Artrock.se/skribenternas årsbästalistor 2014.

Ulf Classon

Det är bara att erkänna. Jag är en enormt stor listnörd. Jag älskar inte bara att rangordna årets bästa musikalbum år ut och år in utan slukar även andras listor med stor aptit. Varje år våndas jag över vilka album som jag skall ha med på topp-tio och hur jämför man två skivor i så olika genrens som death metal och poprock till exempel? Jag går runt med ett konstant magknip hela november och december och våndas över listan med skivor som jag inte har hunnit lyssna in mig på ännu. Tänk om jag upptäcker en skiva för sent som jag egentligen borde ha koll på och så missar jag att ta med den på listan?

Varje år är det likadant och detta året var inget undantag – till en början. Jag har detta år nämligen en väldigt annorlunda känsla när det kommer till min annars så älskade årsbästalista. Jag våndades som vanligt och hade minst sex-sju kandidater till förstaplatsen men så i slutet på november hände något. Då släpptes nämligen AC/DCs nya album och allt runt omkring stannade upp. Att jag går in i en musikalisk bubbla när mitt absoluta favoritband släpper ett nytt alster är ingen nyhet men till skillnad mot de senaste albumen de släppt så slukades jag upp mer än vanligt denna gång. Jag kan helt enkelt inte sluta lyssna på den! Det spelar ingen roll om det är vinylspelaren hemma, CDn i bilen eller iPoden på jobbet så kan man ge sig tusan på att det är Rock or Bust som snurrar. Jag har försökt tvinga mig till att lyssna igenom andra nya plattor som har kommit men det slutar alltid med att AC/DC åker på igen. Detta har gjort att album med band som till exempel Foo Fighters, Nightingale, Neil Young och Freak Kitchen inte har fått rätt uppmärksamhet från mig så här i slutet på året. Dessa skivor kommer med all säkerhet att klättra på listan den dagen jag är redo att lägga Rock or Bust åt sidan och fortsätta leva ett normalt musikliv igen.

Men så kom ytterligare en vändning i den musikaliska vinden. Dagarna innan jul så hade jag och kollega Paananen en helkväll där fenomenet årsbästalista stod på agendan. Likt de tre vise männen i en och samma person så kom han bärandes på gåvor. Det var varken rökelse eller myrra han så frikostigt bjöd på utan det var guld – det svarta guldet! Påkostade vinylutgåvor med artister som Devon Allman och John Hiatt sprättades upp och avnjöts och jag fick panik. Helt plötsligt var min spikade topplista i gungning och jag mer eller mindre tvingades att under några intensiva dagar lägga AC/DC åt sidan för att toklyssna på dessa två fantastiska skivorna.

Men allt detta är också charmen med årsbästalistor. Listan är ju egentligen en färskvara för det man uppskattar som mest när listan spikas får ju ofta en liten fördel när de lägre placeringarna skall utses. Nästa dag kanske det är något helt annat som får ditt musikaliska sinne att gå igång och du får ångest över att du gjort helt fel på listan du precis skickat in för publicering. Fast det dröjer nog innan jag känner så angående min egen lista detta år för AC/DC har verkligen slagit knock på allt motstånd. Jag är i och för lite fanatisk när det kommer till australiensarna men det spelar ingen roll egentligen för de har ändå släppt ett så pass starkt album att de förtjänar förstaplatsen. Inte bara på min lista utan även alla andras listor!

Med det sagt så är det nu dags att kasta sig över listan och de andra priserna som jag delar ut detta år. Håll till godo!

De 50 bästa musikalbumen år 2014 är:

1. AC/DC – Rock or Bust Sex år sedan sist men vi AC/DC-fans är vana att vänta. Men väntan var väl värd för australiensarnas nya studiogiv är smått fantastisk. Tankarna förs emellanåt till underskattade Flick of the Switch och den mest inskränkte kan höra spår från både Fly on the Wall och Blow Up Your Video. Rent musikaliskt är det alltså ingen revolution de bjuder på men då Rock or Bust både är kortare och i viss mån mörkare än sin närmaste föregångare Black Ice så känns bandet klart mycket starkare. Det mer sentida gubbrockiga bluessvänget är intakt och jag hade kanske önskat någon stänkare i ett lite högre tempo men man kan inte få allt. Istället är Rock or Bust genuint stabil med smittande refränger och riff som får mig att vilja lyssna på skivan om och om igen. Då AC/DC är mitt absoluta favoritband så är det lätt att tro att jag placerar dem högst upp på denna årsbästalista på grund av det. Men så är det inte. De må vara universums bästa band men Rock or Bust är verkligen ett så pass starkt album att de konkurrerar ut alla motståndare utan problem detta år. Bästa låt: Baptism by Fire

2. Tom Petty & The Heartbreaker – Hypnotic Eye Tom Petty och hans hjärtekrossare slogs länge om förstaplatsen och det är inte konstigt med tanke på vilket kalasalbum de har spelat in. Herr Petty har alltid haft en väldigt hög lägstanivå men denna gång har han fasen i mig dragit åt kvalitetsskruven extra mycket. Styrkan i melodierna och djupet i historieberättandet håller gammal god Petty-klass och höjer albumet en bra bit över sina närmaste diskografisyskon. Bästa spår: U Get Me High

3. Slough Feg – Digital Resistance Egensinniga Slough Feg slog tidigt till med ett starkt album detta år och är den skiva som legat längst på förstaplatsen. Deras melodistinna och lätt progressiva heavy metal känns rakare och mer träffsäker än någonsin trots att avsaknaden av givna ”hits” är påtaglig. Istället är det den mörka stämningen och sångaren Michael Scalzis närvaro som lyfter Digital Resistance över mängden. Bästa spår: Habeas Corpsus

4. Siena Root – Pioneers Jag läste någonstans att Siena Root med nya albumet Pioneers har släppt skivan som Deep Purple inte kan göra längre. Jag tycker det är lite taskigt då jag tycker den senaste djuplila plattan är riktigt bra men det finns en poäng där ändå. Pioneers klampar rakt in i Deep Purple Mark 2-land och river av klassisk hård rock där orgeln har lika stor betydelse för musiken som gitarren har. Svänget är lika viktigt som det fria sinnet och det lätt psykedeliska skimret är lika närvarande som att den rätta ljudbilden är inrattad. Siena Root har skapat ett tungt svängande album där den progressiva ådran ständigt i närvarande men aldrig tar överhand. Det hade lika gärna kunnat stå 1972 istället för 2014 på baksidan av skivomslaget. Bästa spår: Root Rock Pioneers

5. John Garcia – John Garcia En mer än efterlängtad solodebut från en av ökenrockens grundpelare kom, såg och nästan segrade. Den forne Kyuss-sångaren sätter ordet rock på sina rätta plats i genrenamnet stonerrock utan att för den skull tappa den där torra sköna ökenkänslan. Tunga fuzziga riff, målande melodier och varma toner färgar den svängiga musiken som kom att agera soundtrack till mitt liv under större delen av året. Bästa spår: My Mind

