Dags för en årsbästalista igen. Kan tycka att det är väldigt svårt att göra en sån lista med tanke på att det som amatör-recensent i princip är omöjligt att täcka upp allt som utgivits under Artrock-genren under ett år. Man kan ju bara bedöma det man verkligen har lyssnat till och inget annat. Eller som jag själv skulle vilja säga: ”I know what I like, I like what I know!” (om ni förstår vad jag menar).  Årets releaser inom den progressiva rocken har varit många och bra men jag har faktiskt återigen haft svårt att hitta den där riktigt suveräna plattan som slagit alla andra med hästlängder. Det blev alltså mer eller mindre jämnt skägg mellan plattorna högst upp. Nåväl, så här blev det till slut i min lista på de 15 bästa plattorna:

1. Pain of Salvation: ”In The Passing Light Of Day”

Till och med på årets första plats hamnar en platta som innehåller låtar av rätt så varierande kvalitet och där alltså inte allt är superbra. Men det som avgjorde saken är skivans avslutande närmast episka titellåt. Det är få förunnat att skriva låtar som etsar sig in så hårt och som samtidigt berör en så mycket som denna drygt 15 minuter långa låt. Det är just kombinationen av den oerhört vackra melodin (refrängen) och den faktiskt tämligen allmängiltiga sorgliga texten om livets gång och slutskede (oavsett hemskheterna som Daniel Gildenlöw varit med om) som fullkomligt tar andan ur mig. För mig är det hur musiken berör mig som är det viktiga och inte hur tekniskt skickliga och extrema duktiga musikerna är. Därför vinner detta verk i år. Och jag skall tillägga att det finns många fler jättebra låtar på plattan, bland annat den hjärtskärande ”Angels of Broken Things”.      

2. Lunatic Soul: ”Fractured”

Den genialiske och skicklige basisten, sångaren och låtskrivaren Mariusz Duda har återigen begåvat oss med ytterligare ett soloverk under namnet Lunatic Soul. Även när det gäller detta verk är det äktheten och känslan i musiken som har tagit denna platta så högt upp i min lista. Även Mariusz har gått igenom svåra prövningar det senaste året genom förlusten av sin gitarrist Piotr Grudzinski i bandet Riverside. Ett ganska så avskalat verk men fullt av njutbart basspel och, kanske framför allt, Mariusz underbara sångröst! En favoritlåt här är den underbara ”A Thousand Shards Of Heaven”. 

3. The Watch: ”Seven”

Detta underbara italienska band gav under året ut sin sjunde platta som tyvärr (på något sätt) kom lite i skymyndan av andra releaser. Vi svenska progvänner har ju ett särskilt öga till detta band som gärna spelar här. Just därför vill jag lyfta fram denna platta som är minst lika bra som någon av de tidigare utgivna. Lyssna till exempel på den underbara slutlåten ”After The Blast”. Jag älskar deras sätt att bygga sin musik på de stämningar som vi för första gången hörde på Genesis plattor ”Trespass” och ”Nursery Cryme”. En del fnyser lite åt detta och säger att de bara härmar. Så totalt fel de har! Och hur många band bygger inte sina sound på sånt som de hört tidigare? Sen råkar jag älska sången och sångstilen av bandets ledare Simone Rosetti. Jag hoppas vi snart får se dem spela i Sverige igen.

4. Citizen Kain’s Stewart Bell: ”The Antechamber of Being – Part II: Stories from the Antechamber”

Ni som gillar långa och komplicerade kompositioner baserat på det gamla klassiska symfonirock-konceptet får för allt i världen inte missa plattorna med Citizen Kain’s Stewart Bell. Det här är den andra i en serie av minst tre (?) och den är minst lika bra som nummer 1 som jag personligen tyckte var sensationellt bra. Noterbart är om inte annat att Simone Rosetti från The Watch och Arjen Lucassen står för de vokala insatserna på plattan. Bara det!

5. Isildurs Bane & Steve Hogarth: ” Colours Not Found In Nature”    

Ett överraskande lyckat samarbete mellan musiker från två tämligen olika musikvärldar ledde fram till detta album. Steve Hogarth från Marillion verkar dela upp fansen i två läger. Antingen älskar man hans röst eller så hatar man den. Jag kan hålla med om att han inte har världens vackraste röst och ofta brister den men få kan tävla i utrycksfullhet och känsla. Det visade han på den fantastiska plattan tillsammans med Richard Barbieri och det visar han även här. Lyssna exempelvis på låtarna ”The Love And The Affair” och ”Diamonds and Amnesia”. Strålande arrangemang rakt igenom på alla låtar, särskilt stråkpartierna. Det gläder mig verkligen att bandet och Steve skall spela den här musiken på nästa års Night of The Prog-festival. Att Richard Barbieri även skall ansluta sig till deras spelning gör ju verkligen inte saken sämre. 

