Text och bild: Helena Kernell
Det var första gången för mig på Night of the Prog Festival som i år var den 10:e festivalen i ordningen. Jag och sambon, David, hade funderingar på att åka 2013 då det var fantastiska band som Opeth, Steven Wilson och Devin Townsend, men det blev inte av då. Nyligen startade det direktflyg från Karlstad till Frankfurt – och med årets band som Riverside och Steve Hackett fanns det ingen ursäkt kvar! Alla hotell i närheten var enligt uppgift fullbokade så tältning var enda alternativet, vilket kändes lite jobbigt, men det fick gå.
Tåget från Frankfurt tog 1,5 timme och det gick smidigt att ta sig till St Goarshausen, men där tog det enkla slut. Väl framme i St Goarshausen hade vi ingen aning om vart vi skulle ta vägen, inga skyltar om någon festival fanns där så vi slog följe med två andra vilsna själar som också var på väg till festivalen. Efter en stund kom ett gäng grabbar med färgglada t-shirts med band som Rush och Transatlantic och de visade sig vara norrmän. De kunde berätta att det gick en buss till festivalen, det var för långt att gå upp hela vägen i 35° varmt i skuggan, med tung packning.
Till slut såg vi en enkel liten skylt där det stod ”shuttle-bus” som pekade åt ett visst håll. Det visade sig vara bussen till festivalen (här hade man önskat en tydligare skylt som sa vart bussen skulle). Då var vi snart på väg uppför berget efter att ha köpt tur- och returbiljett. Vi skulle ju tillbaka till Frankfurt på måndagen, dagen efter festivalen tog slut. Det vi inte visste då var att sista ”shuttle-bus” gick efter sista konsterten på söndagen…
Väl framme vid festivalområdet var nästa frågetecken var man skulle lösa in biljetterna och skaffa festivalarmband – och var campingen låg. Fortfarande inga skyltar men en stor folkmassa stod en bit bort som vi siktade på. Bortanför entrén till festivalen fick man armbandet till festivalen, sen fick man leta lite till så hittade man ett ställe att lösa in campingbiljetten. För oss som campade var det även önskvärt med toa och dusch och på campingen fanns den utmärkta faciliteten ”shit and shower” och därtill inlösen av ett tredje armband för detta (samordning – någon?).
Denna brist på information för oss som var på festivalen första gången var ganska jobbigt och kändes onödig – men detta var också det enda som inte var bra!
Vi hittade efter en stund en någorlunda plan yta och började slå upp tältet när vi hörde klingande svenska intill. Vi hade lyckats placera oss vid två tält med svenskar som även var Garfare! Det var Thomas och Paula och Mia och Anders. De kunde berätta att i de små hålen på åkern kryllade det av sorkar. Thomas hade ett sorkhål under kudden och det krafsade under tältduken på natten!
Då var det äntligen dags att gå till festivalen! Festivalområdet är ganska litet och i centrum finns den gamla amfieteatern som även finns med på UNESCO:s världsarvslista. Det var ca 6000 personer på årets festival som på grund av 10-årsjubiléum var en tredagarsfestival.
Fredagens band var:
- Lesoir
- Beardfish
- Anneka van Giersbergen presents the Gentle Storm
- Pendragon
- Neal Morse Band
- Camel
Vi missade första bandet Lesoir så första bandet vi såg var svenska Beardfish som gjorde en bra spelning. Hela tre av festivalens band var svenska, förutom Beardfish även Kaipa da Capo och Pain of Salvation.
Beardfish
Viktigast för mig att se på fredagen var Neal Morse Band. Det jag i efterhand tyckte var bäst var Anneka van Giersbergen som jag tidigare bara hört spela med Devin Townsend. Trots att hon hade vissa problem med rösten var det en mycket bra spelning och jag vill lyssna mer på hennes eget material.
Anneka van Giersbergen
En av de största behållningarna med festivalen var alla glada människor vi träffade på ”The Swedish Camp” första dagen! De hade hängt en svensk flagga på ett träd och lagt ut filtar och det kändes välkomnande att bara slå sig ner där. Otroligt trevligt!
The Swedish Camp
Här träffade vi både medlemmar från Garf och Crimson från Uppsala. Här var Gunilla och K-G, Micke och Janne, Göran, Håkan, Daniel, Ulrika, Steven, Pia, Mats, Johan och Rogga. Hoppas jag fick med er alla, det var så roligt att träffa så många glada människor med så bra musiksmak samlade på samma ställe!
Efter Beardfish följde Anneka van Giersbergen som var fantastisk live, Pendragon som var bra och därefter Neal Morse som var jättebra! Ljudkvalitén var helt godkänd hela festivalen, vilket uppskattades. Kvällen avslutades med Camel som vi inte såg hela konserten med. Vare sig jag eller sambon är några stora fans av Camel så det var skönt att krypa in i tältet och sova efter en lång, varm dag. Campingområdet var tyst och lugnt, inga bergssprängare på hög volym!
Till vår stora glädje verkade det vara molnigt varje morgon uppe på berget! Det hann inte bli så varmt i tältet och det gick väldigt bra att sova som tur var. Luftmadrass rekommenderas, marken var hård och knölig.
Lördagen startade med en god frukost nere vid cafét vid entrén. Där fanns bland annat kaffe och té och goda frallor med olika pålägg.
Lördagens band var:
- Luna Kiss
- Haken
- Sylvan
- Lazuli
- The Enid
- Riverside
- Fish – 30th Anniversary Misplaced Childhood Show
Den stora höjdpunkten för mig på lördagen var Riverside som jag velat se live länge! Nu skulle det äntligen bli av för första gången.
