Författare: Ulf Classon

Black Ink River – Headstrong

Sverige torde vara världsledande i att leverera kvalitativa band som lirar sjuttiotalsosande hård rock med en touch av psykedeliska toner. Nu är det dags för nästa akt att visa upp sig och med medlemmar från bland andra Wolf i startuppställningen så är Black Ink River knappast några nykomlingar. Debutalbumet Headstrong innehåller det mesta man vill höra från genren i form av tunga svängiga riff, lite folkmusiktoner, en tillbakalutad attityd och en knippe starka refränger. Det sistnämnda gör att spår som The Vultures Among Us och City of Broken Glass står ut mest för min del och är förmodligen de jag tar med mig från detta album. Musikaliska paralleller går att dra med Grand Funk Railroad i riffiga The Witch And The Wolf och Graveyard i snygga In the End. Robin Trower går att hitta lite här och där men mest i psykedeliska avslutningen Breathe medan Free får sväva lite som ett skyddande väsen över alltihopa. De bryter knappast ny mark och att sticka ut i denna genre är väldigt svårt idag men det de levererar är icke att förringa. Det är trevlig och smått medryckande rock från det bästa årtiondet och de bjuder på en hyfsad variation. Inte illa för att vara en debut.

Black Ink River – Headstrong
Border/GMR

1. The Witch and the Wolf
2. My Church
3. In the End
4. The Vultures Among Us
5. We Worship the Darkness
6. Headstrong (Feat. Jonas Ståhlhammar)
7. Heartbreaker
8. City of Broken Glass
9. Breathe

https://www.facebook.com/blackinkriver/

www.gmrmusic.se

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Monster Truck – True Rockers

Monster Truck - True Rockers
Monster Truck – True Rockers

Med förra albumet Sittin’ Heavy (2016) så fastnade jag för kanadickerna i Monster Truck. Visst hade jag ett visst förbehåll för den massiva ljudbilden men med deras flirtande med sydstatsrocken så vann de över mig. Jag beskrev dem till och med som ett Black Stone Cherry på Clutch-steroider! Mina förhoppningar inför uppföljaren True Rockers var därför att de nu skulle ta upp kampen med sina bolagskompisar i just Black Stone Cherry. Tyvärr blev inte så fallet och känslan är att deras turné med Nickelback snarare skadade dem än hjälpte dem. Den där härligt svängiga sydstatskänslan som infann sig på föregångaren förekommer bara bitvis och har istället fått ge plats för enkelspårig radiorock/metal som försvinner i mängden. Spår som Evolution bär spår av Muse och borde inte ens ha fått plats på skivan och Young City Hearts är så tillrättalagd och utstuderad så man undrar om skivbolaget varit med och bestämt hur det skall låta. Eller som Denim Danger och Hurricane  som i och för sig har ett smittande sväng och refränger som lär gå hem live men de går in i ena örat och ut genom det andra utan att fastna. Men här finns ändå godis som lyfter skivan till en godkänd nivå trots allt. Öppningsspåret True Rocker samt Being Cool Is Over är ösiga käftsmällar med självaste Dee Snider på gästsång på den förstnämnda medan Devil Don’t Care och The Howlin’ bjuder in till det sydstatssväng som gjorde att jag började uppskatta bandet. Framförallt har de lyckas få de tunga gitarrerna att leka fint med en härlig orgel albumet igenom vilket lyfter upplevelsen. Dock är ljudbilden fortfarande alldeles för kompakt. Det är en massiv ljudmatta som endast luckras upp av orgeln och ett munspel emellanåt. Men med ett luftigare sound, mer svängig sydstatsrock och mindre blickande åt kommersiella radiorockkanaler till nästa gång så skall grabbarna i Monster Truck nog hitta upp på rätt väg igen.