6. Tim Bowness: ”Lost In The Ghost Light”

Fantastisk platta med mycket retro-sound från en strävsam och hängiven musiker. Älskar alla mellotron-partier på detta verk. De två första låtarna ”Worlds Of Yesterday” och ”Moonshot Manchild” är verkligen underbara.

7. Unitopia: ”More Than A Dream – The Dream Is Complete”

Unitopias sista verk (som är en sorts samlingsalbum) blev ett riktigt mastodontverk fördelat på 3 CD. Här får vi höra deras första skiva ”More Than A Dream” tillsammans med en massa andra låtar som antingen inte hamnat på något album tidigare eller som gjorts om på något sätt. Höjdpunkter här är den långa ”Decameron Day 6 Tale 9” och den helt nya låten ”The Dream Complete”.

8. Steven Wilson: ”To The Bone”

Men vad är nu detta? Steven först på plats 8 efter detta år med den fenomenala artistiska och kommersiella succeen med denna platta. Steven har ju i det närmaste prenumererat på förstaplatsen på min lista de senaste 5 åren. Tja, det visar väl bara att all förändring inte självklart är tillgodo för oss som gillar Progressive Rock. I mitt tycke är den nya plattan helt enkelt inte alls lika intressant som exempelvis den fenomenala ”Hand. Cannot. Erase” eller tidigare soloskivor. Det är helt enkelt för många låtar här som inte riktigt når upp till hans tidigare nivåer. Alternativt, flera låtar bygger rent av på återanvända och gamla ideer som inte känns så fräscha längre. Eller är det så att anpassningen i riktning mot en mer kommersiellt gångbar stil gör att man faktiskt tappar intresset? Kanske är det så. Sen må jag ändå tycka bra om låtar som ”Pariah” (fast jag har svårt för Ninet Tayebs röst), ”Permanating” och ”Nowhere Now”. Fast min favorit här är den underbara slutlåten ”Song of Unborn”. 

9. Silhouette: ”The World Is Flat (And Other Alternative Facts)”

Härligt med nya band inom genren som tar för sig rejält. Nederländska Silhouette har varit med ett tag men nu var det då dags för ett riktigt, riktigt bra album. De har ett mycket varmt sound, lyssna exempelvis på låtarna ”The Flow” och ”Six Feet Under Ground”.  

10. Carptree: ”Emerger”

Bästa comeback i år har duon Carl Westholm och Nicklas Flinck stått för med denna platta efter sju års tystnad sen förra plattan. Rasande kompetent och tät rock med mycket takt och rejäla ljudmattor av mellotroner och andra keyboards. De två inledande spåren ”The Fleeting Deep” och ”Emerger” kanske kommer att bli klassiker inom genren?

11. Nad Sylvan: ”The Bride Said No”

Nads plattor blir bara bättre och bättre! Snart är en ny på gång och man undrar var detta skall sluta? I vilket fall, årets album är fullt av lättlyssnade, närmast hitliknande låtar (t ex ”Quartermaster” och ”What Have You Done”) och lite mer ambitiösa och långa låtar som exempelvis titellåten.

12. Kaipa: ”Children Of The Sounds”

Ännu en mycket fin platta från Hans Lundin och hans medmusikanter i Kaipa. Medryckande, fartfylld men även tidvis melodiskt vacker med folkmusik-känsla.  

13. The Tangent: ”The Slow Rust Of Forgotten Machinery”

The Tanget med Andy Tillison i spetsen fortsätter troget att leverera högkvalitativ musik. Långa härliga låtar i mittfåran av den progressiva rocken möter oss på detta album. Lyssna till exempel på den härliga låten ”The Sad Story Of Lead And Astatine”. Bandet fortsätter vara en klippa att hålla fast vid inom genren.   

14. Rickard Sjöbloms Gungfly: ”On Her Journey To The Sun”

Om någon trodde sagan skulle sluta för Rickard Sjöblom när Beardfish kastade in handduken så trodde han eller hon fel. Karriären fortsätter spikrakt uppåt. Han har inte bara hunnit med att bli permanent medlem i superbandet Big Big Train utan även hunnit snickra ihop denna långa platta med sitt egna projekt Gungfly. Ett mastigt album som bara blir bättre och bättre ju mer man lyssnar.