Dagens första band Luna Kiss var inte något som fastnade men Haken däremot var riktigt bra. Jag har provlyssnat dem förut men inte fastnat men nu när jag såg dem Live så gjorde de en av festivalens bästa spelningar! Jag kommer definitivt lyssna mer på min kompis Joseph som rekommenderat dem tidigare! De hade tydliga influenser av Gentle Giant.
Haken
Tyska Sylvan var väldigt populärt bland tyskarna då de är stora här, de var helt OK. Roligare att se på var dock Lazuli från Frankrike. Väldigt egen musik som emellanåt var mycket mäktig!
Lazuli
The Enid var ganska ojämna, musiken varierade från någon slags opera till att emellanåt vara riktigt bra. Man kan hitta guldkorn bland låtarna så i mitt tycke borde de skippa det svulstiga operasoundet.
Sen kom kvällens höjdpunkt – Riverside!
Extremt höga förväntningar gjorde mig tyvärr lite besviken, främst på låtvalet kanske. De spelade några nya låtar och förmodligen var det en bra konsert men efter att ha längtat efter att få se dem live hade jag förväntat mig en bättre konsert. Men de gör sig nog bättre i en mindre spellokal, får hoppas de kommer till Göteborg en helg någon gång framöver.
Riverside
Riverside
Innan Riverside gick vi ner till den fina panoramarestaurangen med utsikt över rhenlandskapet. Vi slog oss ner vid ett bord och där satt en man som visade sig vara en i Fish´s crew. Vi fick en kort pratstund med Fish och en bild på honom och hans flickvän.
Fish gjorde en hyfsat bra spelning och lirade Misplaced Childhood, men ska jag vara ärlig var morgondagens spelning med Steve Rothery Band klart bättre!
Fish, välbesökt konsert
Dags för sista festivaldagen, söndagen. På söndagsförmiddagen var vi så här pigga, jag och sambon… Notera gärna Davids fina festivaltröja.
David och Helena, de glada camparna!
Söndagens band var:
- Special Providence
- IO Earth
- Kaipa da Capo
- Steve Rothery Band
- Pain of Salvation
- Steve Hackett playsfor the last time ”GENESIS REVISITED”
Söndagen såg jag enormt mycket fram emot Steve Hackett. Genesis är mitt absoluta favoritband och efter att ha sett Gensis Revisited på Trägårn´ i Göteborg tidigare så visste jag vad jag hade att se fram emot! Dagen startade med besök på ”The Swedish Camp” som flyttat till ett annat träd. Molnen var något mörkare idag och det kom en kort men rejäl skur en stund under dagen, men det var bara uppfriskande.
Första bandet, Special Providence från Ungern, var en rolig överraskning, väldigt proggig och svängig instrumental musik, spelad av ett gäng unga killar.
Därefter följde IO Earth med symfonisk prog, duktig norsk sångerska. Bra konsert här också, jag hade inte hört dem förut. Göran försvann spårlöst från Swedish Camp under spelningen.
Vi fick trevligt besök från några av grabbarna från Kaipa innan deras spelning. Michael Stolt hade tyvärr blivit av med sin gitarr på flyget hit. Den anlände 20 minuter efter att deras spelning var avslutad. Han fick använda en lånad gitarr för att kunna genomföra spelningen.
The Swedish Camp, söndag, Ingemar från Kaipa da Capo.
Mikael Stolt med crew
Innan Kaipa-spelningen fick jag ett getingstick på foten! Getingarna var slöa och irriterade av värmen, vi var flera som blev stuckna av de otrevliga getingarna. Det var lyckligtvis nära till sjukvårdstältet och med en ispåse blev det bättre efter en stund.
Jag såg Kaipa da Capo på årets Sweden Rock Festival och tyckte att spelningen på Loreley var bättre, riktigt bra till och med! Jag fick senare reda på att bandet hade haft tekniska problem under spelningen och de var själva inte särskilt nöjda, men jag tyckte att de lyckades väldigt bra ändå!
Bröderna Stolt, Michael och Roine
Efter Kaipa följde Steve Rothery Band som spelade Marillion-låtar fantastiskt! Riktigt bra spelning som överträffade Fish – det var jag inte ensam om att tycka. Vi lyssnade på en del av konserten vid The Swedish Camp.
David, Ulrica och Daniel vid The Swedish Camp
Sen kom dagens stora överraskning – Pain of Salvation! Hört dem förut flera gånger och jag har tyckt att de varit OK men inte så mycket mer. Men Jösses vilken bra spelning det var denna gången! De startade spelningen – och sen gick proppen!! Allt dog! Då gick bandet av scenen – kom tillbaka in igen – och startade om från början! Det blev en av festivalens absolut bästa spelningar och sången från Daniel Gildenlöw var på topp!
Pain of Salvation
Sista konserten närmade sig, nedräkning till Steve Hackett! Den här spelningen hade jag väntat på sen biljetterna bokades i våras. Detta blev min bästa spelning någonsin och jag är så glad att vi åkte till Loreley så att jag fick se Genesis Revisited en gång till!
Steve Hackett
Här är jag när de kör en av mina favoritlåtar, Fly on a Windshield.
Nad Sylvan gjorde ett fantastiskt jobb som sångare.
Två helnöjda festivalbesökare, jag och min sambo David.
Bra att tänka på att ta med sig (som vi amatörer glömde) är sittdynor till konserterna, stenbänkarna blev glödheta i solen. Jag var även lite orolig för att inte hitta någon vegetarisk mat att äta men det fanns en hel del att välja på, bland annat indisk gryta och falafel.
Jag hoppas att det blir en bra uppsättning band även nästa år för jag vill åka hit igen. Hoppas vi ses igen alla trevliga människor på The Swedish Camp!!
Hälsningar Helena Kernell
Krypa in i tältet när Camel spelar ska man skratta eller gråta vist smaken är som baken jag säger bara ice med Camel