Danska bandet Dizzy Mizz Lizzy släppte sin självbetitlade debutplatta 1994, då killarna i bandet endast var 20 år gamla! Plattan slog ner som en bomb i hemlandet, och är till dags datum den bäst säljande debutplattan i dansk historia, med över 250 000 sålda exemplar bara i Danmark! Den sålde dessutom över 100 000 ex enbart i Japan.
Bandets musik beskrevs då av en recensent som: ”Paul McCartney möter Led Zeppelin i Seattle”! Denna beskrivning av bandet var inte helt fel då sångaren/gitarristen Tim Christensen är ett enormt stort Beatles-fan! Bandet turnerade flitigt och spelade två år senare in sin andra platta ”Rotator” i klassiska Abbey Road-studion, vilket bandet blivit lovade av sitt skivbolag ifall debuten sålde guld, vilket den ju gjorde med ultrafet marginal. Efter intensivt turnerande för sin nya platta splittrades bandet, då man var helt slutkörda, och inte längre drog jämt. Tim Christensen påbörjade i stället en solokarriär, och släppte under de kommande åren fyra plattor: ”Secrets on parade” -2000, ”Honeyburst” -2003, ”Superior” -2008 och ”The Damn crystals” -2011. Bassisten Martin Nielsen och trummisen Søren Friis försvann mer eller mindre helt från musikbranschen, medan Tim jobbade på sin solokarriär.
2010 gjorde så äntligen bandet en reunion-turne´ med ett par Japanspelningar, samt ett gig på hemmaplan i Köpenhamn som resulterade i en fantastiskt bra livecd/dvd: ”Live in concert 2010”. Mottagandet från fansen var så översvallande att man efter ett tag beslöt sig för att dra i gång bandet igen. Därefter har bandet släppt två plattor: ”Forward in reverse” -2016, och ”Alter echo” -2020. Den efterföljande turnén gick helt i stöpet på grund av Corona-pandemin och sköts på framtiden, och slutfördes inte förrän pandemin var över.
Att som band kunna fira 30-årsjubileum av sitt debutalbum borde vara alla band förunnat. För Dizzy Mizz Lizzy som harett så extremt framgångsrikt album i bagaget ökar helt klart kraven från fans och media. Även mina förväntningar var skyhöga då bandet har varit ett mina absoluta favoritband ända sedan debuten släpptes. Att plattan ”Dizzy Mizz Lizzy ” skulle spelas i sin helhet hade utannonserats i god tid innan spelningen. Bandet gjorde det dock inte helt lätt för sig då man i stället för att inleda med låtar från debutplattan, valde att lira ett fyrtio minuter långt set med låtar ifrån sina andra plattor. Lite förvånade blev vi nog samtliga 16 000 i det utsålda Royal Arena, men varför klaga! Spelningen inleddes i full fart med låtarna: ”Thorn in my pride” och ”Rotator”. Bandet kändes dock lite trevande i inledningen, som om man kände av reaktionen från publiken, men hittade snart formen! Hela åtta låtar lirades innan bandet kickar igång publikfavoriten: ”Mother nature´s recipe” från debuten. I detta läge fullkomligt exploderade publikhavet i total eufori och lycka! När sedan ”Glory”, ”For god´s sake och ”Barbed baby´s dream” spelats är succén i hamn. Själv hade jag hoppats på att få höra låtarna i kronologisk ordning ifrån plattan, men bandet ville tydligen annat. ”Dizzy Mizz Lizzy” är enligt min mening en av bandets bästa plattor, även om de två plattor som släppts efter återföreningen är lite tyngre och lite mer varierade vilket jag gillar. Det finns dock ett par spår på debuten som inte riktigt håller lika hög standard som resten, och när dessa liras så dalar mitt intresse något. Men när så låtar som ”Waterline” och ”Love is a loser´s game” spelas är publiken helt med på noterna, och sjunger med så högt att Tim Christensen överlåter sången nästan helt på publiken.
Bandet upplevs ha grymt roligt medan man lirar, och inte minst trummisen Søren Friis spexar mycket bakom trummorna. Bandet lirar snortight och det svänger utav helvete giget igenom. Att man som trio även kan göra studioplattan fullständig rättvisa live är till största delen Tim Christensens förtjänst, då han är en superbra sångare, men framför allt en gudabenådad gitarrist. Han har ett sätt att spela som är tämligen unikt enligt min mening, där han medan han sjunger, även spelar gitarr på ett sätt som är en blandning av komp/solospel. Makalöst bra!
Det musikaliska hantverket lyfts upp lite extra av en riktigt läcker ljus/skärm-design, där film, ljus och projektioner förhöjer stämningen ännu mer.
Tyvärr börjar nu konserten lida mot sitt slut, och som väntat kommer till sist bandets mest kända låt: ”Silverflame”, och här är publiken i full extas!! Stämningen är så hög att det känns som om taket ska lyfta! Att använda något annat ord än dundersuccé hade känts fel. Bandet själva måste nog vara extremt nöjda med sin egen insats, och inte minst av gensvaret från publiken. Själv är jag något kluven till helheten, och detta på grund av hur bandet lagt upp spelningen. Hade de i stället valt att börja med att lira debuten i kronologisk ordning, och därefter kört låtar från de andra plattorna hade åtminstone jag uppskattat det ännu mer. Men va fan, ett gig med Dizzy Mizz Lizzy är alltid otroligt bra, så varför gnälla över petitesser.
Set 1:
1: Thorn in my pride
2: Rotator
3: Run
4: 11:07 Pm
5: In the blood
6: Made to believe
7: I would if I could but I can`t
8: The middle
Set 2:
9: Mother nature´s recipe
10: Glory
11: For gods sake 12: Barbedwired babys dream
13: Hidden war
14: …And so did I
15: Wishing well
16: Love is a loser´s game
17: 67 seas in your eyes
18: Love me a little
19: Waterline
Extranummer:
20: Too close to stab
21: Silverflame
www.facebook.com/dizzymizzlizzyofficial
Betyg: 8/10
Text/Foto: Staffan Vässmar