Ulf Classon
Det är bara att erkänna. Jag är en enormt stor listnörd. Jag älskar inte bara att rangordna årets bästa musikalbum år ut och år in utan slukar även andras listor med stor aptit. Varje år våndas jag över vilka album som jag skall ha med på topp-tio och hur jämför man två skivor i så olika genrens som death metal och poprock till exempel? Jag går runt med ett konstant magknip hela november och december och våndas över listan med skivor som jag inte har hunnit lyssna in mig på ännu. Tänk om jag upptäcker en skiva för sent som jag egentligen borde ha koll på och så missar jag att ta med den på listan?
Varje år är det likadant och detta året var inget undantag – till en början. Jag har detta år nämligen en väldigt annorlunda känsla när det kommer till min annars så älskade årsbästalista. Jag våndades som vanligt och hade minst sex-sju kandidater till förstaplatsen men så i slutet på november hände något. Då släpptes nämligen AC/DCs nya album och allt runt omkring stannade upp. Att jag går in i en musikalisk bubbla när mitt absoluta favoritband släpper ett nytt alster är ingen nyhet men till skillnad mot de senaste albumen de släppt så slukades jag upp mer än vanligt denna gång. Jag kan helt enkelt inte sluta lyssna på den! Det spelar ingen roll om det är vinylspelaren hemma, CDn i bilen eller iPoden på jobbet så kan man ge sig tusan på att det är Rock or Bust som snurrar. Jag har försökt tvinga mig till att lyssna igenom andra nya plattor som har kommit men det slutar alltid med att AC/DC åker på igen. Detta har gjort att album med band som till exempel Foo Fighters, Nightingale, Neil Young och Freak Kitchen inte har fått rätt uppmärksamhet från mig så här i slutet på året. Dessa skivor kommer med all säkerhet att klättra på listan den dagen jag är redo att lägga Rock or Bust åt sidan och fortsätta leva ett normalt musikliv igen.
Men så kom ytterligare en vändning i den musikaliska vinden. Dagarna innan jul så hade jag och kollega Paananen en helkväll där fenomenet årsbästalista stod på agendan. Likt de tre vise männen i en och samma person så kom han bärandes på gåvor. Det var varken rökelse eller myrra han så frikostigt bjöd på utan det var guld – det svarta guldet! Påkostade vinylutgåvor med artister som Devon Allman och John Hiatt sprättades upp och avnjöts och jag fick panik. Helt plötsligt var min spikade topplista i gungning och jag mer eller mindre tvingades att under några intensiva dagar lägga AC/DC åt sidan för att toklyssna på dessa två fantastiska skivorna.
Men allt detta är också charmen med årsbästalistor. Listan är ju egentligen en färskvara för det man uppskattar som mest när listan spikas får ju ofta en liten fördel när de lägre placeringarna skall utses. Nästa dag kanske det är något helt annat som får ditt musikaliska sinne att gå igång och du får ångest över att du gjort helt fel på listan du precis skickat in för publicering. Fast det dröjer nog innan jag känner så angående min egen lista detta år för AC/DC har verkligen slagit knock på allt motstånd. Jag är i och för lite fanatisk när det kommer till australiensarna men det spelar ingen roll egentligen för de har ändå släppt ett så pass starkt album att de förtjänar förstaplatsen. Inte bara på min lista utan även alla andras listor!
Med det sagt så är det nu dags att kasta sig över listan och de andra priserna som jag delar ut detta år. Håll till godo!
