Bigelf – Into the Maelstrom

För närmare tio år sen släpptes plattan Cheat the Gallows med Bigelf – ett band kretsande kring låtskrivaren och keyboardisten Damon Fox från Los Angeles. Jag vet inte riktigt vad det var som fångade mitt intresse när jag köpte den men jag tyckte väl helt enkelt det kändes rätt spännande med ett rockband, spelande i de lite tyngre kretsarna, som enligt uppgift envisades med att spela live med en äkta Mellotron (ett instrument som visat sig nyckfullt då det utsätts för ovarsam behandling och olika väder-relaterade miljöer). Sen tyckte jag väl även att bandets image med Damon Fox hårdsminkad med svarta ögon och stor svart cylinderhatt var rätt så fräck. Plattan var helt OK med flera riktigt bra nummer men ändå inte så att man placerade den bland de främsta på den tiden. Men med tiden föll Bigelf i glömska igen (så mycket annat hände i Prog-världen) och jag tänkte inte mer på det. Inte förrän i år då bandet gör en remarkabel för att inte säga storartad comeback.

Det har flutit mycket vatten under Bigelf-bron sen debuten för nästan femton år sen (med plattan Money machine) och allt detta beskrivs utförligt i senaste numret (februari 2014) av tidningen Classic Rock Presents Prog som jag verkligen rekommenderar för er som vill veta mer om bandet. Där beskrivs bland annat hur bandet gått igenom så många kriser att det egentligen är ett smärre under att de lyckats komma tillbaka på det här viset. Från deras ursprungliga line-up finns egentligen bara Damon Fox och basisten Duffy Snowhill kvar. Den senare är faktiskt från Finland vilket är svårt att tro med tanke på hans ur-coola utseende med långa dreadlocks och fräcka kläder (en helt otrolig uppenbarelse på scen när de spelade på Progressive Nation at Sea nyligen!). Inget ont om finnar men det här är verkligen inte vad man tänker på när man jämför med urfinnen! Jag får naturligtvis inte avslöja för mycket av den refererade artikeln men så mycket kan jag säga att Sverige faktiskt var platsen för en av de tragedier som har drabbat bandet genom åren. Det var nämligen direkt efter en spelning på Hultsfredsfestivalen sommaren 2001 som bandets gitarrist Andrew Butler-Jones blev akut sjuk backstage (lunginflammation+diabetes-attack). Han hamnade i koma och fick flygas direkt till USA för behandling. Efter hela åtta år i koma avled han dock tragiskt nog. Det här var naturligtvis en mycket traumatisk händelse för de andra bandmedlemmarna och är en av förklaringarna till att Bigelf aldrig hamnade bland de riktigt stora banden i branschen. Men man hann som sagt i alla fall få till den utmärkta plattan Cheat the gallows ett par år senare och den ledde senare (2009) till en turné med Dream Theather och Opeth (Progressive Nation tour). Med denna bakgrund är det inte underligt att flera av låtarna på nya plattan är tillägnade Andrew Butler-Jones.

Efter ytterligare fyra år efter denna Progressive Nation-turné är nu alltså Bigelf tillbaka på scenen igen med an ny platta och en ny turné. Intressant här är att bakom trummorna sitter nu självaste Mike Portnoy som Damon lärt känna under den tidigare turnén med Dream Theater. Mike har spelat en stor roll för come-backen eftersom han verkligen sen länge varit en stor Bigelf-fan och han ville gärna hjälpa till att sparka igång Bigelf igen efter alla komplikationer genom åren. Men det är helt tydligt att Mike samtidigt gjort allt för att inte avvika alltför mycket från stilen hos deras tidigare trummis Steve ’Froth’ Frothingham. Det är bara på några ställen som Mike släpper bromsarna (nåväl, det går sannerligen inte sakta någonstans på denna platta!) och visar hans närmast pyrotekniska virtuositet i spelet.

Så trots att det är oerhört tungt emellanåt så är variationen mycket stor och man upptäcker mer och mer för varje ny lyssning.

