Här kommer en essä från min resa till Skottland nu i september. Historien började egentligen för flera månader sedan. Jag hade läst att Fish skulle komma till Trädgårn. Lyssnar ganska sällan på honom numera men eftersom det ändå är en av uppväxtens husgudar tyckte jag det vore kul att få intervjua honom för artrock.se. Så jag skickade iväg en förfrågan. Inget svar.
Långt senare kom ett mail från Fish. Något överrumplande eftersom jag hunnit glömma alltihop. Han svarade att visst, det går väl bra. Den första september var releasedatumet för kommande plattan A Feast Of Consequences. Han erbjöd sig att även skicka den för en recension. Jag tackade ja men talade om att jag just då skulle åka på en guidad busstur runt Skottland…av alla ställen. Snabbt kom ett svar tillbaka: ”Men om du ändå kommer hit kan vi väl träffas någonstans? Så kan du göra din intervju och även få en skiva?” Det lät ju nästan för bra för att vara sant så jag nappade naturligtvis på inbjudan. Efter lite mailväxling bestämdes Edinburgh lördagen den 7:e september. Han bifogade tågstation och telefonnumret hem.
Min svåger Tomas, också ett Fish-fan, var med på resan. Våra fruar följde med en guidad tur i stan medan vi själva gav oss ner till Edinburghs myllriga tågstation. Jag slog en signal till Fish och talade om när vi väntades anlända. Tåget rullade iväg. Efter ett par mil ut på vischan klev vi av på en grusparkering som låg vid ett litet samhälle. Vi spekulerade vilket bilmärke han kunde tänkas köra. Då dundrade en Volvo XC70 ( hyfsat oväntat) in på parkeringen. I den satt en glad Derek och vinkade. Vi hoppade in och hälsade, sen bar det av i rallyfart längs småvägar och rondeller.
Efter några kilometer kom vi fram till en liten gård. Jag uppfattade det som att han hyrde sitt hus av bonden som bodde där. Vi girade runt ett hörn och där framme låg det. Bekant från bilder på nätet. Huset var en halvstor vit enplansvilla och utanför fanns ett antal planteringsbäddar, omsorgsfullt ordnade med nät över vissa odlingar. Längre bort låg också ett blått växthus. Vi undrade när han hade tid med det. Han ryckte på axlarna och sa att det var hans stora avkopplingshobby. Fast under turnéer hade han lite hjälp av bonden. Snart skulle vi bli varse att just avkoppling kanske inte är Dereks starkaste nummer.
Vi följde efter in i huset. Viss tvekan. Tar man av sig skorna här? Svenska som vi är tog vi det säkra före det osäkra och tog av oss. Han vände sig förvånat om. ”Äh, ta på er igen. Det är ju bara japaner som håller på sådär.” Efter köket fanns en öppen dörr åt höger. Vi kom in i ett enormt vardagsrum. Eller ja, vad man nu ska kalla det. Rakt fram låg tjocka mattor under trumset, förstärkare och stolar. Replokalshörnet. Bakom detta fanns en tjock stenvägg med en stor dämpad ruta. Kollade aldrig in men förstod att mixerrummet fanns där. Åt höger låg själva vardagsrumsdelen. Ett par stora skinnsoffor och en ganska imponerande skivsamling med både cd, vinyl och dvd:er en masse.
”Kaffe eller te?”
”Öh, kaffe tack.
Han stormade tillbaka ut i köket. Borta vid ett bord satt en kille som vi småpratade lite med. Det var Steve Vantsis, bassist sedan Sunsets On Empire. Vi kollade även in plattorna och alla häftiga tavlor när Fish kom med kaffet. Sedan slängde han på nya plattan på hög volym och…försvann igen. Efter en längre stunds lyssnande ( det lät svinbra) så gick jag för att kolla vad han tagit vägen. Längst in i ett kontor hittade jag honom mitt uppe i ett intensivt samtal. Efter ett tag var han tillbaka igen. Jag talade om att vi mötts en gång tidigare och att jag då gav honom en liten karikatyrtavla. Han sken upp och vinkade med mig. Längst in i kontoret plockade han fram tavlan och flinade.
Utanför bromsade en ny bil in på grusplanen. Resten av bandet klev in och Fish presenterade dem för oss. Ganska lång tid hade gått och vi började känna oss en aning rastlösa. Skulle de inte börja repa snart? Hinner vi med intervjun? Medan Tomas snackade lite med en av bandmedlemmarna ute i trädgården frågade jag Fish om vi inte skulle ta intervjun. Han kom med ut till köksbordet och stängde dörrarna till vardagsrummet.
Jag satte telefonen på inspelning och intervjun började. Till min lättnad var det en mycket talför man som svarade uttömmande på frågorna. Tjugo minuter senare var vi klara och tog några foton tilsammans med honom utanför huset. Sedan bar det av med Volvon mot stationen igen. Vi småpratade även då. Jag frågade bland annat om vad han tyckte om att köra de gamla Marillionlåtarna live. Var det för publikens skull? Eller gillade han dem fortfarande? Svaret blev det sistnämnda. Att även Marillionlåtarna var en del av honom. Han nämnde att Assassin, He Knows You Know samt ( tror jag) Grendel skulle köras på turnén tillsammans med flera av de nya låtarna. Och till alla som undrar kan jag nu säga vilken Marillionplatta respektive Fishplatta som han personligen tycker bäst om: Clutching At Straws och A Feast Of Consequenses. Är faktiskt benägen om att hålla med. Innan vi klev ur bilen frågade jag om han ville ta en öl i Göteborg efter giget. De skulle visserligen vara lediga dagen efter men Bergen väntade nästkommande dag. Till slut sa han: tja kanske nån öl.
Vi får väl se. Men jag och Tomas fick oss åtminstone en smått surrealistisk förmiddag utanför Edinburgh.
Dennis Jacobsson