Kategori: Recensioner

Ibland går det för snabbt med alla releaser av ny musik. De riskerar att drunkna i flödet. I maj släpptes ännu en platta från norska Gazpacho med titeln Soyuz som jag inte uppmärksammat förrän nu. Ändå, detta norska band har fascinerat mig ända sen släppet av plattan ”Night” år 2007. I stort sett samtliga plattor sen dess (hela fem stycken) har hållit mig fången i fascination flera månader efter varje release. Och så blev det även denna gång. Gazpacho är fullständigt unika i prog-genren. Det finns kanske inget band som lyckats skapa ett så unikt sound. Mycket hänger på sångaren Jan-Henrik Ohme som har en otroligt skön och varm röst som han använder mer som ett instrument än att bara framföra text och lyrik. En del har svårt för hans röst och jag kan bara beklaga att de inte ser hans enorma talang och skicklighet. Ett annat kännetecken hos bandet är deras fantastiska känsla för harmonier och takt. Mycket av detta kommer från den fantastiske Thomas Andersen på keyboards och piano som ständigt förundrar med det ena sköna temat efter det andra. Ingen ekvilibristik, bara otroligt sköna ackord och ackordsföljder. En del klagar på att det svänger för lite om bandet. Det kanske ligger något i det men det betyder absolut inte att takt inte betyder något för dem. Lyssna på titellåten ”Soyuz one” och den alldeles underbara ”Exit Suite” så förstår ni nog att takt faktiskt är tämligen centralt i deras musik. Men det är inte det snabba och tuffa tempot de vårdar utan den långsamma, suggestiva takten. Och jag fullkomligt älskar det i tider när det hårda och tunga får så mycket uppmärksamhet. Den här typen av musik får tillvaron att stanna upp lite och ger tid för eftertanke och stillhet. Har du behov av lite andaktsfull musik (utan att för den skull vara religiös) så skall du absolut lyssna på Gazpacho. Till detta bidrar även den fantastiske violinisten Mikael Krömer. Hans Hardangerfela (?) lyfter låtarna ännu högre genom de fantastiska harmonierna han skapar mellan fiolen, övriga instrument och sången. 

Bandets plattor har ofta ett tema som bygger på någon händelse eller någon berättelse från någon bok. Så även denna gång. Titeln är naturligtvis tagen från namnet på Sovjetunionens motsvarighet till Apolloprojektet, d v s bemannade rymdfärder med mer eller mindre tydliga avsikter att befästa den politiska makten och överlägsenheten hos respektive stormakt under kalla krigets dagar. För Sovjetunionen fick ju denna tävlan med USA en tragisk början då den första bemannade färden med Soyuz 1 med kosmonauten Vladimir Komarov ombord slutade i en dödlig krasch. I låt nummer 1 (”Soyuz one”) kan man ana hur problemen startar ombord inför nedstigningen och i näst sista låten ”Soyuz Out” beskrivs mer direkt momenten och tankarna hos Komarov före kraschen. Det skall dock sägas att texterna är ganska kryptiska och poetiskt utsvävande så det är inte helt lätt att avgöra om det även finns tydliga budskap till oss. Övriga låtar verkar ha mindre direkt koppling till själva rymdäventyret så man kan knappast säga att det här är ett solklart så kallat konceptalbum.

Men om texterna är mystiska och rätt svåra så måste man säga att musikaliskt är det här verkligen ett helgjutet verk som sakta växer sig på en på ett sätt som till slut är helt oemotståndligt. Jag har redan nämnt den magiska låten ”Exit Suite”, som är något av det vackraste och samtidigt märkligaste jag hört, men här finns flera låtar som nästan är lika fantastiska. ”Sky Burial” är oerhört sorglig med det repetitiva pianokompet, de indiska sånginslagen och Jan-Henriks fina sång. Jag gillar även trumspelet som matchar övriga instrument perfekt. Här finns egentligen ingen riktigt sångmelodi eller struktur utan bara några lösa teman. Trots det blir det så otroligt bra. Fascinerande. Låten ”Fleeting Things” blir närmast en glad kontrast i jämförelse. En tydlig melodi som sätter sig snabbt. Och är det inte valstakt i botten? Otroligt fint och en av låtarna som jag tycker borde ha chansen att spridas i lite bredare leder.

Vi har också en riktigt lång och spännande låt i ”Soyuz Out” på plattan. Den tar ett bra tag att få kläm på. Flera oväntade svängar hit och dit varav partiet med plötsligt körmusik efter 4:15 som komp i bakgrunden är så otroligt vacker att man häpnar. Den här låten har också delar där man även visar att man kan spela lite hårdare rock. Till slut kommer så avslutande ”Rappaccini” som är än mer andaktsfull och allvarlig än något annat på plattan. Kan närmast liknas vid en psalm eller ett Requiem med massor av stråkar som bakgrund. Jag får faktiskt tidvis lite vibbar av liknande lugna låtar från Marillion och Steve Hogarth (kanske rentav från den sistnämndes samarbete med Isildurs Bane). En otroligt vacker låt som ger plattan ett alldeles fantastisk slut där man som lyssnare närmast kippar efter andan efteråt.

Jag vet att man som recensent måste vara sparsam med superlativerna och tänka sig noga för innan man ger maxpoäng till ett alster. Jag har gjort det nu och min slutsats står fast. Den här typen av album är det bästa jag vet. Då är saken avgjord. Tack Gazpacho för ännu ett mästerverk!     

Gazpacho – Soyuz
Kscope Music

1. Soyuz one
2. Hypomania
3. Exit Suite
4. Emperor Bespoke
5. Sky Burial
6. Fleeting Things
7. Soyuz Out
8. Rappaccini

http://gazpachoworld.com/
https://www.facebook.com/Gazpacho.Official.BandPage/

Betyg: 10/10 

Karl-Göran Karlsson