Staffan Vässmar
Årets bästa plattor!!
2014 är ett år som på många sätt varit mycket givande musikaliskt. Massor av nya grymma plattor, dvd:er och inte minst konserter/festivaler gör 2014 till ett ytterst minnesvärt musikår.
1: A.C.T: “Circus Pandemonium”
Efter att ha väntat och väntat och väntat dök den så upp till slut!! Nya A.C.T-plattan Circus Pandemonium är värd varje sekunds längtan och väntan. Kraftfullaste återkomsten till skiv/live-scenen på åratal.
2: Mastodon: “Once more `round the world”
De meckiga gubbarna i Mastodon levererade ett smärre mästerverk härom året när plattan The Hunter dök upp. Mäkta överraskad blev jag när jag insåg att man faktiskt både tangerat och passerat densamma genom nya plattan Once more `round the world.
3: Deathdestruction: “Deathdestruction II”
När Deathdestruction bytte sångare till Tony Jelencovic (Transport League, M.A.N) injicerade man samtidigt en stor dos ny glöd och intensitet i bandet som var mycket välkommen. Bandet låter numera både tyngre, groovigare och inte minst brutalare än på debuten häromåret. Strålande bra låtar framförda med musikalisk finess och brutal energi.
4: Soilwork: “Beyond the infinite”
Hur bra är inte ett band som kan låta bli att ta med sådana här kanonlåtar på ett ordinarie album. Fjolårets dubbel The living infinite innehöll tjugo låtar av grymt hög kvalitet, och samtliga av denna ep:s fem låtar hade med lätthet platsat då de består av överblivet material från samma inspelningar.
5: Scar Symmetry: “The Singularity-Phase 1: Neohumanity”
The singularity – Phase One: Neohumanity är första delen av den trilogi som Scar Symmetry ämnar släppa, och slog ner som en bomb när den dök upp. Bandet har för varje platta man släppt förfinat sitt ultrabrutala men samtidigt otroligt melodiösa sound mer och mer. Gitarristen Per Nilsson (Kaipa) är enligt min mening en av Sveriges absolut bästa instrumentalister med en fantastisk ton och känsla i sitt spel.
6: A Secret River: “Colours of solitude”
Årets absolut bästa Svenska progressive-debut står utan tvivel A Secret River för. Med sitt otroligt snygga och välspelade sound spår jag detta band en mycket ljus framtid. Varje enskild låt bildar tillsammans en helhet som är fullständigt lysande. Ett måste för fans av: Moon Safari, Anathema och Blackfield.
7: Freak Kitchen: “Cooking with pagans”
Efter den inte fullt så lyckade plattan Land of the freaks är galenpannorna i Freak Kitchen tillbaka på kartan igen. Helt plötsligt levererar Mattias ”IA” Eklundh och medkumpaner en platta som på många sätt är jämförbar med flera av de tidigare släppta alstren. På Cooking with pagans bjuds grymma låtar, sedvanligt alvarsamma men humoristiska texter, och inte minst ett gitarrspel av världsklass.
8: Kaipa: “Sattyg”
För varje ny platta som Kaipa klämmer ur sig bevisar Hans Lundin och hans mannar att man sedan länge varit en progressiv institution att räkna med. Som vanligt bjuds det låtar av genomgående mycket hög kvalitet med ett musikaliskt hantverk från samtliga musiker som inte går av för hackor.
9: Opeth: “Pale communion”
En hel del folk tyckte inte om den förändring som Opeth tog genom förra plattan Heritage, då man frångick sitt tidigare så egensinniga sound. Själv välkomnade jag denna förändring till ett mer retrodoftande 70-talssound, vilket enligt min mening bara utökade bandets tidigare så breda ljudpalett. Nya plattan Pale communion ångar på i samma fotspår och är minst lika bra som föregångaren. Micke Åkerfeldt är en mästare på att trolla fram melankoliska mästerverk till låtar, och man inser att det nya Opeth är här för att stanna.
10: Work of Art: “Framework”
Svenska Work Of Art har på sin tredje platta Framework levererat ett album av mycket hög kvalitet inom den melodiska rocken. Bandet bevisar genom detta att det inte var någon tillfällighet att man fick lira som support till självaste Toto häromåret. Genomgående mycket bra låtar, snygga arrangemang, fantastiska instrumentala insatser och med en av landets bästa sångare bakom micken.
11: The Watch: “Tracks from the alps”
Italienska The Watch befäster genom senaste alstret Tracks from the alps att man även är att räkna med när det gäller sin egen originalmusik. Bandet är kanske mest känt för att framföra helt makalösa tolkningar av Genesis klassiska 70-talsplattor, men bevisar återigen att bandets egen musik håller närapå lika långt.
12: In Flames: “Siren charms”
En hel del anhängare av In Flames hade lite svårt att ta till sig den förändring som det innebar att en av de musikaliska motorerna i bandet hoppade av. Plötsligt stod gitarristen Björn Gelotte utan sin tidigare låtskrivarpartner och kritiken var inte nådig mot bandets betydligt ”mesigare” tonspråk. Själv tyckte jag att bandet utvecklades på ett helt ok sätt och anser att förra alstret Sounds of a playground fading är ett av bandets starkaste. Nya plattan Siren charms når inte riktigt lika långt som förgångaren, men är ändå en mycket bra platta som förvaltar bandets sound på ett bra och karaktäristiskt sätt.