6. Devon Allman – Ragged & Dirty Svängig bluesrock förenas med lite soul och tidig rhythm and blues i en härlig symbios i Devon Allmans regi. Resultatet blir årets klart bästa och mest välspelade salongsblues. Inget spår känns överflödigt och Allmans känsla för variation och närvaro lyfter albumets musik till oanade höjder. Årets bästa bluesplatta utan tvekan. Bästa spår: Traveling

7. Brant Bjork and the Low Desert Punk Band – Black Power Flower Den gamle ökenräven Brant Bjork fortsätter att leverera högkvalitativ ökenrock och denna gång känns han hårdare än någonsin. Det mullrar om de tunga fuzzriffen och alltihopa svänger som en slingrande skallerorm utan att tumma på allt det som kännetecknar stonerrocken. Herr Bjork har gjort det igen – en kanonplatta alltså! Bästa spår: We Don’t Serve Their Kind

8. The Haunted – Exit Wounds Sicken ettrig comeback! Personalförändringar kan ibland vara till godo för så här pigga, och bra, har vi inte hört The Haunted de sista sex åren. De ettriga thrashriffen är tillbaka och Marco Aro har tagit tillbaka sin rättmätiga plats bakom micken. Det är kort och gott förkrossande bra jävla metal precis så som jag vill ha mitt The Haunted och äntligen går de i första led igen. Bästa spår: Trend Killer

9. John Hiatt – Terms of My Surrender Gamle Hiatt överraskar med ett grymt stark album där han snyggt blandar blues, rock och country på ett väldigt övertygande sätt. Med klassisk Hiatt-svärta och hans raspiga stämma så sätter han tonen till lika delar hjärtskärande som upplyftande kompositioner. Närvaron och svänget han får till emellanåt är smått oemotståndligt och gör detta till ett av hans starkaste album i karriären. Bästa spår: Wind Don’t Have to Hurry

10. Three Seasons – Grow Ett av mina favoritband i den så kallade retrorockvågen fortsätter att imponera. Den jammiga känslan, de småjazziga partierna, de härliga psykedeliska och progressiva tongångar passar som nålen i pickupen till den riffiga sjuttiotalsrocken. Det tar sin lilla tid att ta till sig ett verk med Three Seasons men har man tålamod så ligger det en underbar rockvärld framför en. Bästa spår: Drowning

11. Abramis Brama – Enkel Biljett Braxarna har plockat upp ett rejält lass med nyfunnen energi och får till ett blytungt och bluesigt riffande, snygga psykedeliska tongångar, folkmusikelement, ett härligt gung och en lysande förmåga att variera sina uttryck så det aldrig blir långtråkigt. Bästa spår: S.M.E.L. (Sanning, Myter eller Lögn)

12. Entombed A.D. – Back to the Front Akronymen A.D. eller inte, detta ÄR Entombed för mig sen skiter jag i vad andra säger. Så länge LG Petrov gastar så är jag nöjd. Bästa spår: Bedlam Attack

13. Nightingale – Retribution Husguden Dan Swanö briljerar med sitt Nightingale som än en gång släpper ett fantastiskt progrockalbum. Bästa spår: Chasing the Storm Away

14. Ironbird – Black Mountain En svensk debut som suddar ut gränserna mellan Black Sabbath-doom och fuzzig ökenrock. Bästa spår: Waterfall (The Sky is Burning When Your Soul Turns to Ashes)

15. No Sinner – Boo Hoo Hoo Riving och svängig blues som fler borde upptäcka. Kommer garanterat att klättra på listan. Bästa spår: Boo Hoo Hoo

16. Fu Manchu – Gigantoid Dom må bjuda på få överraskningar men Fu Manchu serverar ökenrockens stabilaste sväng. Bästa spår: Invaders On My Back

17. Prong – Ruining Lives Prongs metal är inte som alla andras och det tackar vi för. Intensivt, ettrigt, svängigt, intrikat, industriellt… Bästa spår: Remove, Separate Self

18. Walter Trout – The Blues Came Callin’ Årets mest personliga skiva. Det är svårt att inte beröras av Trouts livsöde och sättet han berättar om det på detta album. Bästa spår: Wastin’ Away

19. Foo Fighters – Sonic Highways Albumet får lida för att jag inte haft tillräckligt med tid att ge. Men första halvan av skivan är briljant medan TV-serien räddar den andra halvan. Bästa spår: Something From Nothing

20. Bullet – Storm of Blades Smålänningarna gör ingen besviken när de hamrar fram sin AC/DC möter Judas Priest i en Accept-orgie heavy metal. Bästa spår: Storm of Blades

21. Truckfighters – Universe – De svenska fuzzkungarna gör det igen.
22. Mothership – Mothership II – Amerikanska södern möter engelsk arbetarklass.
23. Mammothor – Tyrannicide – Grunge, rock, öken…Mammothor hanterar allt.
24. Blues Pills – Blues Pills – Sveriges nya gunstlingar…utomlands!
25. Joe Bonamassa – Different Shades of Blue – Alltid stabile Joe är lite väl bekväm.
26. Kenny Wayne Shepherd – Goin’ Home – Kenny kan inte misslyckas känns det som.
27. The Shrine – Bless Off – Skräniga amerikaner med känsla för sväng.
28. Pontus Snibb – Wreck of Blues – Även en hård rocker kan lira blues.
29. Royal Southern Brotherhood – Heartsoulblood – Svängig soulblues blir inte bättre.
30. Greenleaf – Trails & Passes – Tungt svängande sjuttiotalsrock med fuzzskimmer.

31. Crowbar – Symmetry in Black – Tung, tyngre, Crowbar.
32. Accept – Blind Rage – Stabilare heavy metal får man leta efter.
33. Steak – Slab City – Brittisk ökenrock av det tyngre slaget.
34. Grand Magus – Triumph and Power – Det svenska stålet biter bäst.
35. The Order Of Israfel – Wisdom – Ny lovande doomorkester.
36. Rival Sons – Great Western Valkyrie – Led Zeppelins arvtagare fortsätter att imponera.
37. Valley of the Sun – Electric Talons of the Thunderhawk – Tung amerikansk fuzz.
38. Jack White – Lazaretto – Den egensinnige Jack verkar ha funnit den röda tråden.
39. Robben Ford – A Day in Nashville – Stabil blues med nerv.
40. Ted Nugent – Shut Up & Jam – Fabror Ted riffar loss som i fornstora dar.

