Mike Portnoy karaktäriserar i senaste numret av Classic Rock Transantlantic som ”proggens AC/DC” – man levererar vad som förväntas, och söker ständigt förfina sitt koncept så den senaste plattan är den bästa man gjort hittills. Med 10 inspelningsdagar och en kvartett bestående av högst upptagna virtuoser med världen som arbetsfält finns givetvis farhågor om att de här har slängt in lite överblivet gods och jammat runt det. Glöm det! Kaleidoscope är en påse full med örongodis för älskare av melodisk prog och bjuder generöst på en mix av snygga melodier, själfulla solopartier, mjuka smekningar och smattrande instrumentalpassager. Ljudet är varmt och fett samtidigt med en distinkt och klar mix. Klanger och stämningar som ett destillat av 70-talets främsta i genren.
Plattan är välfylld med 76 minuters musik fördelade på 5 spår varav två halvtimmesepos. Inget dödkött. Ingen utfyllnad. Inga utflippade ljudexperiment eller låtsasmusik för att få tiden att gå. Fokus, konsekvens och ärlighet istället. Jag tror att Morse, Stolt, Trewavas och Portnoy tycker det här är skitkul och spelar för att de älskar det.
Först ut är den långa Into the blue, en fem-delad minisymfoni, som värmer upp med lite atmosfäriska klanger och en vacker cellomelodi. Klassiskt Transatlantic-pomp tar vid och sedan är vi igång. Portnoy leker och lirar lite bakvänt och kontrarytmiskt för att piska upp stämningen. Hoppsan – så blir det lite tungt riffande och ett fett gitarrsolo värdigt Mountain eller Zeppelin. Nu är vi på resa med SS Transatlantic! De musikaliska pusselbitarna är på plats. Så tar variationerna på de presenterade temana plats. Grundmelodin är mycket Neil Morse, ni vet det Beatlesinspirerade melodiösa. Det tyngre riffet ger en bluesig fond att leka runt. Pete Trewavas har en knarrigt härlig bas som driver groovet och Portnoy växlar mellan att vara lekfullt lätt på händer och fötter och explodera när det behövs, vilket ger luft och sväng. Efter ett fint akustiskt parti knappt 20 minuter in i låten blir det givetvis lite pomp and circumstances med själfullt gitarrspel av Stolt och refrängen med fullt tryck så vi får en cigarettändarfinal. Som grädde på moset bidrar Daniel Gildenlöw med sången i låtens fjärde parti. Full pott.
Shine på sju och en halv minut startar med krispigt vacker akustisk gitarr och sitar. Det är en klassisk Neil Morse-ballad av god klass. Rak och okomplicerad men hjärtevärmande. Varm ljudbild, mycket akustiskt och avspänt spel. Mycket av Hey Jude och sent 60-tal. Och vilket gitarrsolo Roine levererar! Gåshudsvarning. Tack också grabbar för att ni inte fläskar på med syntmattor och bomber utan vilar i det nakna och rena.
Mer fart blir det i Black as the sky som är en ganska rak rökare med Stolt på leadsång. Snygg refräng och kraftfullt utan att låta påklistrat aggressivt. (Jag tror de här fyra killarna är ganska tillfreds och snälla.) Lite ”Musical Box”-vibbar och typiskt Genesis-mellanspel bjuds i mittpartiet innan det gungar loss igen. Men det blir aldrig metal trots att trycket är tungt och Portnoy en skinnplågare av rang. Skönt.
Sömlöst går pusselbitarna i varandra och även om de fyra huvudrollsinnehavarna bidragit med sina kännetecken i olika utsträckning blir helheten ofta bättre än vad var och en presterar på var sitt håll.
Stillsam är bara förnamnet på nästa spår, den 4 minuter korta Behind the sun, med stråk av Soon av Yes. Stolts gitarr kvider känsligt bakom Morse’s sång och piano. Garnerat med cello av Chris Carmichael och pedal steel av Rich Mouser. Tråkigt? Tycker jag inte. Vackert däremot och en välbehövlig paus inför avslutande titelspåret Kaleidoscope. Här summeras ingredienserna för ett värdigt epos i 7 delar. En cathy sångmelodi och lite popfeeling gör oss glada och pigga. Är det inte lite pampig Focus 1972 som inspirerat Stolt här? Chimes, mellotron, glockenspiel – så sköna klanger. Nästa parti bär också tydligt Stolt’s signatur. Sömlöst går pusselbitarna i varandra och även om de fyra huvudrollsinnehavarna bidragit med sina kännetecken i olika utsträckning blir helheten ofta bättre än vad var och en presterar på var sitt håll. På så vis känns inte jämförelsen med Beatles helt orimlig. Men vad sker nu? – här kommer ett parti som påminner om Us and them mixat med Afterglow och John Lennon på sång. Ett unikt parti som förmodligen har Trewavas som upphovsman. Kul. Vad ska de då hitta på för att inte upprepa sig så här inför plattans avslutning. Lite mer Focus, med cello, kanske? Varför inte. Men vi har 13 minuter kvar och ett akustiskt parti med lägereldskänsla går alltid hem. Det bäddar fint för finalen, särskilt då stämsången sitter som en smäck och vi kan gunga med i 6/8 takt. Därefter kan vi sätta på tryckkokaren och fläska på med allt vi har. Morse flyger över tangenterna. Stämningen byggs upp. Många små finesser ramas in av en stigande musikspiral som siktar uppåt. Och utgången är given – pampigt får vi refrängen och en instrumentell avrundning à la Suppers ready där jag bränner bägge tummarna med cigarettändaren igen. Klart slut.
Givetvis kan man sucka över att Transatlantic upprepar inte bara sig själva, utan allt annat gruppmedlemmarna gör på hemmaplan. Överraskningsmomenten år inte många och en hel del partier känns återvunna. Men just nu är jag fullt tillfreds med att ha marinerat öronen i en tidlös kapsel med genuin och kärleksfull musik, skapad och producerad utan smart sneglande på vad som är hip eller vad som ger kulturskribenter fuktiga läppar. Upplevelsen då jag första gången hörde Foxtrot eller Close to the edge kommer aldrig igen, men man kan ju vara glad ändå. Transatlantic är hängivna den melodiska proggen, de snygga låtarna och läckra arrangemangen. De försöker inte vara något annat. De bara är bäst på sin planhalva. Och de tackar jag dem för.
Transatlantic – Kaleidoscope
Inside Out Music
- INTO THE BLUE (25:13)
I. Overture (Instrumental)
II. The Dreamer And The Healer
III. A New Beginning
IV. Written In Your Heart
V. The Dreamer And The Healer (Reprise)
- SHINE (07:28)
- BLACK AS THE SKY (06:45)
- BEYOND THE SUN (04:31)
- KALEIDOSCOPE (31:53)
I. Overture (Instrumental)
II. Ride The Lightning
III. Black Gold
IV. Walking The Road
V. Desolation Days
VI. Lemon Looking Glass (Instrumental)
VII. Ride The Lightning (Reprise)
Betyg: 9,5 / 10
Hans-Åke Höber