Adventure – Caught In The Web

Adventure – Caught In The Web

Efter första genomlyssningen av nya plattan från Adventure – utan förutfattade meningar, så kommer tanken osökt; Här har man försökt göra en platta med stor vikt vid att få det att låta retro, som om musiken inte vore släppt i maj 2014 utan snarare i början på eller i mitten av 1970-talet. Och i så fall har man verkligen lyckats!

Ta en stor portion Jethro Tull och Uriah Heep, lägg till lite av tidig Styx och krydda sedan anrättningen med lite Camel och Kansas så får man en bild av hur Adventure låter. Retroljudet får mig faktiskt att tänka på Bo Hanssons instrumentala alster från samma tid.

Plattan är gruppens tredje och kommer efter ett fem år långt uppehåll sedan Beacon Of Light 2009. Och även om det inte är någon tvekan om att man behållit samma grundkoncept och sound (lite nya medlemmar i sättningen sedan senast, kvar är Terje Flessen på gitarr, Odd Roar Bakken på keyboards och Kristian Resell på trummor) så tycker jag bandet som helhet har utvecklats en hel del. Med Caught In The Web upplever jag att man försökt sig på lite av en konceptplatta, där låtarna berättar om olika sätt att leva i vår moderna värld. Hur vi förhåller oss till all ny teknik, slit-och-släng-mentalitet och hur vi på ett mycket tydligt sätt kommer allt längre ifrån varandra trots att vi i cybervärlden på något sätt umgås mycket mer än någonsin förr. Något som är sorgligt i sig, och plattan präglas också av en lätt melankolisk känsla varför plattans titel känns mycket välfunnen.

Skivan inleds efter introspåret All Aboard med Fast Train, första riktiga spåret på plattan. När Lars Hyldmo faller in med en flöjt så snarlik Ian Andersons att det nästan är löjligt, så känner man Jethro Tulls ande sväva över arrangemanget. Detta återkommer f ö sedan på flera andra låtar och funkar utmärkt tycker jag. Roar Nygård sjunger på ett sätt som får mig att tänka på James Young i Styx. En bra start på skivan förvisso, där betydligt lugnare Solitude följer, i mitt tycke en av de bästa låtarna på skivan.

Låtarna är välkomponerade och varierade plattan igenom. Texterna handlar ofta om ensamma män och det liv de lever. Att kompositionerna är varierade är givetvis en styrka som gör att den håller mitt intresse uppe rakt igenom. Musiken som framförs är mestadels lågmäld och jag personligen tycker den är behaglig att lyssna på helt enkelt. Men…

…det håller ändå inte inte riktigt ihop. Man får liksom inte riktigt ihop komponenterna fullt ut. Det blir inte musikakiskt tight. Retro sound, glatt amatörmässigt 70-tal. Vilket i och för sig absolut kan vara helt rätt – om det nu är det som är meningen.

Det som i mina öron bär upp musiken när den framförs är en melodisk ljudmatta i stort och Odd-Roar Bakkens keyboards i synnerhet. Han håller, med härligt varierade harmonier hög klass rakt igenom. Bär plattan under många av de njutbara instrumentala partier plattan har och som jag tror är det som i mina öron gör den så åtkomlig och, faktiskt, stundtals njutbar.

Terje Flessen måste jag dock säga att jag upplever som väldigt ojämn i sin roll som sologitarrist. Han blandar partier där han verkligen får ihop det fullt av harmoni och känsla, med partier där det känns som om han försöker spela lite över sin förmåga. Där han bygger solon på improvisation och där intentionen säkert varit nog så god, men tonerna bråkar och gör lite som de vill. Det blir både stokastiskt, utan sammanhang och harmoni. Och då försvinner dessvärre känslan. Han träffar inte alltid tonerna rätt och det hela tenderar därför att bli en smula halvfalskt, och hänger bitvis inte ihop med kompet i övrigt.

Kristian Risells trumspel är en annan del i musiken som inte riktigt håller fullt ut. Ingen riktig ”motor” i musiken (något man lyckades mycket mer med på tidigare plattan Beacon Of Light). Trumkompet ligger ibland någon liten halvtakt fel och bidrar till den allmänna spretigheten i musiken, att det inte blir tight. På Watching The Glow till exempel, en låt med mycket Uriah Heepkänsla, blir Kristian Resells trumspelet inte riktigt Lee Kerslake om man säger. Över lag är trummandet mer takthållning à la dansband än rock.

Ellen Catherine Hopen Furunes röst är en annan del i helheten som inte riktigt håller hela vägen – även om hennes röst ger låtarna ytterligare dimension. I vackra och lite sävliga Simple Man står hon för den ledande sången och hennes späda röst ligger hela tiden på gränsen. Speciellt när hon mot slutet skall försöka sig på vokalt höga toner à la Clare Torry från Pink Floyds magnifika The Great Gig In The Sky från episka Dark Side Of The Moon så håller det inte riktigt. (Jodå, jag inser att jämförelsen är orättvis!) Här lyckas i alla fall Terje Flessen riktigt bra med sina gitarrslingor! Bortsett från försöken till höga vokala toner en av skivans bättre låtar.

Avslutningsvis rundar man av skivan med först ett tudelat progressivt titelspår och därefter ingjuter man lite hopp om positiv förändring med vackra instrumentala Hope och slutspåret Into The Dream. Paradoxalt nog alltså; jag gillar tonläget och helheten. Jag tycker, som jag skrev tidigare, att det här är en mycket behaglig skiva att lyssna på, och OM detta varit en platta som gjorts i början av 70-talet, så hade jag sagt: ”Det här håller faktiskt fortfarande!” Men nu är det helt nyproducerat och har man sökt retroformatet, ja då har man lyckats, men om man försökt ta retroljudet till en ny nivå tycker jag inte de når så långt. Den här gången. Men som sagt, plattans låtmaterial är bra rakt igenom och jag tycker att trots vissa brister så får de ihop det helt OK, så betyget blir ändå en stark 6:a.

Adventure – Caught In The Web
Progress Records

1 All aboard
2 Fast train
3 Solitude
4 Empty minds
5 Simple man
6 For Elise
7 Test of time
8 Watching the glow
9 The Virus
10 Caught in the web Part 1
11 Caught in the web Part 2
12 Hope
13 Into the Dream

http://adventureprog.wordpress.com

Betyg 6/10

Niklas Kindahl