De 50 bästa musikalbumen år 2014 är:
1. AC/DC – Rock or Bust Sex år sedan sist men vi AC/DC-fans är vana att vänta. Men väntan var väl värd för australiensarnas nya studiogiv är smått fantastisk. Tankarna förs emellanåt till underskattade Flick of the Switch och den mest inskränkte kan höra spår från både Fly on the Wall och Blow Up Your Video. Rent musikaliskt är det alltså ingen revolution de bjuder på men då Rock or Bust både är kortare och i viss mån mörkare än sin närmaste föregångare Black Ice så känns bandet klart mycket starkare. Det mer sentida gubbrockiga bluessvänget är intakt och jag hade kanske önskat någon stänkare i ett lite högre tempo men man kan inte få allt. Istället är Rock or Bust genuint stabil med smittande refränger och riff som får mig att vilja lyssna på skivan om och om igen. Då AC/DC är mitt absoluta favoritband så är det lätt att tro att jag placerar dem högst upp på denna årsbästalista på grund av det. Men så är det inte. De må vara universums bästa band men Rock or Bust är verkligen ett så pass starkt album att de konkurrerar ut alla motståndare utan problem detta år. Bästa låt: Baptism by Fire
2. Tom Petty & The Heartbreaker – Hypnotic Eye Tom Petty och hans hjärtekrossare slogs länge om förstaplatsen och det är inte konstigt med tanke på vilket kalasalbum de har spelat in. Herr Petty har alltid haft en väldigt hög lägstanivå men denna gång har han fasen i mig dragit åt kvalitetsskruven extra mycket. Styrkan i melodierna och djupet i historieberättandet håller gammal god Petty-klass och höjer albumet en bra bit över sina närmaste diskografisyskon. Bästa spår: U Get Me High
3. Slough Feg – Digital Resistance Egensinniga Slough Feg slog tidigt till med ett starkt album detta år och är den skiva som legat längst på förstaplatsen. Deras melodistinna och lätt progressiva heavy metal känns rakare och mer träffsäker än någonsin trots att avsaknaden av givna ”hits” är påtaglig. Istället är det den mörka stämningen och sångaren Michael Scalzis närvaro som lyfter Digital Resistance över mängden. Bästa spår: Habeas Corpsus
4. Siena Root – Pioneers Jag läste någonstans att Siena Root med nya albumet Pioneers har släppt skivan som Deep Purple inte kan göra längre. Jag tycker det är lite taskigt då jag tycker den senaste djuplila plattan är riktigt bra men det finns en poäng där ändå. Pioneers klampar rakt in i Deep Purple Mark 2-land och river av klassisk hård rock där orgeln har lika stor betydelse för musiken som gitarren har. Svänget är lika viktigt som det fria sinnet och det lätt psykedeliska skimret är lika närvarande som att den rätta ljudbilden är inrattad. Siena Root har skapat ett tungt svängande album där den progressiva ådran ständigt i närvarande men aldrig tar överhand. Det hade lika gärna kunnat stå 1972 istället för 2014 på baksidan av skivomslaget. Bästa spår: Root Rock Pioneers
5. John Garcia – John Garcia En mer än efterlängtad solodebut från en av ökenrockens grundpelare kom, såg och nästan segrade. Den forne Kyuss-sångaren sätter ordet rock på sina rätta plats i genrenamnet stonerrock utan att för den skull tappa den där torra sköna ökenkänslan. Tunga fuzziga riff, målande melodier och varma toner färgar den svängiga musiken som kom att agera soundtrack till mitt liv under större delen av året. Bästa spår: My Mind
6. Devon Allman – Ragged & Dirty Svängig bluesrock förenas med lite soul och tidig rhythm and blues i en härlig symbios i Devon Allmans regi. Resultatet blir årets klart bästa och mest välspelade salongsblues. Inget spår känns överflödigt och Allmans känsla för variation och närvaro lyfter albumets musik till oanade höjder. Årets bästa bluesplatta utan tvekan. Bästa spår: Traveling
7. Brant Bjork and the Low Desert Punk Band – Black Power Flower Den gamle ökenräven Brant Bjork fortsätter att leverera högkvalitativ ökenrock och denna gång känns han hårdare än någonsin. Det mullrar om de tunga fuzzriffen och alltihopa svänger som en slingrande skallerorm utan att tumma på allt det som kännetecknar stonerrocken. Herr Bjork har gjort det igen – en kanonplatta alltså! Bästa spår: We Don’t Serve Their Kind
8. The Haunted – Exit Wounds Sicken ettrig comeback! Personalförändringar kan ibland vara till godo för så här pigga, och bra, har vi inte hört The Haunted de sista sex åren. De ettriga thrashriffen är tillbaka och Marco Aro har tagit tillbaka sin rättmätiga plats bakom micken. Det är kort och gott förkrossande bra jävla metal precis så som jag vill ha mitt The Haunted och äntligen går de i första led igen. Bästa spår: Trend Killer