41. California Breed – California Breed – Glenn Hughes med protegé lirar…grunge?
42. Freak Kitchen – Cooking with Pagans – Ännu ett stabilt album från IA och kompani.
43. Pinnick Gales Pridgen – PGP2 – Supertrion följer upp lysande verk med ett ännu bättre.
44. Crobot – Something Supernatural – Tungt, svängigt, amerikanskt.
45. The Tower – Hic Abundant Leones – Svensk psykedelisk sjuttiotalsrock av idag.
46. Overkill – White Devil Armory – Klassisk thrash från ett klassiskt band.
47. Bend Sinister – Animals – Bigelf har fått konkurrens.
48. Tankard – R.I.B. – Ölthrash! Behöver man säga mer?
49. Eyehategod – Eyehategod – Skränig och blytung comeback.
50. Vallenfyre – Splinters – Doomtung brittisk dödsmetal.

Årets konsert: The Haunted på Musikens Hus Det var hårt om förstaplatsen i denna kategori i år men den urladdning som The Haunted stod för den 11 oktober på Musikens Hus i Göteborg kunde ingen matcha. Det var ett sådant infernaliskt ös så jag var sjukskriven en vecka efteråt. Det var trångt, det var svettigt, det var stage diving och det var idel glada miner över att äntligen få se Sveriges utan tvekan bästa band på scen igen. Att gruppen har haft en rejäl personalomsättning verkade bara ha gjort gott för så här taggade har jag inte sett bandet på scen på över tio år. Framförallt var det en fröjd att återigen få se och höra Marco Aro vråla/gasta fram de låtar som han en gång var med och spelade in med bandet. Även de låtar som han inte varit med och spelat in briljerade han på med sin självklara pondus. Dessutom passade de nykomponerade låtarna in perfekt med sina äldre syskon med bland annat en förkrossande Trend Killer som given favorit. Att de inte lirade mangelmonstret God Puppet är lite smolk i bägaren men jag förklarade klart och tydligt för bandet efter konserten att det är något som de är skyldiga till att ändra på till nästa gång. Jag hoppas de lyssnar för nästa gång kommer bli min tjugonde konsert med bandet och då blir jag oerhört besviken om jag inte får höra min favoritlåt.

Ulf Classon

 

Staffan Vässmar

Årets bästa plattor!!

2014 är ett år som på många sätt varit mycket givande musikaliskt. Massor av nya grymma plattor, dvd:er och inte minst konserter/festivaler gör 2014 till ett ytterst minnesvärt musikår.

1: A.C.T: “Circus Pandemonium”

Efter att ha väntat och väntat och väntat dök den så upp till slut!! Nya A.C.T-plattan Circus Pandemonium är värd varje sekunds längtan och väntan. Kraftfullaste återkomsten till skiv/live-scenen på åratal.

2: Mastodon: “Once more `round the world”

De meckiga gubbarna i Mastodon levererade ett smärre mästerverk härom året när plattan The Hunter dök upp. Mäkta överraskad blev jag när jag insåg att man faktiskt både tangerat och passerat densamma genom nya plattan Once more `round the world.

3: Deathdestruction: “Deathdestruction II”

När Deathdestruction bytte sångare till Tony Jelencovic (Transport League, M.A.N) injicerade man samtidigt en stor dos ny glöd och intensitet i bandet som var mycket välkommen. Bandet låter numera både tyngre, groovigare och inte minst brutalare än på debuten häromåret. Strålande bra låtar framförda med musikalisk finess och brutal energi.

4: Soilwork: “Beyond the infinite”

Hur bra är inte ett band som kan låta bli att ta med sådana här kanonlåtar på ett ordinarie album. Fjolårets dubbel The living infinite innehöll tjugo låtar av grymt hög kvalitet, och samtliga av denna ep:s fem låtar hade med lätthet platsat då de består av överblivet material från samma inspelningar.

5: Scar Symmetry: “The Singularity-Phase 1: Neohumanity”

The singularity – Phase One: Neohumanity är första delen av den trilogi som Scar Symmetry ämnar släppa, och slog ner som en bomb när den dök upp. Bandet har för varje platta man släppt förfinat sitt ultrabrutala men samtidigt otroligt melodiösa sound mer och mer. Gitarristen Per Nilsson (Kaipa) är enligt min mening en av Sveriges absolut bästa instrumentalister med en fantastisk ton och känsla i sitt spel.

6: A Secret River: “Colours of solitude”

Årets absolut bästa Svenska progressive-debut står utan tvivel A Secret River för. Med sitt otroligt snygga och välspelade sound spår jag detta band en mycket ljus framtid. Varje enskild låt bildar tillsammans en helhet som är fullständigt lysande. Ett måste för fans av: Moon Safari, Anathema och Blackfield.

7: Freak Kitchen: “Cooking with pagans”

Efter den inte fullt så lyckade plattan Land of the freaks är galenpannorna i Freak Kitchen tillbaka på kartan igen. Helt plötsligt levererar Mattias ”IA” Eklundh och medkumpaner en platta som på många sätt är jämförbar med flera av de tidigare släppta alstren. På Cooking with pagans bjuds grymma låtar, sedvanligt alvarsamma men humoristiska texter, och inte minst ett gitarrspel av världsklass.

8: Kaipa: “Sattyg”

För varje ny platta som Kaipa klämmer ur sig bevisar Hans Lundin och hans mannar att man sedan länge varit en progressiv institution att räkna med. Som vanligt bjuds det låtar av genomgående mycket hög kvalitet med ett musikaliskt hantverk från samtliga musiker som inte går av för hackor.

9: Opeth: “Pale communion”

En hel del folk tyckte inte om den förändring som Opeth tog genom förra plattan Heritage, då man frångick sitt tidigare så egensinniga sound. Själv välkomnade jag denna förändring till ett mer retrodoftande 70-talssound, vilket enligt min mening bara utökade bandets tidigare så breda ljudpalett. Nya plattan Pale communion ångar på i samma fotspår och är minst lika bra som föregångaren. Micke Åkerfeldt är en mästare på att trolla fram melankoliska mästerverk till låtar, och man inser att det nya Opeth är här för att stanna.

10: Work of Art: “Framework”

Svenska Work Of Art har på sin tredje platta Framework levererat ett album av mycket hög kvalitet inom den melodiska rocken. Bandet bevisar genom detta att det inte var någon tillfällighet att man fick lira som support till självaste Toto häromåret. Genomgående mycket bra låtar, snygga arrangemang, fantastiska instrumentala insatser och med en av landets bästa sångare bakom micken.

11: The Watch: “Tracks from the alps”

Italienska The Watch befäster genom senaste alstret Tracks from the alps att man även är att räkna med när det gäller sin egen originalmusik. Bandet är kanske mest känt för att framföra helt makalösa tolkningar av Genesis klassiska 70-talsplattor, men bevisar återigen att bandets egen musik håller närapå lika långt.

