Hoppsan Hejsan! Här förflyttar vi oss raskt tillbaka till sent 60-, tidigt 70-tal med hjälp av norska bandet Brimstone, tidigare kända som ”Brimstone Solar Radiation Band”. Deras 4:e album Mannsverk är en nostalgisk resa bakåt till rötterna. Musikaliskt rör vi oss i gränslandet mellan progg-rock och progressiv rock med en brygd som är återvunnen av felfria rester från Festen på gärdet, Woodstock, Canterburyscenen och Krautrocken.
Den analoga ljudbilden, det jazziga groovet och sättet de fyra norrmännen spelar på klär musiken i polaroidblekt skimmer. Torra cymbaler och tung, lite fuzzanstruken bas sätter igång maskineriet. En melodislinga på gitarren, lite som när Kebnekajse jammade loss kring en gammal folkmelodi. Rolf Edvardsens röst och sångmelodier återkallar Robert Wyatt eller i vissa stunder Torkel Rasmusson från gamla fina Blå Tåget (Staten och kapitalet, ni vet). Det är inte skönsång, men personligt och bidrar till retrokänslan.
En arsenal av klassiska keyboards, hanterade av Øyvind Grønner, plingar och plongar, fyller ut och stöttar upp. Orgeln frustar, mellotronen morrar och de metalliska tonerna från Fender Rhodes sveper in paketet i en tidstrogen ylletröja som värmer så välbekant. Hela albumet genomsyras av en lättsam, lite uppsluppen avspändhet utan krav på snabba ryck. Men visst svänger Brimstone – det är inte någon introvert raga med beslöjade ögon vi serveras.
”..merparten av låtarna håller dock god klass och blandar det jazz-psykedeliska med pigga melodislingor och pop-pastejer på ett charmigt sätt.”
Hela albumet är inspelat i Brimstones egen studio, med mycket analog vintage-utrustning, vilket gjort det möjligt för kvartetten att göra precis vad de vill. Merparten av låtarna hamnar mellan fyra och sex minuter med ett par längre undantag. Tyvärr är plattans längsta låt, Sjö och Land inte så spännande. Det psykedeliskt suggestiva räcker inte till när klockan passerar 10-minuterssträcket och det börjar gå på tomgång. Men merparten av låtarna håller dock god klass och blandar det jazz-psykedeliska med pigga melodislingor och pop-pastejer på ett charmigt sätt. Flapping Lips at Ankle Hight (kul titel!) är spännande och omväxlande medan efterföljande The fixed wheel är mer rak pop med lite jönsig farfisaorgel. Så kommer The Giant Fire med akustisk Beatleskänsla. Omväxling förnöjer och Brimstone använder hela färgpaletten, låt vara med polaroidblekta nyanser. En klart positiv överraskning!
Brimstone – Mannsverk
Karisma Records
- A Norwegian Requiem
- Rubberlegged Man
- Voodoo
- Flapping Lips at Ankle Height
- The Fixed Wheel
- The Giant Fire
- Sjø & Land
- This is the Universe
Betyg 7/10
Hans-Åke Höber