Foto: © Artrock.se / Sweden Rock Festival 2008
Intervju med Doug Aldrich, Whitesnake, februari 2011.
Frågeställare Daniel Reichberg.
Det har redan gått nästan nio år sedan den före detta Dio-gitarristen Doug Aldrich anställdes av rocklegenden David Coverdale som gitarrist och låtskrivarpartner i lika legendariska Whitesnake. I mars ringlar ormen åter in i CD-spelarna, denna gång med ”Forevermore”. Tre månader senare uppträder ensemblen på Sweden Rock Festival i Blekinge.
ArtRock har talat med Doug Aldrich om nya skivan, samarbetet med åldermannen Coverdale och andre gitarristen Reb Beach, relationerna till före detta medlemmar och slutligen några ord om förlusten av Ronnie James Dio. Umeå icke att förglömma!
När jag intervjuade David Coverdale i samband med förra Whitesnakeskivan ”Good to Be Bad” frågade jag om det skulle komma ännu fler Whitesnake-album. David svarade då att ”orkar jag skriva låtar i ett år till?” och ”orkar jag med pressen?”. Likafullt – i mars kommer ”Forevermore”. Vad fick David att ändra sig?
Jag vet faktiskt inte riktigt, men jag är jätteglad att han gjorde det. Kemin oss emellan är fantastisk och låtarna kommer på ett helt naturligt vis. Mycket organiskt. Dessutom har vi skrivit på för Frontiers Records, där vi verkligen känner oss som hemma.
Den gången hintade David att ni kanske skulle släppa låtar för nedladdning kontinuerligt för att sedan samla ihop allting på ett officiellt album…
De tankarna fanns nog kvar, men skivkontraktet stoppade dem. David är vad vi på engelska kallar en ”dynamo” av konstant nya idéer. Han funderar ständigt på hur vi ska föra ut vår musik. Det som hände var att vi kom hem från turnén 2009 och innan vi visste ordet av var vi i studion igen och jobbade på nytt material.
Första textraden på skivan lyder ”I’m going back to the place I was born”. Funderar han på att flytta hem till England?
Jag tror inte det. En del av David är väldigt brittisk, men han är också amerikansk medborgare och genom sin familj väldigt fäst vid Lake Tahoe i Nevada, där han bor. Sedan är han tokig i gamla westernfilmer med John Wayne och Clint Eastwood, och nu bor David i precis en sådan miljö
När jag hör ”Love Will Set You Free” går tankarna till den gamla Whitesnakelåten ”Hot Stuff”…
Aaaahhhh…hey…ha-ha-ha, det kan inte hjälpas, men jag älskar de där tidiga Whitesnakelåtarna! ”Hot Stuff”, ”Ready an’ Willing”, ”Wine, Women and Song”… Även titellåten på ”Good to be Bad” är en bugning inför klassiska Whitesnake. ”Walking in the Shadow of the Blues”… Det är ett sånt coolt groove i de gamla låtarna. Jag menar, Ian Paice är en av de största.
Sedan har vi den långa, episka ”Forevermore”.
Det var aldrig tanken att den skulle bli sådan, men så utvecklades den åt det hållet. Jag älskar låtar som tar dig till en helt annan plats än där de började. Whitesnake har gjort en del sådana under sina år, till exempel ”Sailing Ships”. ”Forevermore” satt jag och skrev medan jag vaggade min lille son. David tyckte att vi kunde vara nöjda med de tolv låtar som var klara, men jag tiggde att vi skulle ta en till, och det blev ”Forevermore”, vilken David satte på första tagningen i studion! Jag kände mig helt bortblåst. Vilket geni! Det finns förresten en akustisk version av låten som jag älskar ännu mer. Men trummisen älskar den inte, eftersom han inte är med!
Vad skiljer ”Forevermore” från dess föregångare ”Good To Be Bad”?
Dels tycker jag den är mer varierad. Musikaliskt är David öppen för väldigt mycket. Skulle jag föreslå banjo till en låt, så skulle han svara ”kör till”. Det finns sexlåtar, men också låtar om saknad. Men framför allt är albumet en riktig bandskiva. Särskilt Reb Beach är mycket mer delaktig med sitt fantastiska gitarrspel och sin underbara röst. På förra skivan hände det att Reb spelade in sina solon hemma i Pittsburgh och sedan mailade dem till David. Den här gången var vi allihop hemma hos David i Lake Tahoe.
Händer det att du och Reb bråkar om vem som ska ta vilket gitarrsolo?
Aldrig. Förr var jag ganska överbeskyddande över mina egna delar, solon men framför allt komp. Ville gärna att det skulle vara exakt som jag skrivit. Men så kom Reb in i studion och verkligen brann genom gitarren, så jag lät honom spela exakt vad och när han ville! Ta till exempel ”Dogs in the Street”, där vi från början skulle ha delat på gitarrspelet, men så var Reb så jäkla bra att jag inte ville in och tävla.
Hur skulle du beskriva skillnaderna mellan dig och Reb?