Monster Truck – True Rockers

Mascot Records/Mascot Label Group

  1. True Rocker
  2. Thundertruck
  3. Evolution
  4. Devil Don’t Care
  5. Being Cool Is Over
  6. Young City Hearts
  7. Undone
  8. In My Own World
  9. Denim Danger
  10. Hurricane
  11. The Howlin’

Betyg: 6/10

Ulf Classon

ilovemonstertruck.com

mascotlabelgroup.com

Ryders Creed – Ryders Creed

Brittiska albumdebutanterna i Ryders Creed parerar snyggt de värsta radiorockfällorna och levererar ett tungt och melodiskt rockalbum som andas både dåtid och nutid. Låtarna är ganska okonstlade men skiftar snyggt mellan blytunga brottarriff, svängig pubrock från Australien och lite mer luftigare stunder. Variationen är ganska god men färdsträckan är ganska rak även om det svänger till lite emellanåt. Albumet kan nästan delas in i tre delar där första delen är den med mest potential för rotation på radion med enkel uppbyggnad på låtarna. Mittendelen är mest varierad med den AC/DC-osande Set You Free och tempostarka Ryder och avslutande delen är den bästa enligt mig med sin härliga tyngd och mustiga muskelriff. Det hade kanske inte skadat med några fler utmärkande refrängmelodier men sångaren Ryan Antony tar igen det med en stark och klar stämma. Hans teknik påminner en del om Metallicas James Hetfield vilket ger musiken ett skönt Load-skimmer vilket jag uppskattar. Där slutar dock liknelserna med de amerikanska giganterna och att hitta andra band att jämföra med är svårt trots att det inte är speciellt nyskapande. Jag brukar vanligtvis avfärda musik som påminner allt för mycket om det som går att höra på den nischade rockradion men Ryders Creed verkar ha något som jag inte kan värja mig emot. Okonstlade melodisk tungrock med hitpotential är kanske min nya grej?

Ryders Creed – Ryders Creed
Off Yer Rocka Recordings

1. Headspace
2. Promise
3. On the Road
4. Set You Free
5. The Only Thing I’m Good At
6. Ryder
7. Begging for More
8. Raise the Hoof
9. My Life
10. Rise

https://www.ryderscreed.co.uk/

https://www.offyerrocka.com/

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

DeWolff – Thrust

Mitt förhållande med Nederländska DeWolff har sedan deras debut Strange Fruits and Undiscovered Plants (2009) varit lite av och på. För varje släpp har mitt intresse väckts och jag har gillat det jag hört men sedan glider vi ifrån varandra ganska fort. Vi fastnar liksom inte för varandra. Känslan är att det blir ändring på det nu när deras sjätte album Thrust är här. De har höjt sig ett snäpp och kompositionerna känns både skarpare och mer målinriktade. Deras tunga psykedeliska bluesrock som går i klinch med den Amerikanska södern är fortfarande intakt men även soundet känns uppdaterat. Jag brottas ständigt med om det låter 1978 eller 2018 om bandet. För att spela den musik de gör så låter det nämligen oerhört fräscht om Thrust. Musiken är en eklektisk blandning där vi ena stunden får medryckande riffrock för att i nästa utmanas med småprogressiva tongångar eller snygga lite lugnare partier. Tankarna dras ibland åt The Allman Brothers och The Black Crowes för att i nästa stavas Deep Purple, Budgie och Rush men DeWolff står helt på egna ben. De har ett eget sound som de har mejslat fram genom ett gediget turnerande samt att inte bry sig om rådande musikaliskt klimat. Denna powertrio går alltså sin egen väg i en redan bekant värld och denna gång lär nog inte mitt intresse svalna i första taget. Thrust är för bakåtsträvare med ett öppet sinne och förhoppningsvis får nu fler upp ögonen för DeWolff och deras utmanande riffrock.

