Francis Dunnery har förutom en bakgrund som sångare och gitarrist i Brittiska progbandet It Bites, även en karriär som soloartist. Han valde efter att It Bites splittrats att helt lämna den progressiva musikscenen och han släppte under framför allt 90-talet ett antal mycket bra, men inte speciellt progressiva plattor. Nya plattan Frankenstein monster släpptes faktiskt redan förra året, och har sin grund i ett löfte som Dunnery gav till sin mor på hennes dödsbädd. Inte långt innan moderns död hade Francis äldre bror Barry ”Baz” Dunnery gått bort i cancer och löftet som han gav henne var att spela in låtar som Baz hade skrivit och spelat in med sitt band Necromandus på 70-talet.
Necromandus bildades 1970 och upptäcktes två år senare av ingen mindre än Tony Iommi från Black Sabbath, som under en tid kom att bli bandets manager. Bandet agerade dessutom support till Black Sabbath då de 1972 turnerade för sin nya platta Vol 4. Necromandus hade ett mycket tidstypiskt 70-talssound och kallades i vissa medier för: ”Ett andra Black Sabbath men med progressiva anslag”, eller ”Ett Black Sabbath korsat med progbandet Yes”. Detta är dock uttalanden som man får ta med en stor nypa salt då Necromandus inte på långa vägar var lika tunga som Sabbath. De var inte heller symfoniska som Yes, så den jämförelsen förstår jag inte alls. Oavsett vilket hade bandet ett ganska tungt, svängigt och skönt 70-talssound som borde ha gjort bandet stora på sin tid. Bandets första och enda studioplatta Orexis of death spelades in 1972 men på grund av bland annat strul med skivbolaget släpptes den aldrig vid denna tidpunkt. Bandet återgick till att lira covers på de lokala pubarna i West Cumbria, och gick så småningom i graven.
Francis Dunnery har genom nya plattan Frankenstein monster tagit ett riktigt stort kliv tillbaka mot sin progressiva bakgrund. Materialet är både några helt nyskrivna Dunnery-låtar, en cover på Warm Dusts Blood of my fathers och framförallt låtar från tidigare nämnda Necromandus-platta. Visst märks det tydligt vad som är nyskrivet och vad som är gammalt material, men detta faktum blir aldrig störande eller gör att albumet känns för spretigt. Kombinationen av det äldre 70-talsdoftande låtmaterialet och det nyskrivna skulle kunna kännas för splittrat, men Dunnery har mycket varsamt ”hottat” upp det äldre låtarna och gett dom en lite modernare touch. Låttitlarna på de gamla Necromandus-låtarna skiljer sig på Frankenstein monster från vad de kallades för på Orexis of death, men det är ursprungstitlarna som här används. Tydligen hade Mr. Iommi synpunkter på låtarnas namn då ursprungsplattan skulle ges ut, och fick då bandet att ändra titlarna så att de bättre skulle passa in i en setlista.
En av de bästa bitarna med nya alstret är att Dunnery verkligen har dammat av gitarren igen, och levererar på Frankenstein monster ett spel som borde glädja varje sann It Bites-fanatiker och andra progfreaks.
Dunnery var under sin tid i It Bites en mycket skicklig sångare och gitarrist, som hade ett stort inflytande på bandets låtar och sound. En av de bästa bitarna med nya alstret är att Dunnery verkligen har dammat av gitarren igen, och levererar på Frankenstein monster ett spel som borde glädja varje sann It Bites-fanatiker och andra progfreaks. Här finns en jazzig lekfullhet och improvisationsanda, som blandat med tyngd och bluesighet ger de äldre låtarna ett stort lyft jämfört mot originalen. Broder ”Baz” borde, om han fortfarande hade varit i livet kunnat känna sig mäkta stolt över det sätt på vilket lillebrorsan har förvaltat hans musikaliska arv.
Den som i första hand hade förväntat sig en tillbakagång till It Bites-soundet kommer nog tyvärr att bli besviken, men det som Dunnery levererar håller mycket långt ändå, och bådar gott inför framtiden och kommande alster.
Francis Dunnery – Frankenstein Monster
Aquarian Nation
- Frankenstein monster
- Don´t look down frank
- Leaving the depot
- I´ve been evil
- Limpet man
- Marijuana make those eyes at me for
- Wum wop
- Big fine lad
- Yam
- Judy green rocket
- Christianity
- Blood of my fathers
- Ho ho your sandwiches
- Multi coloured judy green
Betyg: 8 / 10
Staffan Vässmar