Olika känsla, olika attack. Han är mer skolad än jag, har gått på Berkeley College of Music. Han kan så mycket om harmonilära. Jag trodde mig ha skrivit en perfekt sångstämma till ”Forevermore”, men så kom Reb in och visade en mycket bättre. Som solist är han inne på tapping och svajarm, en sorts Steve Vai/Eddie Van Halen/Jimi Hendrix-musiker. Själv är jag mer influerad av sådana som Michael Schenker och – må han vila i frid – Gary Moore.
Var du ett Whitesnakefan innan du själv blev medlem?
Ja, absolut! 1985 gick jag med i ett band som hette Lion, vars sångare Kal Swan var ett enormt David Coverdale-fan. Kal presenterade mig för ”Ready an’ willing”- ”Come an’ Get It”- och ”Love Hunter”-plattorna, vilket var fantastiskt, för här i USA trodde folk att ”Slide it In” var den enda skivan som fanns. ”Ready an’ willing” – vilken bad-ass-låt! Och ”Hit an’ Run” – jag ÄLSKADE den! Jag är väldigt imponerad av att David gick vidare och bildade något genuint eget istället för att ta den enklaste vägen, vilket hade varit att bilda ett Deep Purple-klonband.
I vår/sommar blir det ännu en turné, som bland annat når Sweden Rock Festival. Vem kommer att spela klaviatur?
Just nu letar vi efter journalister som kan spela keyboards och sjunga! Skämt åsido, så har vi en lista på folk vi är intresserade av. Själv skulle jag gärna ta tillbaka Timothy Drury, om han har möjlighet.
Varför hoppade Timothy av från Whitesnake?
Tim är en oerhört upptagen man. Jobbar med multimedia, fotograferar, ger ut new age-musik och skriver låtar tillsammans med Don Felder från Eagles.
Ni kanske kunde ragga upp Jon Lord?
Sluta skämta – jag skulle ÄLSKA det! Jon är alla tiders främsta rockkeyboardist och jag hoppas han sitter i ett slott och aldrig mer behöver arbeta.
På Sweden Rock-spelningen kommer ni att ha en del gästmusiker. Jag inser givetvis att du inte kommer att avslöja vilka det blir, men hur ser Davids relation idag ut till gammelgubbar som Micky Moody och Bernie Marsden?
Numera är David vän med dem igen. Snackar med Bernie då och då. Själv känner jag Bernie sedan en tid. Härlig kille och en av de bästa bluesrockgitarrister som finns. Jag skulle gärna dela scen med vem som helst av de gamla medlemmarna, för de är rockkungligheter, hela högen.
För tre år sedan talade David om att ge sig ut på akustiska turnéer med lågmälda versioner av låtarna och chans för fansen att ställa frågor.
David är verkligen bra på sånt. Jag tror säkert det kan bli så i framtiden, och blir jag tillfrågad ställer jag upp direkt. Det vore kul att prova på olika gitarrstämningar, ungefär som Jimmy Page, Stephen Stills och George Harrison.
Slutligen ett par frågor på temat Ronnie James Dio. Hur kändes det när du fick budskapet om hans död?
Det var en chock. Man visste ju att han var sjuk, men när jag såg att Heaven and Hell spikat livedatum 2010 blev jag jätteglad, för då trodde jag att Ronnie besegrat cancern. Jag fick ett första besked när jag var på en gitarrfestival i Bologna med George Lynch, Yngwie Malmsteen och Glenn Hughes. Det kom ett sms från Dio-keyboardisten Scott Warren om att han ville ha tag i mig. Jag ringde upp och Scott berättade att Ronnie ville träffa mig en sista gång. Jag ringde omedelbart min fru och sa åt henne att ta vår son och sticka hem till Ronnie på stubben och berätta att vi alla älskade honom. Min fru gjorde det, men själv satt jag tyvärr på planet när Ronnie dog. Jag fick aldrig chansen att säga adjö. Och nu efteråt har samma sak hänt med Phil Kennemore i Y&T och med Gary Moore, en av de mest passionerade gitarristerna någonsin…
Finns det kvar något outgivet material med dig och Ronnie tillsammans?
Jag hittade faktiskt en låt här hemma, där Ronnie sjunger, spelar gitarr och bas. Jag tror han programmerade trummaskinen också, eller är det Simon Wright som spelar? Minns inte riktigt, men det är en gastkramande låt, där Ronnie ville att jag skulle spela solo.
Kommer låten att ges ut?
Allt ligger i Wendy Dios händer. Hon är en klippa på att hålla Ronnies minne vid liv. Andra skulle ha sugit ut varje dollar, men Wendy ger bara ut bra saker som hon vet att de riktiga fansen verkligen vill ha.
Från sorgerna till framtiden – vad finns bortom Sweden Rock Festival?
Whitesnake kanske kommer på turné till Sverige i höst. Stockholm, Göteborg, Malmö… Vet du vad? Förra gången vi var i Sverige fick jag ett nytt favoritställe, en stad som heter Umeå! Så jävla häftigt ställe. Underbart vackert bredvid floden och så kör alla Chevrolet och Ford Mustang.