Gösta Berlings Saga – ET EX

Två år efter senaste releasen av ”Sersophane” släpps så Gösta Berlings Sagas femtes fullängdare sen debuten 2006. Bandet har etablerat sig som en något bångstyrig och svårplacerad uppenbarelse inom den likaledes svårdefinierade genren progressiv rock alternativt Artrock. Det är frågan om helt instrumental musik (vilket numera får räknas som ganska udda inom genren) med en hel del elektroniska inslag. Hade inte bandet använt vintage keyboards som mellotron som en av huvudingredienserna i musiken är väl frågan om de verkligen blivit sorterade inom det progressiva rockfacket.

Några av låtarna kan kanske snarare rubriceras som punk med progressiva influenser, vilket var något jag var inne på även i min tidigare recension av förra plattan ”Sersophane”. Särskilt gäller detta låten ”The Shortcomings of Efficiency” som är en slamrig historia som avslutas i ett inferno där man även kan höra någon sorts våldsam sång utan hörbara ord. Ganska fräckt får jag säga även om jag annars är minst sagt tveksam till punkinfluenserna. Kan dock tänka mig att detta kan bli en intensiv och häftig låt att framföra live.

Något som annars utmärker nya skivan är ett flertal låtar med långsamma teman som upprepar sig och kring vilket olika improvisationer kretsar. Det här gäller exempelvis den inledande ”Veras Tema” och ”Square 5”. Av dessa gillar jag bäst den förstnämnda där det elektroniska kompet och mellotron-tonerna tillsammans med olika eko-effekter skapar ett spännande sound. Sen är själva temat (som även återkommer senare i akustiska ”Brus från stan”) tämligen märkligt i att det har någon sorts inneboende cykel som hela tiden återgår till början igen. Man kommer liksom aldrig framåt. Men spännande är det.

Sen finns det låtar som jag är lite mindre förtjust i och det gäller exempelvis ”Over and Out” som består av en massa olika ackord med mellotron-kör och olika elektroniska effekter. Förutom en skaplig ”refräng” tycker jag annars låten mest går på tomgång. Man tappar tyvärr intresset rätt fort. Även låten ”Artefacts” har sådana tendenser. Låten avslutas med en lång sekvens med enbart sparsamma pianoklink och diverse ekoeffekter plus uppenbara studioljud (förstärkarsurr och folk som vrider sig i stolar eller dylikt!). Mer konstigt än njutbart, tyvärr.

Den påföljande låten med det fantastiska namnet ”Capercaillie Lammergeyer Cassowary & Repeat” (lägg det på minnet!) är lite mer spännande med raspiga mellotron-saxofoner och elektrokomp. Efterhand följer ett tjusigt parti med gamla hederliga orgeltoner som avslutas med ännu mer brötiga mellotron-saxofoner.

 Den avslutande ”Fundament” är en udda skapelse med elektroniskt genererad grundrytm och där gitarrer står för det huvudsakliga temat. Tyvärr lite enformigt fram till cirka 4 minuter in i låten där den distinkta takten klingar bort och där mystiska atmosfäriska toner istället tar över. Väldigt snyggt faktiskt även om här också är många upprepningar. Fast det här är väl snarare elektro-pop (om det nu finns en sådan genre) än prog?

Ja, är det här fågel eller fisk, kan man fråga sig? Rent genremässigt är Gösta Berlings Saga faktiskt ett mysterium och närmast en kameleont som ändrar skepnad hela tiden. Men användning av alla dessa gamla vintage-sounds gör likväl skapelsen ganska spännande. Så ett skapligt betyg blir det trots att jag ibland under lyssnandet tillfälligt tappade intresset. Ni som gillar instrumentell musik med många svängar och tricks kan dock säkert uppskatta denna platta.

Gösta Berlings Saga – ET EX
InsideOut Music

1. Veras tema (03:37)
2. The Shortcomings of Efficiency (07:41)
3. Square 5 (07:02)
4. Over and Out (04:36)
5. Artefacts (05:56)
6. Capercaillie Lammergeyer Cassowary & Repeat (06:58)
7. Brus från stan (01:36)
8. Fundament (09:59)

http://www.gostaberlingssaga.se 
http://www.facebook.com/gostaberlingssaga  http://www.instagram.com/gostaberlingssaga 
http://www.twitter.com/gbs_sthlm 

Betyg: 6.5/10 

Karl-Göran Karlsson

Haken – Vector

Två år sedan förra albumet ”Affinity” släpps nu fullängdare nummer 5 från Haken. Jag upplevde föregångaren som ett rejält steg tillbaka efter de tidigare utmärkta albumen ”Aquarius” (2010), ”Visions” (2010) och ”The Mountain” (2013). Förra plattan var en flört med 80-talsmusiken och då jag själv inte är överdrivet förtjust i vad som erbjöds då kändes detta faktiskt tämligen ointressant. Frågan är då ifall kräftgången fortsatt ytterligare med nya plattan? Nej, det kan man nog inte säga. Man hör faktiskt en rejäl återgång till Metal-genren som alltid funnits med på olika sätt i tidigare plattor. Det som dock var så fantastiskt med en platta som ”The Mountain” var de väldigt starka influenserna från den progressiva rocken från 70-talet samt den fantastiska experimentlustan och spelglädjen. Mitt intryck av nya plattan är att man offrat lite av detta (även om det finns kvar till en del) för viljan att gå tillbaka till det rena Metal-soundet. I mina öron blir Metal-dominansen för stor på denna platta och gör att jag tidvis tappar intresset. Visst kan man bli imponerad av hårt- och snabbslående Raymond Hearne bakom trummorna men särskilt mycket finess och dynamik är det faktiskt inte i spelet. Samma gäller de envisa och tidvis alltför monotona riffen från Charlie Griffits gitarr och Conner Greens bas.