12: In Flames: “Siren charms”

En hel del anhängare av In Flames hade lite svårt att ta till sig den förändring som det innebar att en av de musikaliska motorerna i bandet hoppade av. Plötsligt stod gitarristen Björn Gelotte utan sin tidigare låtskrivarpartner och kritiken var inte nådig mot bandets betydligt ”mesigare” tonspråk. Själv tyckte jag att bandet utvecklades på ett helt ok sätt och anser att förra alstret Sounds of a playground fading är ett av bandets starkaste. Nya plattan Siren charms når inte riktigt lika långt som förgångaren, men är ändå en mycket bra platta som förvaltar bandets sound på ett bra och karaktäristiskt sätt.

13: Days of Ashes: “In the mirror of reconciliation”

Karlstadgänget Days of Ashes har genom debutplattan In the mirror of reconciliation levererat att mycket ambitiöst och välljudande album. Konceptplattor av denna typ känns alltid lite extra roliga och när det framförs på detta mycket bra sätt är succén given. Med sitt ganska Pain of Salvation-inspirerade sound borde bandet gå hem stort på den Svenska och utländska progscenen, och grymt vore det att få höra bandet framföra plattan i sin helhet live. SNART!!

14: Abramis Brama: ”Enkel biljett”

Abramis Brama har sedan förra plattan haft lite rotation i manskapet, men levererar ändå starkt genom nya plattan Enkel biljett. Precis som tidigare har bandet rötterna djupt förankrade i det gyllene 70-talet och har ett klart tilltalande sound genom sin tyngd, och inte minst de svenska texterna. Inte riktigt av samma höga standard som föregångaren Smakar söndag, men ändå riktigt jäkla bra!

15: The Tea Party: “The ocean at the end”

Egensinniga Kanadensarna The Tea Party är tillbaka på platta efter nästan tio års frånvaro och återkommer genom nya The ocean at the end med sin patenterade ”Moroccan-Roll”. Tyvärr inte med samma tekniska komplexitet, finess eller tyngd som på senaste plattan Seven circles, men ändå så bra och så udda. Borde genom detta nya alster nå fram till en riktigt stor publik även utanför den Nordamerikanska kontineten där de är/var gigantiskt stora.

16: Evergrey: “Hymns for the broken”

Efter flera inte fullt så roliga plattor och med en medlemsrotation av fläktkaraktär är Evergrey tillbaka med besked! På nya Hymns for the broken är flera av Tompa Englunds gamla medmusikanter tillbaka i bandet vilket ger ett album fullt jämförbart med Evergrey-plattor som: In search of truth, Recreation day och The inner circle.

17: Structural Disorder: “The edge of sanity”

Nästa stora band inom den progressiva metallen borde om det finns någon som helst rättvisa bli Svenska Structural Disorder. Genom sin debutplatta The edge of sanity och flera riktigt bra gig under året är bandet redo för de större internationella scenerna.

18: Gino Vannelli: “Live in LA”

Efter mer än tio miljoner sålda plattor har Gino Vannelli åter äntrat scenen i Los Angeles efter flera års frånvaro. Här framförs klassiker som: Brother to brother, Nightwalker, Wild horses mfl, mfl på ett fullständigt lysande sätt. Vannelli har fortfarande kvar känslan och kraften i rösten och framför låtarna på ett minst lika bra sätt som när de skrevs på 70/80-talet. Bitvis ganska smörigt, men så jäkla grymt bra.

19: Descend: “Wither”

Då Opeth numera ägnar sig åt sitt sköna retrodoftande 70-talssound befäster bandet Descend med sin andra platta Wither sin position som nya mästare inom den progressiva dödsmetallen. Precis som med äldre tiders Opeth är det kraft, tyngd, melankoli och furiöst ursinne som kännetecknar bandets musik.

20: Chicago: Now”

Chicago är tillbaka med en platta som både innehåller fantastiska låtar och ett musikaliskt hantverk som ger återkänningar till bandets absolut största stunder. Känns både hemtamt retro, men ändå modernt och up-to-date på ett klart tilltalande sätt. Ett måste för Chicago-fansen.

 

Årets bästa låtar:

1:   Deathdestruction – Money, blood, crucifixus

2:   Mastodon – The motherload

3:   A.C.T – A truly gifted man

4:   A Secret River – Blinding light

5:   Soilwork – Forever lost in vain

6:   Scar Symmetry – Neohuman

7:   Freak Kitchen – Professional help

8:   The Tea Party – The maker

9:   Structural Disorder – The edge of sanity

10: Chicago – Now

 

Årets bästa gig:

1: Transport League – Gothenburg Sound, Göteborg

2: State Cows – Scharinska, Umeå

3: The Watch – MX Rockbar, Alingsås

4: A.C.T – MX Rockbar, Alingsås

5: Wonderland – Musikens Goes Progressive, Göteborg

6: Kaipa da Capo – Musikens Hus, Göteborg

7: Dead End Space – MX Rockbar, Alingsås

8: Freak Kitchen – Gothenburg Sound, Göteborg

9: Wasa Express – Slottsskogen goes progressive, Göteborg

10: Airbag – MX Rockbar, Alingsås

 

Årets bästa Dvd:

Årets bästa dvd går enligt min mening inte att utse utan är alla på sina egna sätt oförglömliga konsertdokument. Det får alltså bli en kombo av följande tre på delad förstaplats:

Queen – Live at the Rainbow-74

Transatlantic – KaLIVEscope

Steve Hackett – Genesis Revisited: Live at the Royal Albert Hall

 

Största förväntan inför musikåret 2015:

Inför 2015 väntar jag med stort intresse på nya plattan från favvobandet Brother Ape som under våren kommer att leverera ett nytt album. Via de liveklipp som finns på tuben utlovas en tyngd och komplexitet som känns klart tilltalande.

Progressiv-Tribute-Festival på MX-Rockbar / Palladium i Alingsås 30 maj kommer att bli en av årets största begivenheter för alla progälskare med tributeband till: Genesis, Pink Floyd, Rush, Manfred Mann´s Earth Band.

Rock on / Staffan Vässmar

 

Karl-Göran Karlsson

KGs topplista 2014

1.      Gazpacho: ”Demon” Efter många fina plattor genom åren krönte norska Gazpacho sin karriär med den i min mening bästa plattan hittills. Långa fina kompositioner med en utsökt blandning av rockgenrens alla attribut men också full av undersköna klassiska influenser (stråkar, körer, piano). Och så mitt i alltihopa även diverse (romsk?) folkmusik. Magnifikt! Låten ”I’ve been walking” (Part 1 + 2) kan ha varit årets lyssnarupplevelse.

2.      Lunatic Soul: ”Walking on a flashlight beam” Mycket nära topp-placeringen kom även denna efterlängtade uppföljare till de tre tidigare Lunatic Soul-plattorna. Frågan är om inte denna fjärde i serien är den allra bästa? Mörka sköna låtar med mycket känsla. Fantastiskt basspel av Mariusz Duda i låten ”Gutter” och underskön sång i ” Sky drawn in Crayon”.