DeWolff – Thrust
Mascot Records/Macot Label Group

1. Big Talk
2. California Burning
3. Once In a Blue Moon
4. Double Crossing Man
5. Tombstone Child
6. Deceit & Woo
7. Freeway Flight
8. Tragedy? Not Today
9. Sometimes
10. Swain
11. Outta Step & Ill At Ease

http://www.dewolff.nu/

https://www.facebook.com/dewolfficial/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Bullet – Dust to Gold

I musikalen Kristina från Duvemåla så blev allt till sand när utvandrarna letade guld i Amerika. Grabbarna i Bullet från Växjö tog en tur till Tyskland via England och hem till Småland igen och förädlade dammet till guld när det var dags att skapa material till deras sjätte album Dust to Gold. Att låtmaterialet de skapat har en guldkant är inte bara en rolig liknelse med albumtiteln utan stämmer också in på dess kvalité. Efter ett par lite svagare plattor där det blivit mer rock än metal så är nu bandet på rätt spår igen. Accept-riff trängs med Judas Priest-gitarrer som ackompanjeras av Hell Hofers riviga stämma i låtar som lockar till både luftgitarrspel och att vifta med knytnäven i luften. Ett par refränger till med rejäla gängkörer hade inte skadat men det är synd att klaga när man blir bjuden på en sådan här heavy metal-karamell! Att AC/DC-influenserna i stort sett har suddats ut skadar inte heller för Bullet är som bäst när de levererar klassisk åttiotals heavy metal utan krusiduller. Ain’t Enough, Fuel the Fire, Highway Love och titelspåret hör till favoriterna men faktum är att Bullet kan ha gjort sitt jämnaste album så här långt i karriären. Ja, kanske till och med sitt bästa.

Bullet – Dust to Gold
Steamhammer/Border Music

1. Speed and Attack
2. Ain’t Enough
3. Rogue Soldier
4. Fuel the Fire
5. One More Round
6. Highway Love
7. Wildfire
8. Screams in the Night
9. Forever Rise
10. The Prophecy
11. Hollow Grounds
12. Dust to Gold

http://www.bulletrock.com/

https://www.facebook.com/bulletband

http://www.spv.de/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Abramis Brama – Tusen År

Det är alltid en högtidsstund när Abramis Brama släpper nytt. Inte bara för att det brukar gå ett bra tag mellan släppen utan också för att de alltid håller högsta klass! I tjugo års tid har de nu levererat och förfinat sin tunga, bluesiga och småproggiga sjuttiotalsrock och nya albumet Tusen År är ytterligare en fjäder i hatten. Deras förmåga att få musiken i gungning oavsett tempo är omisskännlig och styrkan i deras melodier är lika påtaglig då som nu. Det har lyckats få till en bra variation på nya given där den gungande Löpeld, det snygga titelspåret, pigga Hav Av Lögner och avslutningen med småepiska Ta Mig Tillbaka hör till höjdpunkterna. Varje spår tycks ha något litet eget som sticker ut men coolast är nog ändå att de lagt sig till med lite munspel vilket passar bandets musik ypperligt. Ljudmässigt är det jordnära som vanligt och jag gillar hur de får till tyngden samtidigt som alla instrumenten får plats i högtalarna. Det mesta känns alltså som vanligt med den gamle braxen men i detta fall är inte det något negativt för Tusen År kan nämligen vara bandets vassaste album i en redan sylvass diskografi.

Abramis Brama – Tusen År
Black Lodge Records/Sound Pollution

1. Löpeld
2. Vem Är Du?
3. Tusen År
4. Slutet Av Tunneln
5. Fel Kvinna
6. Vägen Ut
7. Hav Av Lögner
8. Ta Mig Tillbaka

www.abramisbrama.com
www.facebook.com/abramisbrama

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Black Stone Cherry – Family Tree

