Året är 2006, platsen är Hamburg och spelstället heter Markthalle som ligger beläget i vad som ser ut som en gammal fabriksbyggnad. Det är den varmaste sommaren i mannaminne, samtliga på plats svettas floder och alla försöker kompensera vätsketappet med billig tysk öl. Det går så där. Jag och mina vänner är på plats för att bevittna bland annat Metal Church och Rose Tattoo som båda levererade utöver förväntan men även australiensiska Mortal Sin imponerade. Men det visste man på något sätt redan i förväg att de skulle göra. Alla tre banden är grymma liveakter. Men så spelade även det för mig okända bandet Victory. Till en början var jag mest fascinerad av basistens basgitarr som var formad likt huvudet på en örn men efter några låtar så började även musiken göra intryck på mig. Exakt hur de lät kommer jag inte ihåg då extrem värme och mängder av öl inte brukar vara någon bra kombination för minnet. Hur som helst så har bandet fallit i glömska hos mig – tills nu! Nu har bandets andra album Don’t Get Mad…Get Even från 1986 släppts på nytt på en sådan där compact disc och vad passar då inte bättre än att återstifta min bekantskap med dessa tyskar?
Den sedan länge utgångna skivan släpps inte, i vad jag förstår, någon speciell utgåva utan det handlar helt enkelt om en ny pressning. Hur som helst är det i alla fall en positiv överraskning jag får när skivan snurrar igång och musiken börjar ljuda. Att bandet i slutet på åttiotalet rönte så pass stora framgångar så de rankades i samma klass som Accept och Scorpions kan kanske vara svårt att förstå i dag men då det begav sig så måste detta ha varit mumma för hårdrocksfansen. Kompsektionen pumpar ut ett stadigt sväng, gitarristen Herman Frank (Accept) hamrar svängiga riff och den amerikanske sångaren Charlie Huhn (ex-Gary Moore, Ted Nugent) har en rivig och lite smådesperat stämma. Musiken de skapade ihop för främst tankarna till landsmännen i Accept men här finns även en mer melodiös sidan som får mig vid något tillfälle att tänka på Van Halen. Soundet är lite opolerat, musicerandet småtaffligt och attityden stenhård vilket gör att jag även kommer att tänka på tidiga Mötley Crüe. Inte så konstigt att de även gick hem på listorna i USA för här finns musikaliska godbitar från både Europa och Nordamerika.
Överlag är Don’t Get Mad…Get Even ingen fullpoängare men ändå oerhört trevlig. Refrängstarka låtar som The Check’s in The Mail, Are You Ready och She’s Back snurrar i skallen även efter att skivan stannat. För oss som gillar tysk åttiotalshårdrock med en touch av amerikansk attityd är detta kalas. För egen del kan jag fortfarande inte dra mig till minnes att de lät så här när jag såg dem den där gången i Hamburg. Det gjorde de förmodligen och i så fall är det inte konstigt att jag gillade det för detta är party-heavy metal som man blir glad av. Denna återutgåva gav mig mersmak, det blir att kolla upp mer musik med dessa tyskar helt klart men för den oinvigde så rekommenderar jag att ni lyssnar innan ni köper.
Victory – Don’t Get Mad… Get Even
Yesterrock/Universal/GerMusica
- The Check’s in The Mail
- Are You Ready
- Not Me
- Arsonist of the Heart
- Hit and Run
- She’s Back
- Turn it Up
- Seven Days Without You Makes One Weak
- Sneaking Out
- Running Wild
Betyg: 6 / 10
Ulf Classon