3.      Kaipa: ”Sattyg” Hans Lundin och Kaipa i sin andra reinkarnation kämpar på och gör det riktigt bra. Nya plattan ”Sattyg” kan faktiskt vara det bästa de någonsin gjort. Underbar progressiv rock i högt tempo med influenser av jazz och folkmusik. Särskilt Per Nilssons utmärkta gitarrspel måste nämnas här.

4.      United Progressive Fraternity: ”Fall in love with the world” Den tråkiga nyheten att australiensiska Unitopia har lagt ner övertrumfas nu helt klart av det faktum att Mark Trueack och ytterligare två gamla bandmedlemmar i Unitopia nu bildat den här nya ganska lösa konstellationen av musiker under titeln United Progressive Fraternity. Med så tunga inlån som Guy Manning, Jon Anderson och Steve Hackett så har de producerat en av de bästa plattorna som släppts detta år. Mycket varierad och med influenser från många olika håll. Innehåller kanske årets Prog-hit i den spektakulära låten och videon ”Water” med Jon Anderson i en av huvudrollerna.

5.      Transatlantic: ”Kaleidoscope” Glädjande nog fortsätter denna supergrupp att producera nya plattor och turnera över hela världen. Senaste plattan är kanske inte deras allra bästa men ändå så pass bra att den platsar ganska högt på min lista. Ett av toppnumren på plattan är låten ”Black as the sky”.

6.      Änglagård: “Prog på svenska” Det är inte ofta jag har live-plattor på min årsbästalista men i år gick det inte att ignorera denna fantastiska live-upptagning av en konsert med Änglagård i Japan. Superba versioner av gamla låtar och även lite nytt. Otrolig ljudkvalitet för att vara live.

7.      The Watch: “Tracks from the Alps” Italienska The Watch fortsätter att leverera nya plattor med musik inspirerad av framförallt Genesis. Och de gör det så underbart bra vilket de också bevisade under spelningar på sistone i Sverige. Solklart värt en plats på min lista!

8.      Bigelf: “Into the maelstrom” Efter några tunga år körde Damon Fox igång gamla Bigelf igen ivrigt påhejad av trummisen Mike Portnoy (som också medverkar på skivan och på turnén). Kanske inte prog i mittenfåran men det flitiga användandet av mellotron-komp i låtarna ger onekligen bandet ett spännande sound. Välkommen tillbaka!

9.      Perfect Beings: “Perfect Beings” För mig var den här plattan årets överraskning. Det här amerikanska bandet kring gitarristen Johannes Luley har producerat ett väldigt varierat album med tydliga prog-influenser. Särskilt gäller detta låten ” Removal Of The Identity Chip” där särskilt avslutningen med sina magnifika kyrkorgelackord och plockande gitarrer påminner om Yes-klassikern ”Awaken”.

10.     Steve Rothery Band: “Live in Rome” På sista plats på min lista har jag fått in ytterligare en live-platta. En lite märkligt sådan där Steve Rothery från Marillion tillsammans med sitt side-kick band spelar låtar från en kommande (!) platta som släpps i dagarna under titeln ”The Ghosts of Pripyat”. Det är faktiskt ruskigt bra gjort och förtjänar uppmärksamhet.

Till sist, lite utanför listan måste jag även lyfta fram Epn ”Restoration” från brittiska Haken. Lite för få låtar för att hamna i listan bland fullängdarna men den är i alla fall ytterligare ett bevis på att Haken numera tillhör eliten bland den progressiva rocken. Fantastiska kompositioner med influenser framförallt från Dream Theater och Gentle Giant.

Karl-Göran Karlsson

 

Jukka Paananen

När jag begrundar musikolympiaden 2014 och de album jag lyssnat på finner jag få mästerverk men desto fler som befäster en redan etablerad ställning. Strömmen av projekt och nybildade grupper är alltjämt strid vilket bidrar till att artister håller sin profil uppdaterad och glädjande nog ger majoriteten av dessa så kallade supergrupper ut intressanta album. Minst lika glädjande är att det i kölvattnet av dessa kvalitetssläpp bubblar upp nya talanger som slår upp som genier i vardande i min musikmytologi nedan. Översikten är avsedd som en introduktion till topplistan och avhandlar artisterna som inte kvalificerade sig för de finaste utmärkelserna.

De eviga är gudarna i rockmusikens skapelseberättelse. De behöver inte nödvändigtvis vara de första inom sin genre, men de är de största. Man kan även kalla dem de odödliga och då förstår du att de heller inte kan degraderas till en lägre nivå. Robert Plant presenterade ett eklektiskt album med brittiska och nordafrikanska folkmusikrytmer under vävar av amerikansk blues och psykedelia. Låtarna är bra men jag vet inte hur jag ska ta in ett helt album med den brokiga kulturstormen. Paul Rodgers valde att spela in sin ungdoms soulhjältar med allt från arrangemang, musiker och studio som i originalen. Det låter snyggt men samtidigt lite andefattigt. Bäst av sånggudarna lyckades Roger Daltrey. Det handlar visserligen till största delen om nyinspelningar av Dr Feelgood-låtar, men projektet tillsammans med den i cancer döende Wilko Johnson är en hyllning till gitarristens gärning och båda artisternas röjiga 70-tal. AC/DC har överlevt trender som kommit och gått i 40 år med en unik övertygelse. ”Rock or bust” är som ett njutbart kollage av de sex närmast föregående albumen.

I min rockteologi är nivå två mästarna. De är gudomliga i sina bästa stunder men glorian sitter ibland på sned och ibland inte alls. En mästare kan både befordras och degraderas. Det är sällan som de här hjältarna numera når fornstora höjder men vad de gjort under året bär ändå syn för sägen. Glenn Hughes med sitt California Breed och Joe Lynn Turner och hans Rated X gör finfina insatser som förtjänar diplom. Salongsbluesfadern Robert Cray lämnar också ifrån sig ett bevis på sin storhet. Det gör däremot inte Uriah Heep, hårdrockens eviga underdog, som med sitt platta låtmaterial ännu en gång visar varför de inte hör till de odödligas skara.

Genierna är de som blandar och ger. Emellanåt är de briljanta men kan också lämna ifrån sig tvivelaktigheter vilket innebär att de inte kan kallas mästare. Pendragon är ett praktexempel och årets verk har några laddade stunder men släpper lika ofta taget. Gary Cherone och hans Hurtsmile, Night Ranger och Tesla får med beröm godkänt för sina album. Gitarristerna Adrian Vandenberg (Vandenberg´s Moonkings) och Bernie Marsden bevisade med sina respektive album varför det förekom rykten om återvändande till Whitesnake medan John Mellencamp bevisade varför han belönats med ett livstidsskivkontrakt. Och den själfulle bluesmannen Robben Ford visade varför han är en så inflytelserik gitarrist – mästarvarning utfärdad.