Jag kan med blicken i backspegeln konstatera att jag förfördes ganska lätt av Black Stone Cherrys föregående album Kentucky (2016). De halade in mig med massiva gitarriff som rullade över mig och som den riffknarkare jag är så lät jag mig blint förföras. Nu har förtrollningen släppt och med klar blick kan jag se (höra) att skivans massivt täta produktion och de något enahanda riffen inte alls eggar mig idag. Albumet har sina stunder men faller likt sina närmaste äldre syskon på att det blir en ointressant ljudmassa efter ett tag. Nu är grabbarna tillbaka med uppföljaren Family Tree och se på tusan om jag inte börjar falla för bandet igen! Denna gång har jag dock varit mer vaksam och tror (hoppas!) att jag inte skall gå i samma fälla än en gång. Skillnaden ligger framförallt i produktionen. Den massiva ljudvägg de envisast med har luckrats upp en aning. De har äntligen börjar släppa in lite luft igen och helt plötsligt så hör man ju att det är två gitarrister i bandet! Detta gör det inte bara enklare att lyssna på hela skivan utan ger också bandets musik en lite bättre dynamik.

De inleder medryckande och rakt på sak med Bad Habit som med sitt groove lätt sätter min taktstampande fot i arbete. En stark inledning men inget som jag inte har hört med bandet förut. Festen börjar dock med de två efterföljande spåren Burnin’ och New Kinda Feelin’ där de med ett smittande sväng och härliga ZZ Top-vibbar får mig på fall. På fjärde spåret Carry Me On Down the Road fortsätter de att fjäska för mig med tydliga The Allman Brothers-melodier och den snygga kraftballaden My Last Breath visar att bandet även kan ta in lite soul i soundet. Som kontrast till detta så kommer den funkiga partystänkaren Southern Fried Friday Night och tar vid tillsammans med den nästan deltastompiga Dancin’ in the Rain där gitarristen Warren Haynes (The Allman Brothers, Gov’t Mule) gör ett snyggt gästspel. Den kärlek jag hade för bandet efter deras två första album börjar bubbla upp till ytan igen efter några magra år med allt för mycket slätstruken radiorock. Andra halvan av albumet får mig dock inte på samma sprittande humör. Ain’t Nobody är ganska trevligt studsande men ger mig inte så mycket och småfunkiga men fartfyllda James Brown är mer kul än bra. I Need a Woman är värd att nämna då den nickar åt Lynyrd Skynyrd en aning och snygga avslutningen med titelspåret är inte dum den heller.

Jag måste medge att jag har fallit för Black Stone Cherry än en gång. Mycket tack vare att de hemska Nickelback– och Shinedown-tendenserna nu håller sig på behörigt avstånd från mig. Men också för att just produktionen har lättats på en aning. Det händer lite mer i ljudbilden nu och att kunna höra både slidegitarr och piano utan att tvinga sig igenom lager på lager av gitarrer varje gång är upplyftande. De har dock en bra bit kvar innan jag är helt nöjd men det tar sig! Sen skall vi heller inte glömma att de har lyckats snickra ihop några av sina bästa låtar sedan Folklore and Superstition (2008). Problemet (om man nu kan kalla det för det) med albumet Family Tree är att det är ett par utfyllnadspår för mycket. Andra halvan känns inte alls lika inspirerande som första även om den håller en helt okej nivå. Hur som helst så är detta ett ypperligt trevligt album som bevisar att Kentuckysönerna är på rätt spår igen!

Black Stone Cherry – Family Tree
Mascot Records/Mascot Label Group

1. Bad Habit
2. Burnin’
3. New Kinda Feelin’
4. Carry Me On Down the Road
5. My Last Breath
6. Southern Fried Friday Night
7. Dancin’ in the Rain (Feat. Warren Haynes)
8. Ain’t Nobody
9. James Brown
10. You Got the Blues
11. I Need a Woman
12. Get Me Over You
13. Family Tree

http://www.blackstonecherry.com/

https://www.facebook.com/blackstonecherry/

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Ayreon Universe – The Best of Ayreon Live

