The Crimson ProjeKCt – Live in Tokyo

Musiken från King Crimson (KC) lever vidare även om framförandet på scen varierar. Men här kommer nu ännu en live-upptagning (från Tokyo i mars 2013) med musik från KC och framfört av ett helt gäng kompetenta musiker varav tre av dom (Adrian Belew, Tony Levin och Pat Mastelotto) även spelat i olika KC-uppsättningar. Intressant är att även denna live-version av musiken framförs med en dubbel-trio (som först introducerades i perioden 1994-1997), d v s dubbel uppsättning av bas, gitarr och trummor. Förutom de tre nämnda musikerna ovan har vi här medverkan av Markus Reuter, Julie Slick och Tobias Ralph på de tre instrumenten. Och vid sångmicken har vi det oefterhärmliga energiknippet Adrian Belew. Tyvärr saknas alltså centralgestalten Robert Fripp som ju hållit sig borta från rampljuset i många år nu. Antar att hans frånvaro stoppade bandet från att faktiskt kunna kalla sig King Crimson på riktigt.

Repertoaren på konserten består i huvudsak av nummer från tidigt 70-tal till mitten av 90-talet. Man noterar att ett flertal av KCs toppnummer finns med (t ex Red, Indiscipline, Larks’ Tongues In Aspic Part II, Dinosaur, Elephant Talk och Frame by Frame). Allting framförs i stort sett klanderfritt men jag har lite svårt att känna att man tillför så hemskt mycket jämfört med tidigare album- och live-versioner. Sen är kanske de inledande låtarna B’Boom och THRAK på plattan lite väl sega och intetsägande. Kanske är det också så att undertecknad har nått en viss mättnadsgrad vad gäller musiken från KC efter att ha hört den så många gånger. Därmed blir det lite svårt att ta fram de stora superlativerna för just denna platta. Jag får också en lite kluven inställning till Adrian Belews insats som ju alltid brukar vara något man kommer ihåg vid live-framträdanden. Måste dock först säga att han sjunger väldigt bra på plattan, kanske bättre än någonsin. Men gitarrmässigt tycker jag faktiskt han är ganska blek. Exempelvis har han svårt att få till de där makalösa gitarrsounden som bara han brukar klara av (t ex den ylande dinosauren i Dinosaur eller trumpettjuten i Elephant Talk). Det låter alldeles för ”tamt” på denna live-upptagning.

Bästa låten på plattan är kanske inte någon av de mera kända utan istället låten Industry från plattan Three of a perfect pair (sjukt bra titel på en platta!). Här målar man upp en härlig stämning och improvisationerna flödar på ett inspirerande sätt. Sen är jag ju också barnsligt förtjust i den helgalna ”Indiscipline” som man framför väldigt bra.

Den här plattan känns kanske inte som så oerhört välmotiverad men kan kanske ändå vara en sorts bevis på att KCs musik lever vidare och att det fortfarande idag går att lyssna till deras musik framförd live av mycket kompetenta musiker (vilket ju naturligtvis krävs).