Det som ändå räddar plattan är den felfria och tonsäkra sången från Ross Jennings samt den alldeles lysande långa låten ”Puzzle Box”. Här finns allt det jag gillade på ”The Mountain”. Fart och fläkt men även lugna partier och sanslös lek med ljud och takt. Det som verkligen sticker ut är partiet som börjar efter 3:30 där elektroniska (för att inte säga elektriska) ljud improviserar takten för en stund för att så småningom även kompletteras med skön och stämningsfull sång från Ross. Det är märkliga ljud vi får höra i detta parti. Svåra att beskriva. Vågar jag skriva att det är ungefär som om någon släppt lös Hasse Bruniusson inne i en transformatorstation? Ni förstår nog. Fascinerande är det i alla fall. Albumets höjdpunkt, helt klart.

En annan fin låt är den lugna ”Host” som överraskar med trumpetkomp i början och även senare under låten (fast då märkligt modifierat – onödigt klåfingrigt, kan jag tycka). Det är inte utan att man får lite Opeth-känsla här och där på denna låt i partierna med akustisk gitarr och skönsång.

Som avslutningslåt kommer sen ”A Cell Divides” som återigen dånar på med metalgenren men som räddas av den fina sången av Ross Jennings.

Som sagt, ett steg framåt igen för Haken men även ett steg åt sidan mot ren Metal som inte riktigt är min grej. Därför har jag lite blandade känslor över detta skivsläpp. Men ProgMetal-fansen lär förstås jubla.

Haken – Vector
InsideOut Music

1.Clear (01:57)
2.The Good Doctor (03:58)
3.Puzzle Box (07:45)
4.Veil (12:41)
5.Nil By Mouth (07:11)
6.Host (06:47)
7.A Cell Divides (05:00)

www.hakenmusic.com
www.twitter.com/Haken_Official 
http://www.facebook.com/HakenOfficial 

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Gazpacho – Soyuz

Ibland går det för snabbt med alla releaser av ny musik. De riskerar att drunkna i flödet. I maj släpptes ännu en platta från norska Gazpacho med titeln Soyuz som jag inte uppmärksammat förrän nu. Ändå, detta norska band har fascinerat mig ända sen släppet av plattan ”Night” år 2007. I stort sett samtliga plattor sen dess (hela fem stycken) har hållit mig fången i fascination flera månader efter varje release. Och så blev det även denna gång. Gazpacho är fullständigt unika i prog-genren. Det finns kanske inget band som lyckats skapa ett så unikt sound. Mycket hänger på sångaren Jan-Henrik Ohme som har en otroligt skön och varm röst som han använder mer som ett instrument än att bara framföra text och lyrik. En del har svårt för hans röst och jag kan bara beklaga att de inte ser hans enorma talang och skicklighet. Ett annat kännetecken hos bandet är deras fantastiska känsla för harmonier och takt. Mycket av detta kommer från den fantastiske Thomas Andersen på keyboards och piano som ständigt förundrar med det ena sköna temat efter det andra. Ingen ekvilibristik, bara otroligt sköna ackord och ackordsföljder. En del klagar på att det svänger för lite om bandet. Det kanske ligger något i det men det betyder absolut inte att takt inte betyder något för dem. Lyssna på titellåten ”Soyuz one” och den alldeles underbara ”Exit Suite” så förstår ni nog att takt faktiskt är tämligen centralt i deras musik. Men det är inte det snabba och tuffa tempot de vårdar utan den långsamma, suggestiva takten. Och jag fullkomligt älskar det i tider när det hårda och tunga får så mycket uppmärksamhet. Den här typen av musik får tillvaron att stanna upp lite och ger tid för eftertanke och stillhet. Har du behov av lite andaktsfull musik (utan att för den skull vara religiös) så skall du absolut lyssna på Gazpacho. Till detta bidrar även den fantastiske violinisten Mikael Krömer. Hans Hardangerfela (?) lyfter låtarna ännu högre genom de fantastiska harmonierna han skapar mellan fiolen, övriga instrument och sången. 

Bandets plattor har ofta ett tema som bygger på någon händelse eller någon berättelse från någon bok. Så även denna gång. Titeln är naturligtvis tagen från namnet på Sovjetunionens motsvarighet till Apolloprojektet, d v s bemannade rymdfärder med mer eller mindre tydliga avsikter att befästa den politiska makten och överlägsenheten hos respektive stormakt under kalla krigets dagar. För Sovjetunionen fick ju denna tävlan med USA en tragisk början då den första bemannade färden med Soyuz 1 med kosmonauten Vladimir Komarov ombord slutade i en dödlig krasch. I låt nummer 1 (”Soyuz one”) kan man ana hur problemen startar ombord inför nedstigningen och i näst sista låten ”Soyuz Out” beskrivs mer direkt momenten och tankarna hos Komarov före kraschen. Det skall dock sägas att texterna är ganska kryptiska och poetiskt utsvävande så det är inte helt lätt att avgöra om det även finns tydliga budskap till oss. Övriga låtar verkar ha mindre direkt koppling till själva rymdäventyret så man kan knappast säga att det här är ett solklart så kallat konceptalbum.

Men om texterna är mystiska och rätt svåra så måste man säga att musikaliskt är det här verkligen ett helgjutet verk som sakta växer sig på en på ett sätt som till slut är helt oemotståndligt. Jag har redan nämnt den magiska låten ”Exit Suite”, som är något av det vackraste och samtidigt märkligaste jag hört, men här finns flera låtar som nästan är lika fantastiska. ”Sky Burial” är oerhört sorglig med det repetitiva pianokompet, de indiska sånginslagen och Jan-Henriks fina sång. Jag gillar även trumspelet som matchar övriga instrument perfekt. Här finns egentligen ingen riktigt sångmelodi eller struktur utan bara några lösa teman. Trots det blir det så otroligt bra. Fascinerande. Låten ”Fleeting Things” blir närmast en glad kontrast i jämförelse. En tydlig melodi som sätter sig snabbt. Och är det inte valstakt i botten? Otroligt fint och en av låtarna som jag tycker borde ha chansen att spridas i lite bredare leder.