Två år att förbereda, sexton sångare, ett otal musiker, massor av scenarbetare, trettio kameror, världens största bildskärm och mängder med musik att arrangera. Ambitiöst är bara förnamnet. Näst intill perfektion är resultatet. När Arjen Lucassen skall presentera sitt Ayreon live på scen för första gången någonsin så sparas det inte på krutet och det märks på slutresultatet. För fans av Ayreon så är detta naturligtvis en våt dröm som går i uppfyllelse men det är också en uppvisning i symfonisk och progressiv rock/metal av högsta klass. Visuellt är det ett smörgårdsbord som aldrig tycks ta slut trots sin speltid på en bra bit över två timmar. Den massiva bildskärmen ackompanjerar musiken med snygg och passande grafik medan musiker och sångare avlöser varandra om vartannat. Konserten som är uppbyggd runt väl utvalda låtar ur Ayreons katalog samt kryddad med några spår från projektet Star One har ett bra flöde trots alla byten vid mikrofonerna. De har gjort ett fantastiskt jobb med att välja ut rätt låtar för att få en fin dynamik i setet och även om jag inte är ett inbitet fan av bandet så känner jag ändå igen stora delar av låtmaterialet.

Förutom de fantastiska låtarrangemangen och starka melodierna så är detta naturligtvis ett pärlband med fantastiska sånginsatser. Den kraftfulla duetten i River of Time mellan Hansi Kürsch (Blind Guardian) och Marko Hietala (Nightwish, Tarot) samt den vackra sången av Anneke van Giersbergen (ex-The Gathering), Floor Jansen (Nightwish, ex-After Forever) och Marcela Bovio (Elfonía, Stream of Passion) i Valley of the Queens är bra exempel på dynamiken i showen där den sistnämnda också hör till konsertens höjdpunkter. Sverige representeras på absolut bästa sätt av Kamelots Tommy Karevik som briljerar med sin teknik samt Katatonias Jonas Renkse som trots svartklädd och lågmäld profil blir den självklara mittpunkten på scenen. Den största överraskningen är Maggy Luyten (Nightmare) som trots liten till växten röt till med sin småhesa stämma och utmanade samtliga kollegor man som kvinna. Kungen över alla är dock Damian Wilson (Headspace, ex-Threshold) som med pondus, kraftfull sång och suverän närvaro tar över hela scenen. Kanske tycker jag så för att han har huvudrollen i setets tyngsta stunder från mina Arjen-favoriter Universal Migrator Part 1 och Space Metal?

Scenskräcken gör att huvudpersonen själv endast deltar i slutet på konserten men han ser överväldigande glad ut även om man snabbt tar en plats i skymundan på scenen. Glad är han också i den tillhörande dokumentären om konsertens tillkomst. Ett ypperligt komplement till konserten och ger en fin inblick i det enorma arbete som ligger bakom hela kalaset. Jag skulle vilja påstå att det är ett måste att se även denna minst en gång efter att man sett konserten för det höjde definitivt helhetsintrycket.

Vad drar då ned mitt betyg? Det kan låta som petitesser men bildkvalitén hade kunnat vara lite bättre (jag är svag för bluray skall tilläggas), mixen på körsången kan ibland dränka den övriga sången och alla byten av sångare gör att det blir lite rörigt. Och alla dessa fantastiska visuella effekter som publiken fick se på den massiva bildskärmen skulle man väl kunna ha bjudit på som isolerade klipp i extramaterialet? Men har du det minsta lilla intresse av symfonisk rock/metal med progressiva inslag men har mot all förmodan inte gett dig i kast med Ayreon tidigare så är denna DVD ett måste att införskaffa. Är du ett fan av Ayreon sedan tidigare? Ja då är detta en andlig högtidsstund av stora proportioner.

