Neoklassisk progmetal är fanan som detta band går under. Visst låter det mycket som en soloplatta av Yngwie Malmsteen. Inte riktigt samma gitarrexcesser kanske men annars så. Detta är en platta som behöver några lyssningar för att ta fäste. Dels på grund av att låtarna inte direkt är av Max Martin-stuk, d v s lättillgängliga. Därmed inte heller så svåra som en del andra mer matematiska band kan vara. Ett lite proggigare neoklassiskt album helt enkelt. Puh!…var det någon som fick något bra grepp om hur det låter ungefär?
Det låter ganska bra kan jag meddela då. Mark Boals står för pipan och har tidigare huserat med just ovan nämnde gitarrist. Låtarna är lite ödesmättade och tagna av det allvarsamma innehållet. Jag fastnar lite oväntat för Empire och då mest för det underbara sticket i låten som börjar en minut och åtta sekunder in i låten. Låten är inte dålig i övrigt heller men just det var så coolt och fantastiskt spelat samt oväntat. Det finns förstås mycket musikaliskt att hämta här på alla möjliga håll och kanter.
Något jag kanske kan invända mig emot är den lite mörka produktionen som i och för sig låter likt de senaste Malmsteen-plattorna. En skarpare ljudbild a ´la Silhouette för ett par år sedan hade höjt lyssningsvärdet. Arrangemangen och låtarna samt prestationen är det dock inget fel på. Därför blir betyget genomgående bra med några toppar.
Ring of Fire – Battle of Leningrad
Frontiers Records
- Mother Russia
- They’re Calling Your Name
- Empire
- Land Of Frozen Tears
- Firewind
- Where Angels Play
- Battle Of Leningrad
- No Way Out
- Our World
- Rain
Betyg: 7 / 10
Peter Dahlberg