Vi har också en riktigt lång och spännande låt i ”Soyuz Out” på plattan. Den tar ett bra tag att få kläm på. Flera oväntade svängar hit och dit varav partiet med plötsligt körmusik efter 4:15 som komp i bakgrunden är så otroligt vacker att man häpnar. Den här låten har också delar där man även visar att man kan spela lite hårdare rock. Till slut kommer så avslutande ”Rappaccini” som är än mer andaktsfull och allvarlig än något annat på plattan. Kan närmast liknas vid en psalm eller ett Requiem med massor av stråkar som bakgrund. Jag får faktiskt tidvis lite vibbar av liknande lugna låtar från Marillion och Steve Hogarth (kanske rentav från den sistnämndes samarbete med Isildurs Bane). En otroligt vacker låt som ger plattan ett alldeles fantastisk slut där man som lyssnare närmast kippar efter andan efteråt.

Jag vet att man som recensent måste vara sparsam med superlativerna och tänka sig noga för innan man ger maxpoäng till ett alster. Jag har gjort det nu och min slutsats står fast. Den här typen av album är det bästa jag vet. Då är saken avgjord. Tack Gazpacho för ännu ett mästerverk!     

Gazpacho – Soyuz
Kscope Music

1. Soyuz one
2. Hypomania
3. Exit Suite
4. Emperor Bespoke
5. Sky Burial
6. Fleeting Things
7. Soyuz Out
8. Rappaccini

http://gazpachoworld.com/
https://www.facebook.com/Gazpacho.Official.BandPage/

Betyg: 10/10 

Karl-Göran Karlsson

Riverside – Wasteland

Så var det då dags för nystarten av Riverside, d v s första skivan med titeln ”Wasteland” utan bortgångne gitarristen Piotr Grudzinski. Och nu fortsätter man officiellt som trio trots att man (nästan) funnit en ersättare till Piotr i Maciej Meller som medverkar på flera spår på nya plattan och som redan spelat med de andra på några konserter. Att man väntar med en ny och fast gitarrist beror mest på (enligt Mariusz Duda) ren respekt för Piotr som under 15 år betytt så mycket för Riverside.

Det nya albumet har flera låtar som anknyter till det tragiska som hänt. Mariusz säger rent av att temat reflekterar över hur man kommer tillbaka från en tragedi. Att ha överlevt något och att man ändå kunnat fortsätta framåt. Parallellerna med plattan ”Second Life Syndrome” är ju mer än tydliga. Mer än tydligt är också låt-titlarna ”The Day After” (första låten) samt ”The Night Before” (avslutningslåten). Den nya plattan ger ju också bandet chansen att experimentera lite och komma med något nytt. Man märker en del nya grepp, exempelvis förekomsten av violin (spelad av Michał Jelonek) på flera av låtarna. Något annat anmärkningsvärt är att Mariusz på två av låtarna sjunger väldigt långt ner i tonregistret. Det känns ju lite annorlunda när han annars mer än gärna brukar gå upp i falsett. Sen förstår man att Mariusz även velat bidra på gitarrsidan den här gången vilket kanske också förklarar lite varför man valt att fortsätta som trio.

Trots nystart, man känner naturligtvis igen soundet av Riverside så det är ingen dramatisk förändring vi får uppleva. Men jag måste tyvärr säga att den nya plattan känns lite tam i jämförelse med tidigare alster. Den lyfter aldrig riktigt. Förvisso är inledande ”The Day After” plus ”Acid Rain” starka låtar med mycket av den sköna stämning som vi är vana vid. Jag gillar speciellt den avslutande delen ”Dancing Ghosts” med en härlig ordlös refräng och skönt komp. Men sen kommer plattan av sig lite och har svårt att fånga mitt intresse i den kommande låten ”Vale of Tears”.

Efter det är det dags för en lågmäld (för Mariusz väldigt låg!) och mycket fin sång i ”Guardian Angel”. Det akustiska gitarrkompet plus piano ger låten en mycket skön feeling. Efterhand får vi även höra mycket fina gitarrtoner från Maciej Meller som en extra krydda. Visst känns Piotr ändå närvarande på något sätt trots att det inte är han som spelar? Den här låten är kanske min absoluta favorit på albumet.

Påföljande ”Lament” är en långsam, släpande låt med tunga trumslag. Vi får höra ett väldigt fint parti efter tre minuter med skön sång och vackert komp från gitarr, violin och xylofon.  

Efter det kommer låten ”The Struggle for Survival” som jag tyvärr tycker att man kunde ha skippat helt. Det här låter mer som en improviserad jamning i studion utan mål eller mening. Sista minuten på låten är dock mycket fin. Återigen Mariusz fina röst tillsammans med akustiska gitarrer.

Låten ”River Down Below” är en fin ballad men på något sätt så har man hört den här typen av låtar så många gånger förut. Man får nästan lite Country-känsla här i vissa partier.

Titellåten ”Wasteland” startar också som något av en Country-låt eller filmmusik till en Westernfilm. Man får faktiskt även lite Jethro Tull vibbar. Låten övergår sen i mer traditionell rock utan att egentligen övertyga. Några fina teman kommer dock på slutet.

Avslutande ”The Night Before” är en fin låt skriven av Michal Lapaj. Mycket vackert och stämningsfullt med Mariusz sång ackompanjerad av piano.

Sammantaget ger mig nya plattan ett ganska så blandat intryck. Fortfarande fina grejor men utan de där riktiga topparna som bandet så ofta har bjudit på tidigare. Betyget blir därför bra men inte riktigt i den nivå där det brukar vara.

Riverside-Wasteland
InsideOut Music

1. The Day After (01:48)
2. Acid Rain (06:03)
Part I. Where Are We Now?
Part II. Dancing Ghosts
3. Vale Of Tears (04:49)
4. Guardian Angel (04:24)
5. Lament (06:09)
6. The Struggle For Survival (09:32)
Part I. Dystopia
Part II. Battle Royale
7. River Down Below (05:41)
8. Wasteland (08:25)
9. The Night Before (03:59)

http://www.riversideband.pl
http://www.facebook.com/Riversidepl  
https://www.instagram.com/riversideband.pl  

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Nosound – Allow yourself

 Giancarlo Erra och hans kollegor i italienska Nosound släpper i höst sitt nionde album med titeln ”Allow yourself” sen debuten 2005. Bandet har ett säreget sound med influenser från både typisk prog som Pink Floyd men också från ambient (Brian Eno) och mer moderna ambitiösa rockband som Radiohead och Sigur Roos. Men framförallt är det Giancarlos sångröst som är det som sätter prägel på musiken. Han är (om man skall vara ärlig) ingen vidare sångare men är ändå mästerlig på melankoliska och varma lågmälda sånger kompade med många atmosfäriska keyboards, piano och stråkar. Förra plattan ”Scintilla (2016)” tyckte jag rent av var en av de bästa releaserna det året.