Begåvningarna är genier i vardande. De är skickliga hantverkare efter given mall men söker utmärkande kvalitetsdrag. Nybildade Red Zone Rider (Kelly Keeling, Vinnie Moore och Scot Coogan)ochblueskillarna Philip Sayce, Kenny Wayne Shepherd och Keb Mo lånar för mycket och för uppenbart för att komma med på topplistan. Våra inhemska talanger Blues Pills och Work of Art får också diplom för hörvärda skivor.

 

De 25 bästa albumen 2014

Prispallen är i en klass för sig där vinnaren i sin tur är solklar. Men alla albumen är imponerande och man får inte låta sig vilseledas av placeringarna – albumen mellan plats 4 och 20 har betyget 8 alla dagar i veckan!

1 ACT – Circus Pandemonium

Årets vinnare är en färgsprakande comeback. Skivan har allt i musikväg och som kronan på verket ett magnifikt libretto. ACT är tillbaka på mästarnivå!

2 Magnum – Escape From the Shadow Garden

För andra gången i gruppens 40 år långa karriär fullbordar Magnum en svit om fem strålande album. Nu sällar sig Magnum till de evigas skara!

3 No Sinner – Boo Hoo Hoo

Årets albumdebut och bästa bluesrockplatta kommer från Vancouver. Hade man kunnat stiga två grader åt gången skulle jag klassat de begåvade kanadensarna som genier.

4 Pinnick Gales Pridgen – PGP 2

King´s X är mästare och Doug Pinnick bär den gruppens fana högt. Och nu är Pinnick Gales Pridgen på geninivå efter blott två album med bluesigt vemod, rockigt klös, själfullt djup och briljant musicerande.

5 Nightingale – Retribution

Årets andra stora återkomst svarar bröderna Swanö för. Något rakare och betydligt mer genomarbetat och Magnuminfluerat än tidigare befordrar Nightingale till genier.

6 Bigelf – Into the Maelstrom

Bigelfs nästan hysteriska häxbrygd av Beatles, Alice Cooper och Deep Purple är unik. ”Into the Maelstrom” gör dem till mästare!

7 Rival Sons – Great Western Valkyrie

Efter några år som identitetssökande begåvningar börjar något riktigt hållbart växa fram. Det är Animals, Black Keys och Led Zeppelin i en dynamisk psykedeliakittlande urladdning. Genier!

8 IQ – The Road of Bones

Medan Marillion och Pendragon experimenterar och utforskar befäster IQ sin ställning som det brittiska neoprogfortets mästare.

9 Devon Allman – Ragged & Dirty

Grunden är blues fast med färggranna band till amerikansk 70-tals r´n´b, sydstatsrock och soul. Devon Allman stärker sin ställning bland genierna.

10 John Hiatt – Terms of My Surrender

Med ett övervägande akustiskt klingande bluesalbum håller John Hiatt liv i sin nyfunna glöd sedan ett par år tillbaka. En mästare av rang!

11 Transatlantic – Kaleidoscope

Förvaltar den progressiva rockens arv till fullo – pretentiöst, överarbetat, övermäktigt men samtidigt störtskönt kittlande. Mästare

12 Walter Trout – The Blues Came Callin´

Bluesrockmästaren gäckade döden och skildrar kampen på ett gripande sätt. Jag kan se en stol beredas för Walter Trout bland de eviga.

13 Winger – Better Days Comin´

Winger har fått utstå spott och spe men med total övertygelse befäster de sin ställning som mästare bland utövarna av teknisk melodic rock.

14 Mr Big – The Stories We Could Tell

Mr Big strider med virtuost musicerande som vapen och rafflande låtar som rustning. Sitt åttonde album framför de dock med avväpnande avspändhet och en något bluesigare framtoning – mer som Chickenfoot än Van Halen för en närbesläktad nyansskillnad. Mästerligt!

15 Joe Bonamassa – Different Shades of Blue

För sitt elfte studioalbum har Bonamassa låtit sin gitarr kommunicera med nya låtskrivarpartners vilket mynnar ut i en nyansrik bluesbukett för den breda massan. En sann mästare!

16 Tom Petty – Hypnotic Eye

Precis som John Hiatt går mästaren Tom Petty en ny vår till mötes tack vare sitt bästa album på drygt 20 år.

17 KXM – KXM

Hans bluesiga gospelstämma och det massiva groove Doug Pinnicks basspel framkallar är i ständigt fokus. PGP 2 är mer mångfacetterat men KXM´s progmetalliska debut är tyngre. Starkt lysande begåvningar!

18 Thorbjörn Risager & the Black Tornado – Too Many Roads

Den danske bluesrockarens främsta verk upphöjer honom till genistatus.

19 Matt Schofield – Far as I Can See

Engelsk Robben Ford-lärjunge som överträffar sin läromästare med detta rika bluesrockalbum. Ett sant geni.

20 Flying Colors – Second Nature

Flying Colors låter mer som ett band nu och de ljuva tonerna svävar mer otvunget i ”Second nature” än i debuten. In bland genierna!

21 Cage the Gods – Cage the Gods

En ärtig melodic rock-debut som gläder fans av Gotthard. Mycket talangfullt och nya begåvningar att hålla koll på.

22 Sea – Sea

Danska debutanter som spelar min heavy metal! Urbrittiskt och med mer jeanstyg än läder. Vilka begåvningar!

23 Hidden Lands – Lycksalighetens ö

Oj, oj, oj vilka episkt tjusiga progrockpärlor man möts av i form av de två första spåren från dessa Uppsalabegåvningar. Bud på geniförklaring!

24 Blackberry Smoke – The Whippoorwill  

Progressiv sydstatsrock borde vara en oxymoron men sättet på vilket Blackberry Smoke hanterar den amerikanska musiktraditionen är genial.

25 Royal Southern Brotherhood – Heartsoulblood

Rysligt begåvade bluesrockmusiker som med sitt andra album tar ett bestämt steg in bland genierna.

Jukka Paananen

 

Daniel Reichberg

Årets bästa konsert: Transatlantic på Sweden Rock Festival. Som de magiker de är, förvandlade dessa de stora uttryckens mästare en futtig liten timme till episk, mastodontisk progextas.

Årets upptäckt: Bend Sinister. ”Vad kan det vara för ett förband som Bigelf har med sig”, tänkte jag, lyssnade och blev golvad. Woodstock Generation, fast med Red Bull istället för LSD.´https://www.youtube.com/watch?v=GQ5T1rj–kY~

Årets projekt: California Breed. Tillsammans med Jason Bonham hittar Glenn Hughes unge gitarrfenomentet Andrew Watt, släpper en toppenskiva(Glenns bästa på fjorton år) och redan till sommaren är projektet historia, i och med Bonhams avhopp. https://www.youtube.com/watch?v=7MfJWKGG0pU

Årets gästframträdande: Daniel Gildenlöw hälsar på hos gamla polarna i Transatlantic på Sweden Rock, och vips har vi bandets enda sexmannakonsert någonsin.

