The Tea Party – The ocean at the end
Ett band som har fått skamlöst liten uppmärksamhet inom de progressiva kretsarna är det Kanadensiska bandet The Tea Party. Själv kom jag i kontakt med bandet när jag för ett antal år sedan fick en platta med dem av en polare. Tyvärr hamnade plattan orörd och inte genomlyssnad i skivskåpet och återupptäcktes först flera år senare. Till min stora glädje upptäckte jag då ett fantastiskt band som jag därefter inte har hittat någon annan motsvarighet till.
Historien om The Tea Party tog sin början i staden Windsor, Ontario, Kanada när Jeff Martin, Stuart Chatwood och Jeff Burrows tidigt 1990 slog sig samman och bildade bandet. Man släppte året därpå sin självbetitlade debutplatta, men det var i samband med andra släppet Splendor Solis -93 som man började hitta sin egen mycket unika stil som var inspirerad av mellanösterns tonspråk. Detta sound förfinades och utvecklades på de följande plattorna och The Tea Party fick tidigt epitetet: Moroccan-Roll på grund av sina österländska influenser. Bandet hade precis som Led Zeppelin anammat detta udda tonspråk och instrumentering, men man byggde till skillnad från Zeppelin hela sitt sound på det. Detta inte minst genom att man använde sig av en stor mängd udda stränginstrument och slagverk. Efter ett antal riktigt bra plattor: The edges of twilight –95, Transmission –97, Triptych –99 och The interzone mantras –01, kröntes karriären 2004 då den makalöst bra plattan Seven circles släpptes. Plattan innehöll en nyvunnen tyngd och komplexitet som kändes extra spännande och gjorde den till i mina öron bandets absoluta mästerverk. Tyvärr hade det vid denna tidpunkt börjat knaka rejält i fogarna inom bandet och man splittrades nästkommande år efter nästan två miljoner sålda plattor världen över.
Efter ett uppehåll på nästan tio år återförenades bandet då man gav sig ut på en turné i hemlandet och Australien vilket också utmynnade i en riktigt bra live-platta: Live from Australia. Nu har bandet äntligen återkommit med ett nytt studioalster betitlat The ocean at the end. Redan vid första genomlyssningen känns det mesta väldigt välbekant och välljudande! Speltekniskt är samtliga i bandet mycket skickliga och man har i rytmsektionen med Stuart Chatwoodoch Jeff Burrows ett grymt sväng och groove som ger ett mycket drivet sound. Jeff Martin har en mycket varm, mörk och kraftfull stämma som tillsammans med ett utmärkt gitarrspel också bidrar till bandets egensinniga sound. I kombination med det österländska tonspråket ger det helt unikt sound.
Låtmaterialet på nya alstret får nog betecknas som det mest lättillgängliga i bandets karriär hittills och består till största delen av godkända spår. Det finns också några riktigt bra spår som: The L.o.C, The black sea, Submission och framförallt The ocean at the end. Sistnämnda låt har stora likheter med Zeppelin-låten Since I´ve been loving you och byggs upp på ett liknande sätt. Jeff Martin levererar i låten ett gitarrsolo som självaste Jimmy Page hade kunnat vara mäkta stolt över, om det nu hade varit han som lirat.
Tyvärr innebär det mer lättlyssnade formatet att mycket av den tyngd och komplexitet från förra studioplattan gått förlorad, vilket jag saknar mycket. Totalt sett känns The ocean at the end ändå som en välkommen återkomst till den progressiva scenen, men jag tycker faktiskt att plattan känns lite väl uddlös för att komma från ett så meriterat band som The Tea Party. Slutintrycket blir ju ändå klart godkänt men förväntningarna var betydligt högre ställda än så.
The Tea Party – The ocean at the end
InsideOut Music
1. The L.o.C
2. The black sea
3. Cypher
4. The maker
5. Black roses
6. Brazil
7. The 11th hour
8. Submission
9. The cass corridor
10. Water´s on fire
11. The ocean at the end
12. Into the unknown
www.facebook.com/theteapartyofficial
Betyg: 6,5 / 10
Staffan Vässmar