Musikåret 2017
Årets största musikaliska upplevelse var att se Sammy Hagar & The Circle live i Dayton, Ohio. Dels ville jag fira att Sammy skulle fylla 70 i år, men också det faktum att det var 35 år sedan jag genom Sammy Hagars album Standing Hampton, utgivet den 6 januari 1982, bestämde mig för att bli hårdrockare (för det är ju så fjuniga och finniga trettonåringar gör). Själva konserten var en underbar nostalgitripp och en skön bekräftelse på att jag inte behöver ångra idolvalet jag gjorde som trettonåring, men även på att man fortfarande kan förvänta sig högklassig underhållning av The Red Rocker. Och med det sagt; mest av allt håller jag tummarna för ett nytt studioalbum av Chickenfoot under 2018!
Nostalgi har även präglat mitt musiklyssnande i övrigt i år och glädjande nog är Hagar inte den enda veteranen som är i god form. Min topplista nedan avslöjar naturligtvis de allra främsta men jag vill även nämna något om de som hamnade utanför.
Robert Plant har åldrats med värdighet och han är fullkomligt ärlig i sitt konstnärskap. Dock har han numera förtvivlat svårt att ge ut album som är intressanta för mig i sin helhet och 20 minuter in i Carry Fire vill jag sätta på Fate of Nations (1993) eller något äldre. Deep Purple lyckas bättre än Plant och gör med Infinite sitt bästa album sedan Bananas (2003). Jag räknar till en handfull jättebra låtar och en lite roande cellulit i form av ”Johnny´s band”. Däremot är deras tolkning av ”Roadhouse blues” som en smygfis på en finare middag – direkt olämplig. Ayreon presenterade ännu ett ohyggligt genomarbetat äventyr i form av The Source. Sångarna med Tommy Karevik (Seventh Wonder, Kamelot) i spetsen är strålande och låtarna är väl avstämda mot temat. Men det flitiga bruket av keltiska jiggar låter opassande i mina öron. Gör som Wolf Hoffman i Accept (The Rise of Chaos är gruppens bästa sedan Russian Roulette, 1986) och luta dig mot klassisk musik istället Arjen. Grupper som Black Star Riders och Riverdogs gav ut fräscha album i classic rock-facket men ett särskilt omnämnande vill jag ge Ricky Phillips som färdigställde 10×10, albumet som Ronnie Montrose jobbade på fram till sin död 2012. Paul Rodgers har inte gett ut något nytt studioalbum i år men Alan Nimmo axlar hans mantel och bär kilt som frontman i briljanta King King. Exile & Grace är som en förlängning av Rodgers förbisedda och i år 20-årsjubilerande Now.
- Mr. Big – Defying gravity
Om Sammy Hagar & The Circle är årets Chickefoot-substitut #I så är Defying Gravity #II. Sprudlande levnadsglad amerikansk hårdrock laddad med intuitivt musicerande och glödande låtar.
- Europe – Walk the earth
Precis som Mr. Big är Europe som bäst i mogen ålder. Walk the Earth är en uppvisning i vemodig, dramatisk och melodiös hårdrock.
- Thunder – Rip it up
Suverän klassisk brittisk hårdrock. Supergenomarbetat men ändå med en sprittande livekänsla och variationen i låtmaterialet ger Rip It Up en enorm slitstyrka.
- Night Ranger – Don´t let up
Fordom AOR-prinsar, numera melodic rock-kungar. Ja, Don´t Let Up är lika positiv och medryckande som Pippi Långstrump. Och vilket gitarrspel – Brad Gillis och Keri Kelli har ett kling och klang-samspel som för tankarna till Schenker/Jabs (Scorpions) och Meniketti/Alves (Y&T) runt 1984!
- Walter Trout – We´re all in this together
We´re All In This Together är ren och skär bluesrockglädje. Trout låter 14 gäster sätta sitt signum på låtarna och tillsammans kör de om allt annat i bluesrockfåran.
- Black Country Communion – BCCIV
Fjärde kanonplattan i rad från Glenn Hughes, Joe Bonamassa, Derek Sherinian och Jason Bonham. Och bandet låter tightare än någonsin. Men jag önskar att Joe finge sjunga på fler låtar.
- Thomas Wynn And The Believers – Wade waist deep
Orlandobaserade syskonparet Thomas och Olivia Wynn speglar allt från änglar till demoner och såväl sakrala som shamanska mässor med sina stämmor. Och musiken är lika eklektisk. Vem sade att bluesrock är enkelspårigt?
- Hidden Lands – Halcyon
Halcyon har allt jag vill höra i ett progressivt rockalbum utan att det för den skull låter som något annat. Uppsala progs!
- Gin Lady – Electric earth
Sveriges bästa retrorockband presenterar med Electric Earth ett otroligt stilsäkert sydstatsrockalbum. Allman Brothers Band möter The Band och det blir The Gin Lady Band.
- Backwood Spirit – Backwood spirit
Bra musik är tidlös oavsett när den spelas in och precis som Gin Lady fångar Backwood Spirit 70-talet med kuslig precision och känsla. Här är det Bad Company och David Coverdale (som i hans soloalbum från 70-talet) som går igen.
Jukka Paananen