Den nya plattan är väldigt annorlunda mot ”Scintilla”. Den känns mycket mer experimentell och innehåller betydligt mer av diverse elektroniska ljudeffekter. Mer rebellisk och utforskande på ett sätt som jag tycker är mer avlägsen från vad vi normalt kallar progressiv rock. Definitivt inspirerad av band som North Atlantic Oscillation men kanske framför allt isländska Sigur Roos. Det jag skriver är ju lite av en motsägelse vilket också på nytt kastar frågetecken på vad vi egentligen med progressiv rock.

Något som stör mig med denna release är att jag tycker att Giancarlo slarvar lite med sången. Hans stora styrka tycker jag ligger i de partier när han sjunger någonstans i mellanregistren utan att ta i för kung och fosterland. Men på denna platta ger han sig ut på stora eskapader i de högre registren i flera låtar och det passar honom inte enligt min åsikt. Det här drar ner betyget för mig och särskilt gentemot föregångaren ”Scintilla” där hans sång var väldigt bra. Sen är jag själv inte alltför lockad av de lite halvpunkiga och stökiga tendenserna i vissa låtar med överdissade trummor och lite för mycket repetitiva partier.

Men här finns ändå tillräckligt många låtar som har det där sköna melankoliska anslaget med mycket keyboards och stråkar som jag gillar så mycket från Nosound. Plus de sköna pianotonerna som kommer lite här och där. Exempelvis låtarna ”At peace”, ”Growing in me (Steven Wilson-känsla, dock även ett exempel på låt där hans sångförmåga sätts på svåra prov), ”Weights” (kanske bästa låten på plattan), ”This Night” och ”Shelter”.   

Nosound – Allow yourself
Kscope

  1. Ego Drip
  2. Shelter
  3. Don’t You Dare
  4. My Drug
  5. Miracle
  6. This Night
  7. At Peace
  8. Growing In Me
  9. Saviour
  10. Weights
  11. Defy

http://nosound.net
http://www.kscopemusic.com/no
https://www.facebook.com/nosoundnet

Betyg: 7/10

Karl-Göran Karlsson

The Sea Within – The Sea Within

Roine Stolts nya supergrupp (anmärkning: han spelar bara i supergrupper numera!) med namnet The Sea Within har äntligen släppt debutplattan med samma namn. Bandmedlemmar förutom Roine (gitarr) är Marco Minneman (trummor, percussion): Jonas Reingold (bas), Tom Brislin (Keyboards, Sång), Daniel Gildenlöw (sång, gitarr) och Casey McPherson (sång).

Tanken på att starta ett nytt band fick Roine 2016 då han kände att det var dags att prova något nytt genom samarbeten med helt nya (nåja!) musiker. Roine har ju spelat mycket med Jonas och Daniel förut men nya i sammanhanget är Tom Brislin (med förflutet i Yes och Camel) och Marco Minneman (The Aristocats, Steven Wilson, The Mute Gods, med flera). Ny sångare vid sidan av Daniel är också Casey McPherson (Flying Colours). På kommande turnén (med start vid festivalen Night of the Prog i Tyskland 13–15 juli) är dock inte Daniel och Jonas med utan deras roller tas av Pete Trewavas och Casey (som alltså kommer att sjunga på de flesta av låtarna).

Inspelningarna startade i London i september förra året och pågick i ungefär sex månader. Att just London valdes berodde på att det rent logistiskt var det bästa då ju bandet består av musiker både från USA och Europa. Genomgående har låtarna komponerats och arrangerats tillsammans där alla bandmedlemmar bidragit på olika sätt. De har också tagit hand om själva slutmixningen då de fann det onödigt att lämna iväg detta till andra. Intressanta gäster har också bidragit på vissa låtar, exempelvis Jordan Rudess, Jon Anderson och Rob Townsend.

Man kan då fråga sig hur detta 77 minuters mastodontverk från detta nya band låter? Ja, det är faktiskt inte så lätt att beskriva. Plattan är väldigt varierad och spänner över hela rock-fältet måste jag säga med tydliga inslag även av jazz, klassisk musik och pop. Men naturligtvis finns här också mycket av klassisk prog med långa komplicerade partier, mycket keyboards (inklusive de obligatoriska mellotronsounden!) och inspirerande trumspel. Och så gitarrsolon, givetvis! Roines solon hörs i snart sagt varje låt med hög igenkänningsgrad.

Tidigt innan releasen släpptes smakprovet och inledningsspåret ”Ashes of Dawn” som höjt förväntningarna ytterligare genom att erbjuda ett mycket spännande och rätt så tungt sound. Men också lite överraskande avbruten i mitten av ett jazzigt saxofonsolo av Rob Townsend föredömligt kompat av Marco på trummor och Tom på keyboards. Det här är faktiskt ett av de bästa spåren på plattan.

Låt nummer två ”They Know My Name” är redan den väldigt annorlunda och mer en mycket melodisk låt med intressanta tonartsvariationer föredömligt ledda av Toms pianospel. Utmärkt sång av Daniel. På slutet får vi höra ett av de mer inspirerande och bästa gitarrsolona av Roine på plattan.

Tredje låten ”The Void” inleds med undersköna gitarrtoner från (antar jag) tolvsträngad gitarr och mycket fin sång från Daniel. Det här är en av mina favoriter på plattan för här är så mycket av det jag normalt sett gillar bäst inom den progressiva rocken. Helt enkelt så många otroligt sköna sounds i en låt med väldigt skön avslappnad takt. Möjligen får jag klaga lite på det syntsolo som Tom bjuder på en bit in i låten som för mig låter (medvetet?) falskt emellanåt.