Årets box: Jethro Tull ”Warchild”. Inte en massa poänglösa kontraktsfaksimiler eller spelkulor, utan massivt med asintressant TEXT medföljer dessa fyra cd/dvd-skivor. Så ska det vara!

Årets besvikelse: ”Queen Forever”. Brian May hade talat om ”en hel del” överblivet material, och så fick vi en vanlig samlingsskiva med bara en enda helt ny låt. http://swedenrock.com/index.cfm?x=review&view=review&rvwId=1616

Årets musiker: Mike Portnoy, som trummar på tre av årets femton bästa album (Bigelf, Flying Colors, Transatlantic)

Årets fackbok (musik): Simon Robinson & Stephen Clare ”Deep Purple – wait for the ricochet”. Historien om “Deep Purple in Rock” berättas så där ljuvt detaljerat som vi kalenderbitarnördar älskar.

Årets fackbok (ej musik): Aron Etzler ”Reinfeldteffekten”. Den gode Etzler lyckas beskriva omvandlingen av ett politiskt parti som en rafflande thriller. Märkligt nog lyser hans egnas vänsteråsikter knappt igenom alls; boken är snarare närapå en hyllning till de smarta politikernas snillen.

Årets bok (skönlitteratur): Tony Samuelsson – Kafkapaviljongen. Ett antal människoöden i ett Stockholm under och efter andra världskriget där Nazityskland har vunnit.

Årets comeback: Inte hade man trott att det skulle komma en ny skiva med självaste Pink Floyd!

Årets mest överskattade: Det må vara förutsägbart, men när en person utan sångröst säljer ut landets största arena och konserten genererar en smällfet bok, då kliar jag mig i huvudet.

Årets mest underskattade: Pink Floyd – The Endless River. Somliga tycks ha hoppats på en serie låtar à la The Wall, men detta är ju inte alls vad det handlat om.

Årets musiknyhet: Francis Rossi i Status Quo skaffar ny gitarr!

Årets cover: Pain of Salvation ”Perfect Day”. När Gildenlöw tolkar Reed uppstår magi. https://www.youtube.com/watch?v=XO9q9sfQTFg

Årets återutgåva: The Flower Kings ”Stardust We Are” på monumental trippel-LP. Äntligen ett format som gör omslaget rättvisa.

Årets låt: Transatlantic ”Black as the Sky”. Ett fantastiskt tryck och flyt i denna mörka Pete Trewavas-komposition, som må handla om världsläget, men för mig kom att illustrera en svår separation. https://www.youtube.com/watch?v=OmKsVDUv9_4

Årets återvunna trend: Status Quo ”Aquostic” och Pain of Salvation ”Falling Home”. Båda banden återupplivar unplugged-konceptet med utsökt resultat.

Årets livealbum: Queen “Live at the Rainbow ’74”. Fyra LP med ett svinhungrigt Queen helt utan hämningar. https://www.youtube.com/watch?v=uHpB-rw6urw

Årets singel: David Bowie ”Sue (or in a season of crime)” https://www.youtube.com/watch?v=nFX1y62l9C4

Årets TV-serie: ”Allt för Sverige”. Kul och berörande koncept; mina tårar rann.

Årets radioserie: ”Spanarna” ännu en gång.

Förhoppning inför 2015 (tänkbar): Att Jon Anderson återvänder till Yes.
Förhoppning inför 2015 (hyfsat tänkbar):~Att Van Halen äntligen
återvänder till våra trakter.~
Förhoppning inför 2015 (inte särskilt tänkbar):~Att klassiska
femmanna-Genesis återförenas. Och kommer till Sverige.

Årets album, först 25 bubblare, ej rangordnade:

PINGVINORKESTERN – PUSH
IAN ANDERSON – HOMO ERRATICUS
DON AIREY – KEYED UP
TRANSATLANTIC – KALEIDOSCOPE
MOTORPSYCHO – BEHIND THE SUN
BECK – MORNING PHASE
BEND SINISTER – ANIMALS
JACK WHITE – LAZARETTO
CALIFORNIA BREED – CALIFORNIA BREED
MANDO DIAO – AELITA
SAGA – SAGACITY
IQ – ROAD OF BONES
URIAH HEEP – OUTSIDER
DAYS OF ASHES – IN THE MIRROR OF RECONCILIATION
BERNIE MARSDEN – SHINE
MIDGE URE – FRAGILE
ENCHANT – THE GREAT DIVIDE
YES – HEAVEN AND EARTH
ROBERT PLANT – LULLABY AND…THE CEASELESS ROAR
ANIMA MORTE – UPON DARKENED STAINS
OPETH – PALE COMMUNION
DAVID CROSBY – CROZ
PRINCE & THIRD EYED GIRL – PLECTRUMELECTRUM
KNIGHT AREA – HYPERDRIVE
ADVENTURE – CAUGHT IN THE WEB

Och så riktiga listan!

1. ACT – CIRCUS PANDEMONIUM

2. PINK FLOYD – THE ENDLESS RIVER

3. BIGELF – INTO THE MAELSTROM

4. AMPLIFIER – MYSTORIA

5. FLYING COLORS – SECOND NATURE

6. BARRACUDA TRIANGLE – ELECTRO SHOCK THERAPY

7. KAIPA – SATTYG

8. MAD ARTWORK – I STILL BREATHE

9. HIDDEN LANDS – LYCKSALIGHETENS Ö

10. MASTODON – ONCE MORE ’ROUND THE SUN

Daniel Reichberg

 

Andy Flash

ÅRETS ALBUM 2013
1. BILLY IDOL:KINGS & QUEENS OF THE UNDERGROUND
2. NIGHT RANGER:HIGH ROAD
3. TEN:ALBION
4. H.E.A.T.:TEARING DOWN THE WALLS
5. MAGNUM:ESCAPE FROM THE SHADOW GARDEN
6. JUDAS PRIEST:REEDEMER OF SOULS
7. HOUSE OF LORDS:PRECIOUS METAL
8. WORK OF ART:FRAMEWORK
9. RATED X:RATED X
10. UNISONIC:LIGHT OF DAWN

Årets svenska album:
1. H.E.A.T.:TEARING DOWN THE WALLS
2. BELOW:ACROSS THE DARK RIVER
3. WOLF:DEVIL SEED

Årets live plattor:
1. ALICE COOPER:RAISE THE DEAD-LIVE FROM WACKEN
2. TNT:LIVE IN CONCERT WITH TRONDHEIM SYMPHONY ORCHESTRA
3. WHITESNAKE:LIVE IN ´84-BACK TO THE BONE
4. W.E.T.:ONE LIVE-IN STOCKHOLM
5. HEART:FANATIC LIVE FROM CAESARS COLOSSEUM