Nåväl, hur skall man då beskriva soundet på nya plattan? Jo, det är verkligen mycket speciellt och liknar inte mycket annat i Prog-världen. Enklast kan man beskriva det som 30 % Beatles, 20 % Black Sabbath, 20 % Deep Purple och 30 % Mellotron! Ni fattar vilken underlig mix det blir. Men det funkar och mer än det faktiskt! Trots denna tydliga retro-kick så får man nog säga att det ändå låter hur modernt som helst. Anrättningen är kryddad av allehanda elektroniska ingredienser av mer eller mindre psykedelisk natur. Så trots att det är oerhört tungt emellanåt så är variationen mycket stor och man upptäcker mer och mer för varje ny lyssning. Damon själv är en alldeles lysande sångare – mycket nära John Lennon i röstläge men med en stil som mer hör hemma i den lite tyngre rocken. Ganska fascinerande – vem kunde tro att Beatles och Black Sabbath/Deep Purple skulle kunna funka så bra tillsammans? I tillägg till detta är det något med bas-spelet som gör soundet speciellt. Distade gitarrer är man ju van vid i rock-världen men det är inte lika vanligt att även basen är starkt modulerad. Men Duffy Snowhill får till ett alldeles otroligt bas-sound och i en del låtar är det nästan det som är häftigast av allt. Bandet har alltså verkligen lagt manken till för att få till ett alldeles eget sound som trots förebilderna inte låter plagierat. Damon Fox utrycker det hela så här enligt artikeln i Classic Rock Presents Prog: ”I’m trying to figure out a way for Bigelf to be the Radiohead of Metal”. Sen är det ju det här med keyboards och mellotron – ingredienser som undertecknad är mycket svag för. Här gör Damon en alldeles förträfflig insats genom att alltså använda äkta Hammond och mellotron (’vintage sounds’) i de flesta av låtarna. Jag är själv oerhört fascinerad av hur lyckat användandet av mellotron kan vara i den hårdare rocken. Tror att det faktiskt är detta som överhuvudtaget fick mig att upptäcka och uppskatta den s k Prog-Metalgenren.

Till slut, jag måste ge lite mer kött på benen för de olika låtarna på plattan. Allt är genomgående mycket bra och jag kan faktiskt inte hitta någon svag låt, kanske dock med undantag för vissa partier av låten Theather of Dreams där man kanske trampar vatten lite onödigt mycket. Den sistnämnda låten är förresten en hyllning och ett särskilt stöd från Damon till Mike Portnoy som fick utstå mycket kritik då han lämnade Dream Theater. För att få lite kläm på hur mycket Beatles-influens som finns så kan man även lyssna på den första halvan av denna låt som verkligen låter som något som mycket väl Beatles eller John Lennon skulle ha kunnat prestera. Ett nästan ännu bättre exempel är låten Already gone – det är faktiskt så mycket Beatles-känsla så man nästan ryser! Fast se upp med slutet på låten som är betydligt tyngre men ändå lika bra.

I den tyngre kategorin har jag två favoritlåtar på plattan: The Professor and the Madman och Edge of Oblivion. Den förstnämnda börjar lugnt och stämningsfullt med fint mellotron-komp men så småningom gungar det igång skönt med fräna gitarr-riff och en väldigt snygg refräng (”Send me an Angel now”). Edge of Oblivion har ett liknande koncept med en lugn inledning innan det lite tyngre tar över. Här är det Duffy’s sköna basgång som bygger upp hela låten som långsamt stegras med successiva pålägg av sång och trummor och efterhand ett massivt mellotron-komp. Prog-Metal när det är som bäst! Måste höras! Inte minst för den ödesmättade refrängen (”Mankind will never win – his enemies within – drawn by his own desire – mankind will soon expire”) och de frikostiga trumkaskaderna från Mike Portnoy. Är det detta som kallas Dooms Metal?? Förmodligen inte men det är nog bra nära. I vilket fall – fantastiskt bra!

Som för att visa att man kan spela annat än Metal-baserad musik kommer som sista nummer ett alldeles fenomenalt nummer kallat ITM där Damon excellerar på sin mellotron med den ena sekvensen efter den andra (flöjt, stråkar, körer) fint ackompanjerat av Mikes trummor. Ett fint exempel på musik som är på gränsen till falsk (d v s med disharmonier som växlar med harmonier) men som ändå blir fantastiskt njutbar. I alla fall fantastiskt kul att höra en låt som verkar specialskriven för mellotron. Det finns väl inte så många (mest känd är väl Genesis-låten Watcher of the Skies) men jag blir lika fascinerad varje gång jag hör något sådant. På slutet av låten kommer sedan plötsligt ett parti som verkar direkt hämtat från Deep Purple med ett sånt där otroligt skönt gitarrparti och låten avslutas därefter med lite mer Beatles-känsla och ett mäktigt slutackord med en sackande Hammondorgel. Pampigt värre.

Into the Maelstrom är en av årets bästa plattor så här långt och det skall bli intressant att se hur den står sig då året skall summeras. Cylinder-hatten av för Damon Fox och hans kumpaner!