Nästa låt bjuder återigen på en väldig kontrast. Inledningsvis en slamrig rocklåt som jag faktiskt har svårt att fastna för och överlag tycker jag att det här är ett av de svagare spåren på plattan. Inte mycket att orda om mer än att vi återigen får höra ett fint solo av Roine i mitten av låten när takten och tempot taggar ner lite och övergår i ett lite mer jazzigt parti där också Tom och Marco briljerar på piano och trummor.

Följande låt ”Goodbye” är första låten där vi får höra Casey sjunga. Inleds med typiska toner från Roine (påminner om gamla låtar från Kaipa och The Flower Kings). Jag måste erkänna att jag har lite svårt för sången från Casey som jag tycker är lite väl smörig och udda, ibland med ett påklistrat vibrato som stör mig lite. Den här låten är mer en poplåt om än med lite mellotrontoner pålagda.

Följande korta låt ”Sea Without” är en fin instrumental snutt där Jonas driver på fint med basspelet och där hela bandet levererar riktigt bra, tycker jag. En riktig liten pärla!

Därefter följer i mitt tycke den bästa låten på plattan i ”Broken Cord”. Fjorton minuter underbar musik med mycket influenser från Beatles, John Lennon och andra i den tidiga rock- och popvågen samt kryddat med mycket av det karakteristiska som vi hört från The Flower Kings under de tidiga åren. Efter tre minuter får vi överraskande höra Tom spela en snutt på piano som jag kan ta gift på att jag hört förut från Karmakanic och Lalle Larsson (strax för Daniel sjunger ”You can feel it, something is broken”). Kan dock inte sätta fingret på exakt vilken låt det är hämtat från. Nåja, det är snyggt och kanske inte så konstigt att man hämtar material från olika håll, kanske omedvetet, under inspelningarna. Strax efter 4 minuter kommer så en rätt så underbar passage när Daniel sjunger ”You’re looking for a reason” vilket följs av ett otroligt skönt gitarrtema med distinkt takt som upprepas några gånger. Toppklass prog! Som om inte detta vore nog så toppar Roine detta med ett mycket fint solo efteråt också. Men, cirka halvvägs in i låten kommer sedan något av det skönaste jag hört på länge och som ger rysningar. Trummor och gitarrer tystnar och bara diverse atmosfäriska keyboards får råda. Plötsligt kommer en kör in och sjunger något i stil med ”holahey” samtigt som några otroligt vältajmade bastoner från Jonas ljuder. Fantastiskt vackert! Sången byts och Casey börjar sjunga. Riktigt bra dessutom (all kritik ovan tillbakataget!). Här passar verkligen hans känslosamma röst. Slutet på låten är även den oerhört skön med körsång, atmosfäriska keyboards och Roines gitarr. Den här låten är ett riktigt praktverk och den kommer säkert att älskas av alla fans av tidiga Flower Kings. Underbart att man fortfarande kan få höra den här typen av musik i nyproducerade verk!

Sista låten på plattan, som faktiskt har en väldigt skön övergång från föregående låt, är något så ovanligt som en proglåt med politisk text! Titeln ”The Hiding of the Truth” syftar naturligtvis på något av det värsta som kommit fram politiskt på sistone, nämligen det här med ”Fake News”. Ett sätt för politiker och opinionsbildare att slå sig fram i karriären genom användandet av rena lögner. Inget nytt kanske men det har aldrig blivit så tydligt som nu. I den sköna inledningen tycker jag mig höra Jon Anderson (i så fall står det fel i promo-materialet som hävdar att han sjunger på föregående låt). Vi hör också fina pianopassager från Jordan Rudess i kompet. En angelägen och bra låt sjungen av Casey om hur lögner tagit plats i världen. Vad sägs om textraden ”You were looking for a King. They gave us this old joker”? Går ju inte att misstolka vem det syftar på, eller hur?

Jaha, så var väl då plattan slut? Absolut inte! Bonusplattans fyra spår är faktiskt minst lika bra som de övriga så missa inte dem. Men jag skall försöka att vara fåordig här och bara säga att här finns massor av guldkorn här också. Sen får jag intrycket att de sista tre låtarna ”Where are you going?”, ”Time” och ”Denise” kan vara skrivna av och för Daniel (fast det är ren spekulation). Väldigt fina är de i alla fall och de passar Daniels sångstil perfekt. Bäst gillar jag ”Time” som inleder med Porcupine Tree känsla men som snabbt övergår till något som liknar ett requiem. Fantastiskt sorgligt och vackert. Tanken att det finns en koppling till temat på senaste plattan med Pain of Salvation är stark. Underbara trummor, bas och mellotronstråkar hörs när man närmar sig slutet på låten!

Sammanfattningsvis är det ett mycket imponerande verk som Roine och hans nya band har presterat. En del har redan uttryckt att verket är lite för långt men jag håller inte med här. Det är verkligen toppklass på de flesta av låtarna och bonus-CDn är verkligen ett extra plus för er som gillar Daniel Gildenlöv och Pain of Salvation. Det som kan störa helhetsbilden lite är helt enkelt hur man skall karakterisera bandet The Sea Within. Hur hör man att det är The Sea Within som spelar? Roines gitarr är ju i alla fall väldigt karakteristisk och det är uppenbart att Roine haft mycket stor del i komponerandet. Men i övrigt vet jag uppriktigt sagt inte vad som är typiskt för bandet eftersom alla låtar på denna platta spänner över ett så brett fält av genrer. Men man får väl släppa den tanken och istället vara glad att det finns band som klarar att vara så breda och fortfarande hålla lyssnarintresset på topp. Jag hoppas verkligen det skall bli fortsättning på detta samarbete i framtiden för denna platta är verkligen imponerande. 

The Sea Within – The Sea Within
InsideOut Music

1 Ashes of Dawn
2 They Know my Name
3 The Void
4 An Eye For An Eye For an Eye
5 Goodbye
6 Sea Without
7 Broken Cord
8 The Hiding of Truth
Bonus CD:
1 The Roaring Silence
2 Where are you Going?
3 Time
4 Denise

http://theseawithin.net/
https://www.facebook.com/TheSeaWithin1/
https://twitter.com/theseawithin1
https://www.instagram.com/theseawithin1/

Betyg: 9/10 

Karl-Göran Karlsson

RanestRane – Starchild

RanestRane - Starchild
RanestRane – Starchild

Det italienska bandet RanestRane avslutar nu sin albumtrilogi inspirerad av Stanley Kubrick’s film ”År 2001 – ett rymdäventyr” (eller ”2001: A Space Odyssey” på engelska) med det nya albumet ”Starchild”. De tre plattorna formar ett mäktigt epos och tar absolut sammantaget bandet ytterligare ett steg framåt i jämförelse med det tidigare alstret ”Shining” (som även det bygger på en Kubrick-film).

