Amerikanske gitarristen Bruce Bouillets tredje soloalbum The Order of Control påminner en del om de Sharpnel Records-utgåvor som gjorde Vinnie Moore, Tony MacAlpine och Paul Gilbert till idoler för unga gitarrister på åttiotalet. Bouillets solon är inte lika narcissistiska som de mest extrema gitarristernas, men han var inte med i Racer X för att stränga om Paul Gilberts gitarrer heller för den delen.
Rytmsektionen utgörs av Alice Cooper-trummisen Glen Sobel med studiomusikern Dave Foreman på bas. De dundrar fram i ett flexibelt metalkomp och ger Bouillet precis det understöd hans gitarrspel behöver. De tyngsta partierna, Deafening, Defiant och titellåten, för tankarna till delar av Bruce Dickinsons solokarriär eller, med tanke på The Order of Controls mörka tema tankekontroll och manipulation, något som skulle passa Geoff Tate. Bouillet är en måttfull ekvilibrist och låter harmonier och melodiska teman utgöra låtarnas kärna snarare än stilbyten och halsbrytande solon, vilket inledande Blind as we watched är det förnämsta exemplet på. Albumet blir på så sätt väl sammanhållet men hade å andra sidan tjänat något på mer variation. Vinnie Moore, som jag gärna jämför Bouillet med, tänjer till exempel mer på de musikaliska ramarna utan att för den skull förlora sin identitet som gitarrist. Men Bouillet har sammanställt ett album som får mina sympatier, inte bara tack vare sitt tekniska men ändå återhållsamma spel, utan även för det stabila låtskrivandet.
Bruce Bouillet – The Order of Control
Mascot Label Group
- Blind as we watched
- Deafening
- Seeing through
- Giving up the ghost
- Grand reversal
- Defiant
- One minute warning
- Order of control
- Crowd control
- Manipulators
- Breaking the barrier
- Akiko
Betyg: 7/10
Jukka Paananen