Ända sedan 1984, när jag som 18-åring hörde deras debutalbum, har Pretty Maids varit något av ett favoritband för mig. Med sin mix av hårdsmattarande dubbeltramps-låtar och lite snyggare pop/rocklåtar han vapendragarna Ronnie Atkins och Ken Hammer troget kämpat på i runt 30 år. Ronnie Atkins som med sin otroliga förmåga att variera rösten utifrån låtarnas karaktär är absolut en av mina favoritsångare. När jag hörde dem på debutplattan så var jag först övertygad om att det var två olika sångare i bandet. Inte trodde väl jag att taggtrådsrösten som dånade ur högtalarna och den lite softare stämman kunde komma från samma uppsättning stämband.
Bortsett från Atkins och gitarristen Ken Hammer så har det bytts en del medlemmar under årens lopp. Personligen så tycker jag att den nuvarande uppställningen med René Shades – bas, Morten Sandager – keyboards och Allan Tschicaja – trummor mycket väl kan vara den starkaste de haft. Framförallt Allan Tschicaja, som trummat i både Kingdom Come och Royal Hunt, och som är en ren fröjd att både se och höra när han spelar.
Skivan som ska recenseras är Louder Than Ever, vilket är ett hopkok av gammalt och nytt. Skivan är inte tänkt att ses som en Greatest Hits, utan snarare som ett försök att blåsa liv i ett antal låtar som inte fick den uppmärksamhet de förtjänade när de ursprungligen släpptes. Bortsett från det nyskrivna materialet så innehåller den låtar från plattorna som släpptes runt senaste sekelskiftet. En period som Ronnie Atkins refererar till som ”den bortglömda perioden”.
Bortsett från att marparten av bandmedlemmarna inte medverkade på originalinspelningarna så är det knappast det som är den största skillnaden. Det som skiljer absolut mest är att på nyinspelningarna står alla reglage på 11. För den som har koll på hur bandets senaste plattor låter kan nog skapa sig en ganska god bild av vad som väntar på Louder Than Ever. Det är fett och tungt, Danish dynamite med extra allt.
Nu för tiden så lyssnar jag mestadels på musik i lurar. Oftast på volymnivåer som gör att höger öras vitala delar blåser in och möter vänster öras dito någonstans mitt i skallen. Med tanke på detta så borde ljudbilden på Louder Than Ever passa mig som handen i handsken. Men någonstans så börjar även jag tröttna på loudness-kriget. Ångvältsmixningar blir lite jobbiga i längden – även för mig.
Nåja, detta var bara en gammal mans gnäll, åter till skivan.
Låtarna som dammats av är: (originalplatta inom parentes) Psycho time bomb (Scream), Tortured Spirit (Carpe Diem), Virtual Brutality, He Who Never Lived (Planet Panic), Wake Up In The Real World, (Wake Up In The Real World), Snakes in Eden, With These Eyes (Anything Worth Doing Is Worth Overdoing).
Bortsett från det fläskigare soundet så är låtarna relativt intakta. Det är inte ovanligt att band, med några år på nacken, gör nyinspelningar där låtarna sänkts i tonart för att sångaren ska mäkta med. Så är inte fallet här. De låtar som jag jämfört går fortfarande i originaltonart. De nya låtarna är helt klart i samma höga klass som de äldre, suveräna Nuclear Boomerang är ett lysande exempel på detta. Som helhet är det en ruskigt stark samling låtar som man bjuds på.
Det är kanske ingen Greatest Hits men helt klart är alla låtarna Great Hits. Har man lyckats undvika Pretty Maids i alla år så är Louder Than Ever en perfekt introduktion till ett av Danmarks bästa band någonsin.
Pretty Maids – Louder Than Ever
Frontiers Records
- Deranged (New Song)
- Playing God
- Psycho Time Bomb Planet Earth
- My Soul To Take
- He Who Never Lived
- Virtual Brutality
- Tortured Spirit
- With These Eyes
- Nuclear Boomerang (New Song)
- Snakes In Eden
- Wake Up To The Real World
- A Heart Without A Home
Betyg: 8 / 10
Eric Eklund