Bandet introducerades väl i Sverige egentligen först (men då med buller och bång) i samband med ett Musikens Hus Goes Progressive evenemang i Göteborg i mars förra året. Innan dess var det nog få här i landet som kände till dem. Nu har de genomfört också ett andra besök i Sverige i samband med introduktionen av nya skivan, även det på Musikens hus i Göteborg i maj i år och på nytt med en väldigt väl genomförd och uppskattad konsert. Deras konserter är väldigt speciella i och med att de då även visar att de synkat många av sina låtar direkt mot speciella partier av de filmer som de bygger sin musik kring. Av denna anledning har ibland deras konserter fått beteckningen ”Cine-concert”. Den allra mest spektakulära synkningen här får väl sägas vara scenen med Jack Nicholson i filmen ”The Shining” där han går lös med yxa på en dörr och detta har man lyckats väva in på ett fenomenalt spännande och dramatiskt sätt i musiken (sekvensen ”Here’s Johnny”).

För er som fortfarande inte har lyssnat på bandet kan man nog säga att de nog hamnar i neoprogfacket med väldigt stark inspiration av Marillion. Inte bara inspiration, de samarbetar också flitigt med Marillion och både Steve Hogarth och Steve Rothery har på olika sätt medverkat på skivor och konserter med bandet. Det rör sig alltså om mycket melodisk och ibland oerhört sentimental musik framfört av imponerande skickliga musiker. Drivande i bandet är sångaren, tillika trummisen och låtskrivaren Daniele Pomo. Det är en fröjd att se honom hantera både trummor och sång under konserterna. Övriga i bandet är Riccardo Romano på keyboards, Massimo Pomo på gitarr och Mauricio Meo på bas.

Nya skivan inleds med en väldigt vacker låt i ” L’insieme delle cose” där Daniele sjunger ett tema i falsett som repeteras genom en stor del av låten. Vi hör väldigt fina keyboards från Riccardo och ett gitarrsound från Massimo som otvivelaktigt är väldigt inspirerat av Steve Rothery. Vi hör också genomgående mycket fin och stämningsfull sång av Daniele. En riktig kanonstart på skivan och kanske rent av den bästa låten både instrumentalt och vokalt.

Efter detta följer en instrumental låt med en mer direkt koppling till filmen i ”Do You Read Me Hal”. Det här är en av de mer dramatiska scenerna i filmen där rymdskeppets centraldator HAL vägrar släppa in en av astronauterna efter en reparationstur utanför skeppet. HAL har nämligen förstått att de båda aktiva astronauterna tänker försöka koppla bort datorn. Vi får höra originaldialogen med kompande musik som faktiskt för tankarna väldigt mycket till Pink Floyd. Det här följs sedan av en sångmässig kommentar (tror jag) i låten ”Ambasciatore Delle Lacrime”. Låten har en väldigt snygg avslutning med ett mycket fint gitarrsolo där man återigen vävt in lite ljudklipp från filmen.

I låten ”Sognero Mai?” hör vi sedan i början lite hårdare och tuffare gitarrtoner och en distinkt takt. En bit in får vi höra ett härligt solo på Hammondorgel från Riccardo. I slutet hör vi sedan den helt makalösa upplösningen på historien ombord på rymdskeppet när HAL efter att ha fått nästan alla minnesenheter bortkopplade börjar sjunga en sång (”Daisy”) som den lärt sig en gång i början av sin ”master”. En sång som långsamt försvinner allteftersom den sista minnesenheten kopplats bort. Det här har en otäck koppling till verkligheten i vetskapen om att sånger som man en gång lärt sig i barndomen ofta är någon som gamla människor med alltmer bristande minne med ökande ålder trots allt kan komma ihåg ända till slutet.  Det här partiet av låten ackompanjeras av kyrkorgel och man får verkligen känslan av ett Requiem, även i det avslutande vokala partiet med komp av akustisk gitarr. Mäktigt och faktiskt väldigt sorgligt.

Därefter kommer nog min favorit på plattan, den långa i huvudsak instrumentala ”Stargate”. Efter en lugn och stämningsfull inledning når vi efter cirka 3 minuter ett mer taktfast parti där trummorna tar mer plats och vi hör ett fint samspel mellan keyboards och gitarr. Men det bästa kommer efter 5 minuter när Daniele får briljera med alldeles utmärkt spel på trummorna under ett långt påföljande parti. Här presterar bandet alldeles ypperlig instrumental rockmusik. Låten fortsätter sen med ett vokalt parti kompat enbart med akustisk gitarr. Trots att man inte förstår vad Daniele sjunger så måste jag säga att det är oerhört vackert. Italienskan är verkligen ett melodiskt språk som passar utmärkt i sångform. Till sist avslutas låten med oerhört fina melodiska insatser på både gitarr och keyboards där man återigen känner starka Marillion-vibbar. Ett riktigt praktverk!

Låt nummer 6 ”Prometeo Tra Le Stelle” är också bra men sticker inte direkt ut. Till sist kommer så den avslutande ”Abandoned” där vi så får höra Steve Hogarth i de vokala partierna fint ackompanjerad på piano. Eller skall vi säga de talade partierna för här reciterar han mest med sin lite sargade röst som spricker ibland. Texten verkar vara väldigt filosofisk om människans roll i universum. Som en sorts experiment av Gud som misslyckats. Sista textstroferna antyder detta (”The experiments failed, God shook his head, and walked away”). Möjligen är detta ett försök att på något sätt tolka slutet av filmen som åtminstone jag hade väldigt svårt att förstå.