15. Big Big Train: ”Grimspound”

Detta brittiska (nåja, med flera internationella inslag som exempelvis nyss nämnde Rickard Sjöblom) band har funnits med på min lista under många år nu. Men som synes dalar placeringarna långsamt över åren. Det gör mig lite orolig. Det var länge sen nu som de producerade en platta som verkligen engagerade mig. Det lysande undantaget på detta album är låten ”Experimental Gentlemen” som är grym. Nåväl, det finns nog hopp om framtiden och jag ser verkligen fram emot att få se dem nästa år som headliner på Night of The Prog-festivalen.

Varje år det är dags att sätta ihop en årslista kommer man att tänka på att man i regel är lite sen med lyssnandet vilket gör att en del skivsläpp från ett år hamnar utanför listan trots att de rättmätigen borde vara med. För att i någon mån råda bot på detta har jag här tagit med ett hedersomnämnande för en platta från 2016 som borde varit på min lista då:

T: ”Epistrophobia”

Thomas Thielen (under artistnamnet T) har i detta album fått till en riktig fullträff efter många års slit. Egentligen är det en fortsättning på föregående albumet ”Fragmentropy” men om man bortser från texterna så står plattan ändå bra för sig själv. Thomas spelar allt själv och ibland kan sådana verk kännas lite platta och jobbiga. Men det här är ett lysande undantag. Låtarna är överlag väldigt bra och särskilt den näst sista ”Chapter 6: A Place Beyond The Skies – A Mask Behind The Mask”.

Jag vill också ge ett tips på följande DVD från 2017 som utmärker sig:

IQ: ”Scrape Across The Sky”

För oss som såg dem spela live i Stockholm så vet vi att IQ är skrämmande bra live. För er som inte var där så är denna DVD en bra ersättning.

Jag brukar också tipsa om fem särskilt bra låtar från det senaste året tillsammans med lite direktlänkar (så att ni kan kolla in det ögonaböj – annars är de även sökbara på Spotify!) och de kommer här:

1. Unitopia: ”Decameron Day 6 – Tale 9”

 En för mig okänd låt med Unitopia som verkligen förtjänar lite mer uppmärksamhet. Notera att den finns med i den senaste Unitopia-plattan (plats 7 på min årsbästalista).

2. Carptree: ”Between Extremes”

 En av de bästa låtarna på nya plattan från Carptree. Fantastiskt härligt sound rakt  igenom plattan och särskilt i det lite tyngre slutet.

3. The Watch: ”It’s Only A Dream”

 En enkel men ack så vacker låt från italienska The Watch. Ett givet övningsobjekt för dig med en akustisk gitarr!

4. 4. Lunatic Soul: ”A thousand shards of heaven”

Bästa låten från Lunatic Souls senaste album.

5. Tim Bowness: ”Worlds Of Yesterday”

 Den underbara inledningslåten från Tim Bowness senaste platta.

Till sist vill jag sticka ut näsan lite och lägga ut en länk till den kanske allra största musikupplevelsen för mig under 2017. Och det är ett verk som verkligen inte kan kallas Progressive Rock utan snarare härrör från genrer som Elektronisk rock eller Ambient rock. Men trots det kan jag inte låta bli för det här är så extremt bra!

Två oerhört kompetenta musiker, Magnus Birgersson (under artistnamnet ”Solar Fields”) och Krister Linder, uppträder tillsammans i Göteborg på Världskulturmuseet i början av 2016. Videon från detta uppträdande släpptes förra året och man inser att  det måste ha varit ett fantastiskt event att bevittna. Trots det slank det igenom tämligen obemärkt. Krister har enligt min mening Sveriges intressantaste sångröst och här får vi höra honom i flera av hans klassiker (”Captain Nemo”, ”Shrine of time”, ”Broken horses” m fl) genom åren i nya spännande versioner. Till och med en totalt omgjord version av ”Gone” (i helt annorlunda tonart) låter helt otroligt bra. Bäst på konserten tycker jag är den inledande ”Breeze reinvented” (vilken otroligt skön stämning som de båda skapar!) och ”Broken horses” (underbar sång av Krister!).

Om ni – vilket jag även tidigare gjort – smått föraktat de moderna DJs (typ Avici) som åker runt och håller konserter med enbart argumentet ”de spelar ju bara förinspelade slingor”, så säger jag bara: GLÖM DET! Det ligger oerhört mycket jobb bakom allt detta förinspelade material och även hur det framförs live (titta på Magnus engagemang!). Och all musik som låter bra är för mig bra musik. Och det här låter förbaskat bra! Underbart jobb av Magnus och Krister här. Och tycker ni att själva videon är störande att titta på (det tycker inte jag) så lyssna åtminstone på musiken. Stressa av och ta er tid att bara låta er sjunka in i detta mästeverk.

Jag hoppas verkligen att detta även släpps på DVD framöver.

 Karl-Göran Karlsson