13: Days of Ashes: “In the mirror of reconciliation”
Karlstadgänget Days of Ashes har genom debutplattan In the mirror of reconciliation levererat att mycket ambitiöst och välljudande album. Konceptplattor av denna typ känns alltid lite extra roliga och när det framförs på detta mycket bra sätt är succén given. Med sitt ganska Pain of Salvation-inspirerade sound borde bandet gå hem stort på den Svenska och utländska progscenen, och grymt vore det att få höra bandet framföra plattan i sin helhet live. SNART!!
14: Abramis Brama: ”Enkel biljett”
Abramis Brama har sedan förra plattan haft lite rotation i manskapet, men levererar ändå starkt genom nya plattan Enkel biljett. Precis som tidigare har bandet rötterna djupt förankrade i det gyllene 70-talet och har ett klart tilltalande sound genom sin tyngd, och inte minst de svenska texterna. Inte riktigt av samma höga standard som föregångaren Smakar söndag, men ändå riktigt jäkla bra!
15: The Tea Party: “The ocean at the end”
Egensinniga Kanadensarna The Tea Party är tillbaka på platta efter nästan tio års frånvaro och återkommer genom nya The ocean at the end med sin patenterade ”Moroccan-Roll”. Tyvärr inte med samma tekniska komplexitet, finess eller tyngd som på senaste plattan Seven circles, men ändå så bra och så udda. Borde genom detta nya alster nå fram till en riktigt stor publik även utanför den Nordamerikanska kontineten där de är/var gigantiskt stora.
16: Evergrey: “Hymns for the broken”
Efter flera inte fullt så roliga plattor och med en medlemsrotation av fläktkaraktär är Evergrey tillbaka med besked! På nya Hymns for the broken är flera av Tompa Englunds gamla medmusikanter tillbaka i bandet vilket ger ett album fullt jämförbart med Evergrey-plattor som: In search of truth, Recreation day och The inner circle.
17: Structural Disorder: “The edge of sanity”
Nästa stora band inom den progressiva metallen borde om det finns någon som helst rättvisa bli Svenska Structural Disorder. Genom sin debutplatta The edge of sanity och flera riktigt bra gig under året är bandet redo för de större internationella scenerna.
18: Gino Vannelli: “Live in LA”
Efter mer än tio miljoner sålda plattor har Gino Vannelli åter äntrat scenen i Los Angeles efter flera års frånvaro. Här framförs klassiker som: Brother to brother, Nightwalker, Wild horses mfl, mfl på ett fullständigt lysande sätt. Vannelli har fortfarande kvar känslan och kraften i rösten och framför låtarna på ett minst lika bra sätt som när de skrevs på 70/80-talet. Bitvis ganska smörigt, men så jäkla grymt bra.
19: Descend: “Wither”
Då Opeth numera ägnar sig åt sitt sköna retrodoftande 70-talssound befäster bandet Descend med sin andra platta Wither sin position som nya mästare inom den progressiva dödsmetallen. Precis som med äldre tiders Opeth är det kraft, tyngd, melankoli och furiöst ursinne som kännetecknar bandets musik.
20: Chicago: Now”
Chicago är tillbaka med en platta som både innehåller fantastiska låtar och ett musikaliskt hantverk som ger återkänningar till bandets absolut största stunder. Känns både hemtamt retro, men ändå modernt och up-to-date på ett klart tilltalande sätt. Ett måste för Chicago-fansen.
Årets bästa låtar:
1: Deathdestruction – Money, blood, crucifixus
2: Mastodon – The motherload
3: A.C.T – A truly gifted man
4: A Secret River – Blinding light
5: Soilwork – Forever lost in vain
6: Scar Symmetry – Neohuman
7: Freak Kitchen – Professional help
8: The Tea Party – The maker
9: Structural Disorder – The edge of sanity
10: Chicago – Now
Årets bästa gig:
1: Transport League – Gothenburg Sound, Göteborg
2: State Cows – Scharinska, Umeå
3: The Watch – MX Rockbar, Alingsås
4: A.C.T – MX Rockbar, Alingsås
5: Wonderland – Musikens Goes Progressive, Göteborg
6: Kaipa da Capo – Musikens Hus, Göteborg
7: Dead End Space – MX Rockbar, Alingsås
8: Freak Kitchen – Gothenburg Sound, Göteborg
9: Wasa Express – Slottsskogen goes progressive, Göteborg
10: Airbag – MX Rockbar, Alingsås
Årets bästa Dvd:
Årets bästa dvd går enligt min mening inte att utse utan är alla på sina egna sätt oförglömliga konsertdokument. Det får alltså bli en kombo av följande tre på delad förstaplats:
Queen – Live at the Rainbow-74
Transatlantic – KaLIVEscope
Steve Hackett – Genesis Revisited: Live at the Royal Albert Hall
Största förväntan inför musikåret 2015:
Inför 2015 väntar jag med stort intresse på nya plattan från favvobandet Brother Ape som under våren kommer att leverera ett nytt album. Via de liveklipp som finns på tuben utlovas en tyngd och komplexitet som känns klart tilltalande.
Progressiv-Tribute-Festival på MX-Rockbar / Palladium i Alingsås 30 maj kommer att bli en av årets största begivenheter för alla progälskare med tributeband till: Genesis, Pink Floyd, Rush, Manfred Mann´s Earth Band.
Rock on / Staffan Vässmar