Italienska bandet The Watch har varit ett av mina favoritband ända sedan man 2003 lirade på Slottsskogen Goes Progressive. Nämnda gig fick en mycket märklig start då sångaren Simone Rossetti föll och slog axeln ur led när han i inledningslåten var på väg upp på scenen. Läkare fick tillkallas och axeln drogs tillbaka i rätt läge, och konserten kunde starta på nytt med Simone med armen i mitella. Detta blev ett mycket starkt konsertminne som redan då befäste bandets storhet i mina ögon/öron. Jag har därefter haft förmånen att få avnjuta bandets intrikata musik vid ytterligare tre tillfällen.
Bandet hette i början NightWatch och var till en början ett renodlat Genesis-tributeband. Man släppte 1997 sin första och enda platta: Twilight innan man så småningom bytte namn till The Watch. Åren som gått sedan dess har genererat en jämn ström med mycket välljudande plattor: Vacuum –2004, Primitive – 2007, The Watch live – 2007, Planet earth – 2010 och nu senast Timeless – 2011. Bandets egenproducerade musik har gett bandet en stor skara fans över hela världen och man har genom åren turnerat flitigt, och då ofta blandat sin egenskrivna musik med låtar ur Genesis fantastiska låtskatt. Man har dessutom gjort flera turnéer där man framfört hela plattor av Genesis t.ex: Trespass, Selling england by the pound och Seconds out. För att fira 40-årsjubileumet av klassikern The lamb lies down on broadway är man under våren ute på en riktigt lång tripp i Europa där man framför nämnda verk i sin helhet.
Nu har det dock blivit dags för bandets nya platta Tracks from the alps som släpptes härom veckan. Kan direkt sägas att jag aldrig tidigare har blivit besviken när jag hört ett nytt The Watch-album, och så blev inte fallet heller denna gång. Jag är av den uppfattningen att bandet har så höga musikaliska ambitioner och kvaliteter att man faktiskt fyller ut det tomrum som Genesis lämnade efter sig när man packade ihop instrumenten, och la dom på hyllan för gott. Att höra en platta med dessa begåvade Italienare är som att hitta en oupptäckt Genesisplatta från tidigt 70-tal. Låtuppbyggnad, instrumentering, sound och känsla är många gånger kusligt likt de kända förebilderna. En av de största fördelarna med The Watch är att man har lyckats hitta en mycket bra balans mellan att både tolka förebildernas egna alster, samtidigt som man i samma anda skapar egen lika kvalitetsfylld musik. Detta utan att det någonsin känns som plagiat eller upprepning. Simone Rossetti är sedan ett par år tillbaka enda kvarvarande ursprungsmedlem, och det har sedan förra utgåvan varit ytterligare lite rotation i bandet.
Det är oundvikligt att inte jämföra dessa Italienska musiker med sina Brittiska förebilder, oavsett om de lirar eget material eller om de gör en Genesis-cover. Orsakerna till detta är ju naturligtvis just för att låtmaterialet känns så tidstypiskt och Genesis-klingande. Men också för att Simone Rossetti har en röst och vokalt uttryck som är mycket likt Peter Gabriel, även om hans röst är något mer guttural. Gitarristen Giorgio Gabriel har en grym känsla för timing, frasering och melodier vilket gör hans spel väldigt varierat, och faktiskt ligger väl i nivå med Steve Hacketts eget. Keyboardisten Valerio de Vittorio har precis som Tony Banks en fantastisk känsla och inlevelse i sitt spel. Nye bassisten Mattia Rossetti har tillfört bandet en nyfunnen vitalitet, och tillsammans med Marco Fabri på trummor har man hittat ett sväng och groove som är riktigt bra.
En av de största anledningarna till att The Watch faktiskt fungerar så bra både på platta och live är att de alltid har ett låtmaterial som håller hela vägen ut.
Direkt i första spår A.T.L.A.S möts man av det sound som man sedan så lång tid tillbaka har lärt sig att älska. Allt känns väldigt tidstypiskt och samtidigt mycket välbekant. Bandet lirar som vanligt riktigt snyggt och det märks att de nya medlemmarna funnit sig väl tillrätta i bandet. En av de största anledningarna till att The Watch faktiskt fungerar så bra både på platta och live är att de alltid har ett låtmaterial som håller hela vägen ut. Sällan har det funnits med några utfyllnadslåtar på plattorna, och så är ej fallet heller denna gång. Man har också en ganska så stor varitation när det gäller låtstrukturer, intensitet, känsla och sound vilket gör att plattorna aldrig känns sega eller statiska. Mer intensiva spår som tidigare nämnda A.T.L.A.S, Devil´s bridge och The last mile varvas med betydligt lugnare och finstämda alster som: On your own och Once in a lifetime. Som brukligt är har The Watch också tolkat en av Genesis gamla låtar, och denna gång är det den något obskyra låten Going out to get you som har tolkats på ett fantastiskt bra sätt.
Som ni nog har förstått anser jag att nya The Watch-plattan Tracks from the alps är klart jämförbar med det bästa som bandet har presterat under åren, och ytterligare befäster bandets storhet inom den symfoniska genren. Det enda som möjligtvis drar ner helhetsintrycket är plattans knappa 40 minuters speltid, vilket känns lite småsnålt. Rent historiskt var ju inte plattorna längre än så här på 70-talet, men när man har väntat i nästan tre år sedan förra utgåvan så vill man ju ha så mycket ny musik som möjligt. Trots detta är detta en mycket uppskattad och välkommen platta som kommer att snurra många, många, många varv i spelaren.
The Watch – Tracks from the alps
Pick Up Records
- A.T.L.A.S
- Devil´s bridge
- The cheating mountain
- On your own
- Going out to get you
- Once in a lifetime
- The last mile
Betyg: 8,5 / 10
Staffan Vässmar