian har lärt sig att använda sin ”nya” röst, låtarna är superba och ljudet klockrent! ”Budapest”, ”Mountain Men” och ”Farm On The Freeway” är några av pärlorna. Förutom att man är bättre på alla plan så låter det väldigt mycket Dire Straits om plattan, lyssna bara på ”Said She Was A Dancer”. Ett av höjdaralbumen helt klart.

	”Rock Island” , 1989. Inte samma klass som föregångaren. ”Kissing Willie” ( hmm) är en ösig singel härifrån. Det moderna Jethro Tull växer fram med kortare och enklare låtar. Gubbarnas förvandling från skogstroll till brittiska gentlemän fortsätter. ”Another Christmas Song” bär ett eko från gruppens gamla tider. Jag tycker inte att skivan sätter några djupare avtryck i rockhistorien.

	”Catfish Rising” , 1991. Dags att spänna musklerna och köra en hårdrock/bluesskiva. Sådär resultat. Ojämn liksom föregångaren och även om det inte är utan finess så saknas det där lilla extra. Känns kall på nåt sätt. ”Rocks On The Road” är en av topparna liksom ”This Is Not Love” med sitt häftiga jazziga stick.

	”A Little Light Music” , 1992. En livedubbel som inte är unplugged men med den känslan. Avskalat och med snyggt ljud. Här radas låtar från hela karriären upp. De flesta är omarrangerade och ofta är sången ersatt av Barres gitarrspel som är briljant. Förutom Dave Pegg på bas så är även trummisen Dave Mattacks hämtad från Fairport Convention. Egentligen borde jag ge tummen upp men hela plattan känns daterad utan att jag kan sätta fingret på vad. Men visst glänser det till, i minst i en grym version av ”Bourée”

	“Nightcap” , 1993. Ett dubbelalbum med blandat godis. Cd 1 består, som jag nämnt tidigare, av ”Chateau DÍsaster Tapes”. Ganska mysig musik som man måste ge ett par lyssningar. Cd 2 innehåller ratade låtar från 1974-90. Det var till och med lite motvilligt som Ian ville släppa dessa men jeeesus! Såna här låtar kan bara de flesta band drömma om. Flera finns som bonuslåtar på remastrade versioner av Tullskivor idag. ”Silver River Turning” och ”Rosa On The Factory Floor” är bara två godingar av 18. Lättlyssnat OCH bra! Väl värd ett köp.

	”Roots To Branches” , 1995. Måste erkänna att jag nästan tappat hoppet om Tull men “Roots...” växer och är riktigt bra. Nåt som genomsyrar hela albumet är den orientaliska tonen. Det är mer flöjtspel än på länge och till skillnad från de två tidigare studioplattorna så är värmen och atmosfären tillbaka. ”Out Of The Noise” visar lekfull spelskicklighet och ”Stuck In The August Rain” är stämningsfull värre. Titellåten är en av trummisen Doane Perrys favoritlåtar och ingår stadigt i livesetet. Texterna har ett allvarligare djup och plattan är en höjdpunkt under senare delen av deras produktion.

	”Tull.com” , 1999. Här måste jag erkänna att jag inte lyssnat in mig. Vet bara att låten ”Hunt By Numbers” ofta körs live... och är bra. Sen är isen för tunn för mig. Ska införskaffas snart!

	Wow! Har du orkat läsa ända hit?! OK, jag ska snart ge mig. Bara några såna där värdelöst vetande som är så kul...
	Foto © Artrock.se
	VISSTE DU DETTA OM JETHRO TULL?
	När gitarristen Martin Barre skulle provspela på sin första audition med bandet var han så nervös att han glömde ta med gitarren. Efter några dagar sökte han ånyo upp Ian Anderson men glömde denna gång att ta med kablar och förstärkare. Eftersom en opluggad elgitarr inte låter speciellt högt fick Ian ligga med örat mot gitarren medan Martin spelade. Utan att ens då kunna höra riktigt gav han upp men gav Martin jobbet eftersom han verkade vara en trevlig kille. ( Skulle inte tro att han ångrade det beslutet.) 1987 stod Grammypriset för bästa hårdrockskiva mellan Metallica och Jethro Tull(!) Priset gick till Jethro Tull och skivan ”Crest Of A Knave”. ( Snacka om att blanda äpplen och päron.) Gruppens tidigare keyboardist och stråkarrangör David Palmer har bytt kön och kallar sig numera Dee Palmer. Ian Anderson ägnade sig en tid åt laxodling och hela 60% av storbritanniens laxproduktion lär ha kommit från hans farmar. Förutom att skriva både finurliga texter och melodier är han en multiinstrumentalist av rang. Han behärskar ett antal flöjter, trummor, bas, keyboards, gitarr ( på akustisk gitarr bräcker han de flesta inklusive Barre) samt hans favorit mandolin. Han kallar dragspel för ”the German instrument from hell”. Dock får man inte ta det så allvarligt för det har allt smugit sig in även dragspel ibland. Lyssna bara på plattan ”Warchild”. Privat är han, tvärt emot vad man kan tro, en tillbakadragen och tyst person. Det fick en besviken undertecknad uppleva backstage på Liseberg. Men på scen är han en rockikon utan like. En gång turnerade gruppen med Eagles. Lyssna på ”We used to know” från Stand Up-plattan och tänk ”Hotel California”. Nååågot influerade av Jethro Tull kanske? Nån gång under tidigt 70-tal så spelade J Tull med Led Zeppelin. Ian anklagade då Robert Plant för att ha slarvat bort hans karaktäristiska scenkostym: den rutiga rocken. Vid ett senare tillfälle har Ian berömt Zeppelin, typ: Med er musik och mina texter skulle det kunna bli riktigt bra! Ian – Robert: 1 – 1.
	Skribent: Dennis Jacobsson