Slutomdömet om detta album blir mycket gott. Det här är en väldigt bra slutpunkt på trilogin och kanske deras bästa album överhuvudtaget, även om en del enskilda låtar på tidigare album också måste lyftas fram bland höjdpunkterna. Men jag tycker absolut att nuvarande koncept där man inte har med så mycket dialoger från filmerna i fråga fungerar bättre. Det banar onekligen vägen också för internationella framgångar. Jag önskar bandet lycka till framöver med nya utmaningar och ser fram emot nästa besök i Sverige.

Betyg: 8/10 

RanestRane – Starchild

MaRaCash Records

  1. L’insieme delle cose
  2. Do You Read Me HAL
  3. Ambasciatore Delle Lacrime
  4. Sognero’ Mai?
  5. Stargate
  6. Prometeo Tra Le Stelle
  7. Abandoned

https://www.ranestrane.net/

https://svse.facebook.com/RanestRane/

http://ranestranefanwebscandinavia.blogspot.com/

Not A Good Sign – Icebound

Tredje albumet med titeln ”Icebound” från italienska Not a Good Sign damp plötsligt ner hos mig för att recenseras. Bandet som tidigare givit ut två alldeles utmärkta album på skivbolaget AltrOck sen debuten 2013 har denna gång valt att helt på egen hand producera och distribuera den nya fullängdaren.

Bandet leds av keyboardisten Paolo ”Ske” Botta (där mellan-namnet kommer från hans förra band) som också skriver det mesta av materialet. Tredje plattan innebär också en nystart för bandet med en ny ambitiös, komplex och tidvis abstrakt inriktning. Vi ser också lite nya musiker vid sidan av Paolo, basisten Alessandro Cassani och trummisen Martino Malacrida, bl a gitarristen Gian Marco Trevisan som också skrivit en låt på plattan och som nu också sjunger på flera låtar tillsammans med ordinarie sångare Alessio Calandriello. Förutom detta ser vi också några högst kompetenta gästmusiker i saxofonisten David Jacksson (Van der Graaf Generator) och violinisten Elosia Manera.

Tidigare plattor har framförallt haft stark inspiration av band som King Crimson och en melankolisk touch av Genesis i vissa spår. Det tilltalade mig väldigt mycket. På denna platta måste jag säga att deras still är mycket mera komplex och inte alls så tydligt i sina rötter. Men i princip kvarstår experimentlustan med diverse upptåg och tidvis ganska råa toner varvat med underbart vackra partier som gör att man ryser av välbehag. Min uppfattning är att bandet nu har blivit ännu bättre än tidigare (vilket inte säger lite). Det här är ett album som tål att lyssnas till många, många gånger och där man kommer på sig själv med att upptäcka nya saker hela tiden. Alltså, verket har inte alltför mycket upprepning utan det är skarpa kast och väldigt mycket variation på olika teman. På detta sätt hålls intresset vid liv hela tiden och jag har verkligen njutit av att lyssna på detta verk.

Det som jag framförallt gillar med denna musik är bredden och variationen. Sen är jag väldigt svag för partierna som har lite svärta och melankoli i sig. Det här finns verkligen i låtar som ”Frozen Words” och även i delar av den väldigt komplexa och varierade ”Trapped In”. Vi har också några oerhört vackra inledningar på låtarna i exempelvis helt instrumentella ”Hidden Smile” och den underbara ”Down Below”. På den sistnämnda fungerar sången och keyboardkompet underbart tillsammans. Missa inte heller de underbara violintonerna i inledningen på ”Down Below”. Rysarvarning! Jag måste också framhålla att den nye sångaren Gian Marco kompletterar Alessio alldeles fantastiskt. Deras sång i inledningen på denna låt är helt underbar med massor av harmoni och känsla. Gian Marco sjunger sedan även alldeles utmärkt ensam på hans egna (?) låt ”Truth”.

Jag måste också framhålla att bandet har en alldeles oerhört skicklig trummis i Martino Malacrida. Han har en diger meritlista och spelar i en mängd olika konstellationer och sammanhang. Lyssna på hans fullkomligt sanslöst inspirerande spel i inledningen av ”Truth”! Och han håller hög klass igenom samtliga låtar på plattan.

För den som gillar det lite mer experimentella och galna så finns också mycket att hämta. Inledningslåten ”Second Thought” liknar inget man hört förut med en massa tvära infall och vändningar. Lyssna också cirka 3 minuter in på låten ”Truth” där en väldigt märklig kanon mellan ett par keyboardsekvenser inleder och långsamt bygger upp en riktig kakafoni med riktigt råa toner och rivigt spel. 

Någon favoritlåt går faktiskt inte att plocka ut från albumet men man kan kanske säga att låten ”Trapped In” på något sätt sammanfattar hela konceptet för bandet. Här finns nämligen allt av det bästa bandet har att bjuda på i en salig blandning. Efter en något kaotisk inledning kommer man till ett oerhört vackert parti cirka 3 minuter in i låten med känslosam sång och underbara violintoner och blås. Avslutningen är sedan återigen varierad men mycket fin.

Som ni förstår har denna platta tagit mig med storm. Efter en i min mening väldigt trög inledning på detta prog-år var det förlösande att äntligen igen få lyssna på en riktig toppklass-produktion. Det är egentligen bara en sak som hindrar mig från att ge absolut toppbetyg och det är att jag är tveksam till om någon enskild låt på plattan får någon sorts evighetsstämpel som klassiker på sig. Så är det nog knappast men likväl är detta album något av det mest inspirerande jag någonsin har hört. Rekommenderas varmt! Vill ni ha den i CD-form får ni snabba på för den finns bara i 500 exemplar, i övrigt säljs albumet bara digitalt.  Forza Italia och italiensk prog!    

Not A Good Sign – Icebound
Egenproducerad

1 Second Thought
2 Frozen Words
3 Hidden Smile
4 As If
5 Down Below
6 Truth
7 Not Yet
8 Trapped In
9 Uomo Neve

www.notagoodsign.org
www.facebook.com/notagoodsign/

Betyg: 9.5/10 

Karl-Göran Karlsson

 

Spock’s Beard – Noise Floor

Så var det då dags för ännu en release från ett långkörande band, Spock’s Beard, som ger ut sitt 14:e album sen debuten 1995. Line-upen denna gång är lite spännande då trumvirtuosen Nick dVirgilio är tillbaka i bandet igen efter ett längre uppehåll. Det är som i gamla tider alltså, med undantag för sången som sköts av Ted Leonard. Det är dessutom fråga om ett dubbelalbum (2CD eller snarare en fullängdare och en EP) med upp emot 70 minuter musik. Man kan ana stor förväntan inför releasen bland alla fans (inklusive undertecknad).