Årets låtar:
1. PRETTY MAIDS:NUCLEAR BOOMERANG
2. NIGHT RANGER:HIGH ROAD
3. PRETTY MAIDS:MY SOUL TO TAKE
4. BILLY IDOL:POSTCARD FROM THE PAST
5. MAGNUM:LIVE ´TIL YOU DIE
6. HOUSE OF LORDS:BATTLE
7. BILLY IDOL:BITTER PILL
8. JUDAS PRIEST:HALLS OF VALHALLA
9. TEN:ALONE IN THE DARK TONIGHT
10. RATED X: THIS IS WHO I AM

Årets svenska låtar:
1. H.E.A.T.:POINT OF NO RETURN
2. H.E.A.T.:INFERNO
3. DENIED:THREE DEGREES OF EVIL

Årets covers:
1. SAMMY HAGAR:DREAMS (Van Halen)
2. DEF LEPPARD:HELEN WHEELS  (Wings)
3. SKID ROW:RATS IN THE CELLAR (Aerosmith)

Årets samlingsalbum:
1. KING DIAMOND:DREAMS OF HORROR
2. KISS:40
3. FOREIGNER:I WANT TO KNOW WHAT LOVE IS:THE BALLADS

Årets re-makealbum:
1. PRETTY MAIDS:LOUDER THAN EVER (inc:4 nya låtar)
2. SAMMY HAGAR:LITE ROAST  (akustiska versioner)

Årets re-release Album:
1. BON JOVI:NEW JERSEY (Super Deluxe)

Årets Sweden Rock Festival spelningar:
1. TNT
2. BILLY IDOL
3. ALICE COOPER
4. PRETTY MAIDS
5. Y&T

Årets konserter:
1. KING DIAMOND (Gröna Lund,Stockholm)
2. PRETTY MAIDS (Sociéten,Varberg)
3. D.A.D. (Trädgårn,Göteborg)
4. MAGNUM (Sticky Fingers,Göteborg)
5. QUIREBOYS (Sociéten,Varberg)

Årets förband:
1. H.E.A.T.  (Bruket,Varberg) (Treat)
2. COLDSPELL (Sociéten,Varberg) (Pretty Maids)
3. WOLF (Sociéten,Varberg)  (Sister Sin)
4. THUNDERMOTHER (Sociéten,Varberg)  (Nordic Beast)
5. NEONFLY (Sticky Fingers,Göteborg) (Magnum)

Årets Event:
NORDIC BEAST (Sociéten,Varberg)

Årets DVD’s:
1. SNOWY SHAW:THE LIVESHOW
2. OZZY OSBOURNE:MEMOIRS OF A MADMAN
3. ALICE COOPER:SUPER DUPER ALICE COOPER

Årets svenska band:
1. H.E.A.T.
2. WOLF
3. BELOW

Årets höjdpunkter:
SWEDEN ROCK FESTIVAL & ROCK PLEKTRUM,VARBERG

Årets besvikelser:
SIXX A.M.:MODERN VINTAGE & ACE FREHLEY:SPACE INVADER.

R.I.P.:
Dick Wagner (Alice Cooper),Tommy Ramone (Ramones),Jimi Jamison (Survivor),Fergie Frederiksen (Toto),Ed Gagliardi (Foreigner)

Inför 2015:
Intressanta släpp ifrån Revolution Saints,Whitesnake,Black Star Riders,Thunder,Fm,Def Leppard & Europé som alla kan hamna på 2015 listan?

Andy Flash

 

Peter Dahlberg

ÅRETS FYND:

Jim Stapley

Medan originalet Paul Rodgers försvann i något slags soul-träsk så passade Jim Stapley på att göra årets bästa hyllning. Lyssna bara på underbara, underbara ”Out of sight”.

ÅRETS HÅRDROCK:

Utan tvekan AC/DC. Shit vad de levererar!! Brian Johnson, Angus Young & Co fullkomligt glöder av energi. ”Rock the house” säger jag bara!

ÅRETS RETRO-ROCK:

Här måste jag nämna svenska Blues Pills och deras fantastiska ”High class woman”. Har pluggats stenhårt hela sommaren. Tyvärr levde inte skivan upp till förväntningarna.

ÅRETS HEAVY METAL:

Här blir det dött lopp mellan Judas Priest ”Redeemer of souls” och Iron Savior ”Revenge of the bride”. Deadly viiipeeerr!!!!

ÅRETS INSTRUMENTALA LÅT:

Jag älskar Ian Andersons ”Tripudium ad bellum” och Neal Schons skönt svängiga ”Exotica”.

ÅRETS PROGRESSIV METAL:

Threshold krossade med sin ”Watchtower on the moon”. Underbar titel och skitbra låt! Hedersomnämnande till The Scintilla Project med Biff Byford i spetsen som fick till det väldigt bra!

ÅRETS MODERNA PROG-ROCK:

Utan tvekan är det IQ och deras titellåt ”The Road of bones”. Så mörk men ändå så vacker och melodisk. Love it!

ÅRETS KLASSISKA PROG-ROCK:

Oj, här var det väldigt jämnt skägg mellan Don Aireys ”Flight of inspiration” och Transatlantics ”Black as the sky” samt Opeths ”Cusp of eternity”. Nä, jag kan inte välja. Alla är lika bra!

ÅRETS AOR / MELODIÖS HÅRDROCK:

Här blir det också delad förstaplats mellan Stan Bush ”Something to believe” och Overland ”Down comes the night”. Klämmer även in den fina ”Lady of winter” med Allen/Lande här.

ÅRETS MODERN METAL:

Återigen två låtar som bägge är bra på sina egna sätt. Den första är Slipknot ”The devil in I” som är en mörk, suggestiv pärla men överraskande melodisk. Den andra är Sparzanza ”Breathe” som är en effektiv fist in the face!

 

Jag gjorde även en progrock-cd  för i år och den ser ut så här:

IQ-The Road of Bones
Transatlantic – Black as the Sky
Bigelf – Alien Frequency
Ian Anderson – Tripudium Ad Bellum
Asia – I Would Die For You
Saga – Go with the flow
U.P.F – Don´t Look Back
Yes – The Game
Pink Floyd – Louder than Words
Neal Schon – Exotica
Don Airey – Flight Of Inspiration
Opeth – Cusp of eternity
Threshold – Watchtower on the moon
Mägo De Oz – Moriré siendo de ti

Inte så tokig va?

Tack för i år och på återseende nästa år. Våren ser kul ut med släpp från bl a supergruppen Serious Black, U.D.O., Blind Guardian, Nightwish, Europe och finska Battle Beast.

 Peter Dahlberg