Ayreon Universe – The Best of Ayreon Live
Mascot Label Group/Music Theories Recordings

1. Prologue
2. Dreamtime
3. Abbey of Synn
4. River of Time
5. The Blackboard
6. The Theory of Everything
7. Merlin’s Will
8. Waking Dreams
9. Dawn of Million Souls
10. Valley of the Queens
11. Ride the Comet
12. Star of Sirrah
13. Comatose
14. Day Sixteen: Loser
15. And the Druids Turn to Stone
16. The Two Gates
17. Into the Black Hole
18. Actual Fantasy
19. Computer Eyes
20. Magnetism
21. Age of Shadows
22. Intergalactic Space Crusaders
23. Collision
24. Everybody Dies
25. The Castle Hall
26. Amazing Flight in Space
27. Day Eleven: Love
28. The Eye of Ra

http://www.arjenlucassen.com/content/

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Burning Saviours – Death

Femton år in i karriären så verkar det som att Burning Saviours har hittat sin musikaliska kostym med nya albumet Death. Det betyder att de nu löper linan ut med sin traditionella doom där Pentagram och Cathedral är de tydligaste influenserna medan Black Sabbath och Candlemass står för den extra kryddan. De tunga riffen växlar mellan släpande och aningen upptempo och ljudbilden är både mörk och melankolisk. De lyckas få det att gunga bra och såväl småproggiga och halvt galopperande som snyggt atmosfäriska partier går att hitta. Jag tror att ljudbilden är rätt inrattad för att ge musiken ett episkt omfång men vet inte då jag misstänker att ljudfilerna jag har fått ta del av inte låter musiken komma till sin fulla rätt. Något som jag hoppas åtgärdas när jag väl får ta del av vinylutgåvan för bandets femte giv är en riktig godbit för oss som uppskattar klassisk doom. De bryter knappast ny mark men de har skapat ett tillräckligt starkt material för att stå väldigt stadigt på egna ben. Burning Saviours är redo att utmana de största i genren!

Burning Saviours – Death
Transubstans Records/Record Heaven

  1. Draug
  2. Crusade of Evil
  3. Nothing After
  4. Lamentations
  5. Death
  6. Häxnatten
  7. Silence
  8. Finally Free

https://www.facebook.com/burningsaviours/

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Svartanatt – Starry Eagle Eye

Med öppningsspåret The Children of Revival så har Svartanatt skapat ledmotivet till en hel musikrörelse. Antalet nya band som tar inspiration och energi ifrån sextio- och sjuttiotalets rockscen börjar bli så pass många att man kan tro att genren ”retrorock” snart är överbefolkad men icke då! Det finns gott om svängrum för fler band och här i Sverige verkar vi ha extra bördig rockmylla med tanke på alla band som poppar upp. Svartanatt är ett av dessa band och även om den självbetitlade debuten för två år sedan inte lämnade några djupare fåror i myllan så var det ändå ett trevligt och väl svängande alster. På uppföljaren Starry Eagle Eye som nu har anlänt så har de dock växt till sig rejält. Ja, det både låter och känns som samma fotspår som debuten men, det är tydligare melodier och starkare låtar. Då som nu tänker jag på ett hammondförstärkt Thin Lizzy med sentida The Hellacopters tillbakalutade attityd samt den psykedeliska sidan av The Beatles. Det är smått dansant och med hjälp av de snygga balladerna Wolf Blues och Universe of… så har de nu fått till en bra dynamik. Bäst i mitt tycke blir de med Deep Purple-rökaren Duffer och Rose Tattoo-osande avslutningen Black Heart men som helhet är detta ett mycket starkt album. Ja, det finns väldigt många olika influenser men, de syr ihop det på ett väldigt bra sätt. Svartanatt visar med Starry Eagle Eye att de inte tänkt vara ett band i mängden utan de siktar mot toppen och det skall bli ett nöje att följa deras utveckling.

Svartanatt – Starry Eagle Eye
The Sign Records

  1. The Children of Revival
  2. Wrong Side of Town
  3. Starry Eagle Eye
  4. Duffer
  5. Wolf Blues
  6. Hit Him Down
  7. Universe of…
  8. The Lonesome Ranger
  9. Black Heart

www.svartanatt.com

https://www.facebook.com/svartanatt/

www.thesignrecords.com

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon