Efter spänningar inom gruppen så lämnade frontmannen Fish ( Derek William Dick) sitt Marillion. Året var 1988 och gruppen hade just släppt sitt sista, och enligt undertecknad, bästa album Clutching at straws samt Fish´s definitiva avsked, liven The thieving magpie. Så långt är de flesta med. Efter detta var gruppens egentliga storhetstid över och medias fokus har alltjämt legat mer på det nya Marillion än på Fish fortsatta solokarriär.
Anledningen till att jag skriver den här artikeln är att jag ser Fish som mer intressant ur progrock-synvinkel men faktiskt även som den logiska fortsättningen på Marillion. ( Samma situation som Pink Floyd vs Waters.)
Den idag 43-årige skotten lade ribban mycket högt med debuten Vigil in a wilderness of mirrors 1989. Musiken hade blivit något förenklad men präglades av snygga arrangemang, genomarbetad produktion och framför allt texter som var bättre än någonsin. Ösiga och, i positiv bemärkelse, hitbetonade Big wedge spelades på MTV. På radion hördes då och då balladen A gentleman´s excuse me. För övrigt en av de texter Fish själv är mest nöjd med. Med andra ord en bra start på karriären. Men från och med nu dog medias bevakning nästan helt ut.
Två år senare kom uppföljaren Internal Exile. Kanske inte i samma toppklass som föregångaren men fullt godkänd. Här finns bl a den proggiga Shadowplay, den suggestiva Tongues, livefavoriten Credo och balladen Just good friends. Den sistnämda gjordes senare som duett med sångerskan Sam Brown. Tanken var väl att äntligen få till en radiohit efter Kayleigh. Så blev tyvärr inte fallet.
1993 var det dags för album nummer tre. Det var en samling covers på 70-talslåtar som hette Songs from the mirror. Också en helt OK platta med låtar som man förstår har funnits som inspiration för Fish. Eller vad sägs om Fearless ( Pink Floyd), I know what I like ( Genesis) och Five years ( Bowie). De flesta av plattans låtar är smakfullt och kärleksfullt omtolkade.
En liveskiva! Äntligen! Tänkte jag när Sushi kom 1994. Och visst, den är riktigt bra! Ett dubbelalbum befriat från overdubs och finputsning, eller som det står i innerkonvolutet: This is raw Fish. ( Med andra ord en grymt häftig skivtitel.) Låtvalet är en best of från de tre ovan nämnda plattorna samt ett par marillionspår. Credo sitter som en rak höger och Five years görs helt lysande. Sångrösten brister emellanåt men som sagt; det här är äkta och osminkat live.
Samma år ( ’94) kom även Suits och jag säger bara SUCK! Vad hände? Gick luften ur honom totalt? Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men nåt saknas. Tio lagom korta, lagom käcka spår som snabbt bleknar. Det påminner varken om Fish eller Marillion. Lady let it lie släpptes som singel och är kanske inte helt kass men… Med tanke på att han inte spelade nån av plattans spår ens under denna turnén tyder ju på att han knappast var nöjd själv. Jag hoppades på en uppryckning och…
Jajamen! Ut kommer 1997 en lysande platta vid namn Sunsets on empire. Här snackar vi betydligt mer attityd. Till stor del kan han tacka den briljante Steve Wilson ( Porcupine Tree) som står för hjälp av låtskrivande, gitarr och produktion. Råa gitarrer och inspirerade låtar som mestadels behandlar livet på turné gör detta till ett starkt album. En favorit härifrån är Brother 52 som liksom Goldfish & clowns släpptes som singel. De här samt ytterligare ett par spår från skivan kördes även live under turnén 1999. En turné som gjordes i samband med släppet av…
Raingods with zippos. Ännu en riktigt stark skiva som inleds med ett gäng bra låtar, bl a Alex Harvey-covern Faithhealer. ( Har alltid tyckt att den skulle vara klockren som konsert-intro. Det tyckte uppenbarligen Fish också under den här turnén.) Faktiskt finns den live som singelbaksida redan på Big wedge 1989. På flera låtar är Steve Wilson åter med på gitarr. De inledande 6 låtarna är tillhör inte det bästa Fish presterat… men det gör sista låten Plague of ghosts. Ett fantastiskt, episkt stycke som egentligen består av 5 låtar. Här blommar man ut i sann symfonirock-anda med mycket atmosfär och vissa modernare inslag. Texterna är Fish-poesi när den är som bäst, dvs VÄLDIGT bra! Man får gå tillbaka till topparna på Clutching… för att hitta något liknande! Jag lovar, det var en rysare att få uppleva hela stycket ( ca 25 minuter) live. Under år 2000 hade Fish gått ut med att uppföljaren skulle gå i samma anda men vad händer?
Jo, 2001 kommer plattan Fellini days som visar sig vara karriärens andra totala magplask. Här händer inte mycket. Slätstruknare än så här har Fish aldrig varit. Utförligare recensioner av denna skivan publicerades i ”Artrock” 3/01.
I skrivande stund håller herr Dick på med kommande album Field of crows. Själv hoppas jag på att han visar lite mer fantasi den här gången. Vi får väl se.
Det enda som är säkert är att han trappat ner en del på spelandet. Anledningarna är flera; strulande med ett antal skivbolag, bristande uppbackning av bolagen när det gäller promotion, skilsmässa samt en popularitet som knappast kommer att hamna i närheten av Marillions igen. Det var t o m så illa att han efter turnén ’99 gick ut med att han inte skulle turnera mer, möjligen sporadiska spelningar där han visste att det fanns rätt utrustning etc. Mycket tråkigt eftersom han är en livepersonlighet utan dess like. Har själv sett honom tre gånger och det var inget annat än magi.
Förutom detta så har Fish sedan några år slagit sig in i skådespelarbranchen. Det har blivit en del tv-roller i bl a Zorro och fler lär vara på gång.
Han har inte synts till så mycket utanför Marillion/Fish-världen. Dock kan man hitta honom som gästvokalist på Tony Banks (Genesis) soloalbum Soundtracks samt en paradroll som ”Highlander” på Ayreons ypperliga dubbelalbum Into the electric castle.
Jag är övertygad om att denne store Lothian-bo har mycket kvar att ge. Han är ändå en ikon inom neoproggen och förtjänar ett bättre öde än hittills i sin solokarriär. SLAINTE MHATH!
Dennis Jacobsson