I år är det 40 år sedan första albumet kom 1978. Det är dessutom platta nummer 20 i ordningen och man frågar sig om de bara går på rutin eller om det platsar in i den övriga samlingen. Nu kanske även jag får instämma i kören som tycker att Magnum gått lite på sparlåga de senaste åren så farhågan är befogad. Det kanske har varit högst två låtar per skiva som stått ut med tidens erosion.
Inför denna platta försvann både trummisen och framförallt den långvarige medlemmen och keyboardisten Mark Stanway. De ersattes dock snabbt och deras frånvaro märks inte nämnvärt på nya skivan. Tvärtom reagerar jag på att trumljudet låter bättre än tidigare. Jag är ingen trummis eller så men tycker att det är lite skillnad till det bättre. Vad gäller keyboardspelandet är det snarlikt mot förut så jag antar att Marks ersättare är minst lika duktig som han själv.
Inför denna recension har jag satt ihop en samling med alla de bra låtarna från 2002 och framåt. Det var då de gjorde comeback efter åtta års uppehåll. Till min förvåning så smälte de nya låtarna inte bara in utan lät också väldigt vitala. Framförallt 70-årige sångaren Bob Catley imponerar och gör en enastående insats på nya skivan. Första singeln Without love ekade av det poppiga Magnum från 1980-talet och undertecknad vädrade morgonluft. Nu finns det inga fler liknande låtar på skivan. Därför tyckte jag först att skivan var lite platt och tråkig. Efter några lyssningar inser jag att det inte alls är så. Tvärtom har de gjort sin starkaste skiva sedan 2007 enligt mig.
Det är som vanligt 71-årige gitarristen Tony Clarkin som står för låtskrivandet. Förlåt att jag skriver ut åldrarna så där men det är imponerande tycker jag.
En annan låt som är värd att nämnas är själva titelspåret där sångaren delar mikrofon med ingen mindre än Tobias Sammet från Avantasia. En gentjänst är väl en kvalificerad gissning då Bob sjungit på både skivor och turneér med Avantasia tidigare. Också Storm baby och Welcome to the the cosmic cabaret är episka godbitar där avsnitt i bägge låtar tonas ner och nya keyboardisten Rick Benton får visa vad han går för.
Det finns egentligen ingen svag låt på skivan denna gång. Låtarna är genomarbetade med många spännande arrangemang. Därefter växer själva låten fram. Lite som på Deep Purples senaste skivor. De kanske har jobbat så medvetet men det vet jag inte, så det är bara något som jag själv upplever.
Detta album står sig dock inte med klassikerna från 1980-talet och det hade väl ingen väntat sig heller. Dock är det ett oväntat starkt album med mycket musikaliska små detaljer att upptäcka, och skulle det inte bli fler så behöver de verkligen inte skämmas för sig. Jag är imponerad och jag tror att ni kommer att bli det också!
Magnum – Lost On The Road To Eternity
SPV/Steamhammer
1. Peaches and cream
2. Show me your hands
3. Storm baby
4. Welcome to the cosmic cabaret
5. Lost on the road to eternity
6. Without love
7. Tell me what you´ve got to say
8. Ya wanna be someone
9. Forbidden masquerade
10. Glory to ashes
11. King of the world
http://www.magnumonline.co.uk/
https://www.facebook.com/magnumbandpage/
Betyg: 8 / 10
Peter Dahlberg
Jag kan bara hålla med i det du skriver, jag blev väldigt positivt överraskad, en Magnum platta som håller hela vägen, det var länge sedan…Betyget 8/10 tycker jag kanske till och med är lite lågt, men vafan det är ju ett toppen betyg, man ska inte göra inflation på de högre betygen, det är sansat och bra 😀
Har lyssnat in mig nu och är också positivt överraskad av nya skivan. Klart bästa på länge. Finns många spår som kommer att låta bra live och som tur är spelar de många låtar från sina senast skiva när de turnerar. Gilar nya keyboardisten, speciellt i ’Show me your hands’. Intressant med de två partierna som låter som Manfred Mann också. ’Tell me what you´ve got to say’ är en favoritlåt.