Om bandets utveckling denna gång säger Ted att man satsat lite mer på lätt-tillgängliga melodier än på ’crazy prog’. Och det märks. Tyvärr. Enligt min åsikt har det gjort musiken betydligt mindre intressant denna gång och faktiskt tidvis riktigt tråkig (nu sticker jag absolut ut hakan här då jag vet att fanskaran är stor och hängiven!).

Verket startar hyfsat bra med den långa ”To Breathe Another Day” vars introduktion genast får oss att känna igen Skäggens sound (och Nicks inspirerade trumspel). Den andra hälften av låten tappar tyvärr fart och känns inte lika medryckande. Några rätt taffliga solon och instrumentala partier hörs här innan grundtemat kommer tillbaka.

Men efter detta lite tama slut på inledningslåten tänds hoppet återigen rejält. Inledningen på låten ”What Becomes of Me” är riktigt, riktigt snyggt (älskar de där mellotrontonerna från Ryo Okumoto samt det sköna basspelet från Dave Meros). Sen övergår låten i sång och ändrar karaktär men låter fortfarande bra. För mig är detta plattans absolut bästa låt.

Men efter denna låt går det tyvärr bara utför resten av albumet. Jag finner mig själv att i låt efter låt bara halvdigga och tidvis helt tappa intresset för låtarna. Och fler lyssningar hjälper tyvärr inte. Man undrar vad som har hänt. Jag känner inte riktigt igen det här. För svagt låtmaterial uppenbarligen. Eller är det att jag egentligen inte är så förtjust i Ted som sångare? Det finns något i hans sångstil som jag inte riktigt tänder på. Men det är nog ändå låtmaterialet som jag helt enkelt inte tycker är så pass engagerande som tidigare. Typiskt nog finns undantagen i låtarna som är helt instrumentala, t ex ”Box of Spiders” och ”Armageddon Nervous”. Här kommer också Nick mer till sin rätt och kan blomma ut i härlig intensitet och tempo. I ”Box of Spiders” är det Ryo som får blomma ut ordentligt på sina keyboards. Annars tycker jag hans keyboardsolon för övrigt på denna platta är rätt så intetsägande. Sen måste man ändå älska slutet på denna låt som är så där härligt knasigt och kaotiskt.

Nej, det här var en svårsmält platta för mig även om jag naturligtvis inte kan säga att den är dålig. Vi hör ännu ett band som dras in mot mer populär och lätt-tillgänglig musik. Jag gillar inte den trenden. Kanske är det en kommersiell nödvändighet för att överleva som band. I så fall känns det väldigt trist vad gäller framtiden för progressiv rock. Det här är tyvärr enligt min åsikt den svagaste releasen hittills i Spock’s Beards karriär. Man undrar hur det här skall sluta. 

Spock’s Beard – Noise Floor”
InsideOut Music

CD 1 Noise Floor (51:52)
1 To Breathe Another Day (05:38)
2 What Becomes Of Me (06:11)
3 Somebody’s Home (06:32)
4 Have We All Gone Crazy Yet (08:06)
5 So This Is Life (05:35)
6 One So Wise (06:57)
7 Box Of Spiders (05:28)
8 Beginnings (07:25)
CD 2 Cutting Room Floor EP (17:06)
1 Days We’ll Remember (04:14)
2 Bulletproof (04:41)
3 Vault (04:39)
4 Armageddon Nervous (03:32)

 

http://www.spocksbeard.com
https://www.facebook.com/spocksbeard
https://twitter.com/spocksb
http://www.youtube.com/Spocksbeard

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Ring Van Moebius – Past The Evening Sun

Ibland slås man med häpnad över hur mycket nostalgisk retro som kan influera en del musiker och band. Ring Van Moebius från Kopervik i Norge spelar musik som om man vore tillbaka i första halvan av 1970-talet, ja kanske ännu tidigare innan de första stora prog-banden blev riktigt kända. Massor med Hammond-orgel och Mellotroner, bas (ofta rejält distad) och ett trumsound med slappa trumskinn som man sällan hör numera. En sorts sanslös blandning av King Crimson, Van der Graaf Generator och Deep Purple. Notera dock avsaknaden av gitarr vilket ju gör att de trots allt får ett ganska säreget sound.

Albumet innehåller bara tre låtar varav den första (titellåten) är drygt 20 minuter lång. Det är flummigt, häftigt, psykedeliskt (liksom det fina albumomslaget) och kan säkert uppskattas av många prog-fans. Jag gillar bäst den avslutande halvan av titellåten som har en lite mer skönt avslappnad stämning och massor av riktigt stämningsfulla mellotroner och orgeltoner. Där fungerar också sången lite bättre för jag får nog säga att sången annars inte är det som imponerar mest på plattan. Här ligger de klart i lä av de band som de själva så tydligt har inspirerats av. På den sista låten lyckas man heller inte så bra med mixningen där sången ofta dränks helt av alla keyboards. Fast ibland kan jag faktiskt tycka att jag får nog av de gamla ramarna i musiken. Exempelvis låten ”End of Greatness” ligger lite för nära King Crimsons ”Epitath” för att den skall kännas riktigt genuin.

Slutsatsen är att ifall saknaden är stor efter 70-talsmusiken och tidigare nämnda band så kan den här plattan nog fungera utmärkt. Dock, för egen del känner jag att jag hellre vill lyssna på ny musik med inspiration av de gamla legenderna men utan att hela tiden behöva tänka på att det låter som någon av dem.    

Ring Van Moebius – Past The Evening Sun
Apollon Records Prog

1. Past The Evening Sun
2. End of Greatness
3. Chasing The Horizon

https://www.facebook.com/RING-VAN-MÖBIUS

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson