-
- Billy Idol – Kings and Queens of the Underground
När punkaren blir gammal då blir han sentimental. Nej det är inget gammalt djungelordspråk jag bjuder på utan det är mer en observation jag nu gör när den gamla punkikonen Billy Idol bjuder på ny musik. Den nu snart sextioårige sångaren släpper nu sin sjunde studioplatta (åtta om du räknar med den hemska julskivan Happy Holidays från 2006) under eget namn och vid första anblicken är han tillbaka i god form. Green Day-rocken som genomsyrade förra skivan Devil’s Playground (2005) går inte att hitta även om jag i viss grad kunde uppskatta den. Han tar istället ett massivt steg bakåt i karriären och musiken består till stor del av det åttiotal han en gång dominerade. Rosafluffiga och syntetiskt ljudande trummor samt medryckande gitarriff och allt är förpackat i en poprockig midjelång kavaj med uppkavlade ärmar. Nja, nu kanske jag tog det ett steg för långt men det är i alla fall väldigt mycket åttiotal och elektroniskt men fortfarande med Steve Stevens utsökta gitarrspel. Har ni en gång hört Billy Idol så vet ni hur det låter men det är inte i hur det låter som det brister. Nej det är i låtmaterialet styrka det sviktar. Med några undantag så är detta mer eller mindre en sentimental resa bland halvsega ballader. Det känns avdankat och när han sjunger är det nästan självömkande emellanåt. Jag vill ju ha min Billy Idol kaxig med lite tempo i låtarna och inte denna balladsömniga historia. Men nu skall jag inte kasta honom under bussen fullständigt för här finns små godbitar att njuta av. Inledande Bitter Pill har den där snygga Billy Idol-svärtan och med en lånad gitarrslinga från ZZ Top och en Tom Petty-refräng så blir det ett riktigt bra slutresultat. Efterföljande Can’t Break Me Down kan kännas aningen banal men den putslustiga Status Quo-refrängen gör att det blir ganska underhållande trots allt. Sen får jag rätt så ordentliga Rebel Yell-vibbar av Postcards From the Past medan avslutande Whiskey and Pills är skivans klart hårdaste rocklåt men den känns dock för spretig. Vi får heller inte glömma den akustiskt drivna balladen Kings and Queens of the Underground där Billy Idol sjunger om ”golden days” samtidigt som han staplar gamla låttitlar på hög. Men, även om här finns russin att plocka ur kakan, så blir det aldrig så där extra speciellt njutbart. Det funkar men inte mer än så helt enkelt. Nej Billy Idols första album på nästan tio år var inte den fullträff jag hade hoppats på. När han 2008 släppte samlingsskivan Idolize Yourself med bland annat den mästerliga, och då nya, låten John Wayne så ökade mitt hopp om en ny och lite mörkare Billy Idol. Så blev det inte. Han verkar ha deppat ihop och sörjer tider som varit istället för att ta nya tag och ge oss en modernare version av sig själv. Trist för jag hade verkligen sett fram mot en fullträff av den gamle punkikonen.
Billy Idol – Kings and Queens of the Underground
Kobalt Label Services/Playground
1. Bitter Pill
2. Can’t Break Me Down
3. Save Me Now
4. One Breath Away
5. Postcards From the Past
6. Kings and Queens of the Underground
7. Eyes Wide Shut
8. Ghosts in My Guitar
9. Nothing to Fear
10. Love and Glory
11. Whiskey and Pills
Betyg: 5/10
Ulf Classon