9. John Hiatt – Terms of My Surrender Gamle Hiatt överraskar med ett grymt stark album där han snyggt blandar blues, rock och country på ett väldigt övertygande sätt. Med klassisk Hiatt-svärta och hans raspiga stämma så sätter han tonen till lika delar hjärtskärande som upplyftande kompositioner. Närvaron och svänget han får till emellanåt är smått oemotståndligt och gör detta till ett av hans starkaste album i karriären. Bästa spår: Wind Don’t Have to Hurry
10. Three Seasons – Grow Ett av mina favoritband i den så kallade retrorockvågen fortsätter att imponera. Den jammiga känslan, de småjazziga partierna, de härliga psykedeliska och progressiva tongångar passar som nålen i pickupen till den riffiga sjuttiotalsrocken. Det tar sin lilla tid att ta till sig ett verk med Three Seasons men har man tålamod så ligger det en underbar rockvärld framför en. Bästa spår: Drowning
11. Abramis Brama – Enkel Biljett Braxarna har plockat upp ett rejält lass med nyfunnen energi och får till ett blytungt och bluesigt riffande, snygga psykedeliska tongångar, folkmusikelement, ett härligt gung och en lysande förmåga att variera sina uttryck så det aldrig blir långtråkigt. Bästa spår: S.M.E.L. (Sanning, Myter eller Lögn)
12. Entombed A.D. – Back to the Front Akronymen A.D. eller inte, detta ÄR Entombed för mig sen skiter jag i vad andra säger. Så länge LG Petrov gastar så är jag nöjd. Bästa spår: Bedlam Attack
13. Nightingale – Retribution Husguden Dan Swanö briljerar med sitt Nightingale som än en gång släpper ett fantastiskt progrockalbum. Bästa spår: Chasing the Storm Away
14. Ironbird – Black Mountain En svensk debut som suddar ut gränserna mellan Black Sabbath-doom och fuzzig ökenrock. Bästa spår: Waterfall (The Sky is Burning When Your Soul Turns to Ashes)
15. No Sinner – Boo Hoo Hoo Riving och svängig blues som fler borde upptäcka. Kommer garanterat att klättra på listan. Bästa spår: Boo Hoo Hoo
16. Fu Manchu – Gigantoid Dom må bjuda på få överraskningar men Fu Manchu serverar ökenrockens stabilaste sväng. Bästa spår: Invaders On My Back
17. Prong – Ruining Lives Prongs metal är inte som alla andras och det tackar vi för. Intensivt, ettrigt, svängigt, intrikat, industriellt… Bästa spår: Remove, Separate Self
18. Walter Trout – The Blues Came Callin’ Årets mest personliga skiva. Det är svårt att inte beröras av Trouts livsöde och sättet han berättar om det på detta album. Bästa spår: Wastin’ Away
19. Foo Fighters – Sonic Highways Albumet får lida för att jag inte haft tillräckligt med tid att ge. Men första halvan av skivan är briljant medan TV-serien räddar den andra halvan. Bästa spår: Something From Nothing
20. Bullet – Storm of Blades Smålänningarna gör ingen besviken när de hamrar fram sin AC/DC möter Judas Priest i en Accept-orgie heavy metal. Bästa spår: Storm of Blades
21. Truckfighters – Universe – De svenska fuzzkungarna gör det igen.
22. Mothership – Mothership II – Amerikanska södern möter engelsk arbetarklass.
23. Mammothor – Tyrannicide – Grunge, rock, öken…Mammothor hanterar allt.
24. Blues Pills – Blues Pills – Sveriges nya gunstlingar…utomlands!
25. Joe Bonamassa – Different Shades of Blue – Alltid stabile Joe är lite väl bekväm.
26. Kenny Wayne Shepherd – Goin’ Home – Kenny kan inte misslyckas känns det som.
27. The Shrine – Bless Off – Skräniga amerikaner med känsla för sväng.
28. Pontus Snibb – Wreck of Blues – Även en hård rocker kan lira blues.
29. Royal Southern Brotherhood – Heartsoulblood – Svängig soulblues blir inte bättre.
30. Greenleaf – Trails & Passes – Tungt svängande sjuttiotalsrock med fuzzskimmer.
31. Crowbar – Symmetry in Black – Tung, tyngre, Crowbar.
32. Accept – Blind Rage – Stabilare heavy metal får man leta efter.
33. Steak – Slab City – Brittisk ökenrock av det tyngre slaget.
34. Grand Magus – Triumph and Power – Det svenska stålet biter bäst.
35. The Order Of Israfel – Wisdom – Ny lovande doomorkester.
36. Rival Sons – Great Western Valkyrie – Led Zeppelins arvtagare fortsätter att imponera.
37. Valley of the Sun – Electric Talons of the Thunderhawk – Tung amerikansk fuzz.
38. Jack White – Lazaretto – Den egensinnige Jack verkar ha funnit den röda tråden.
39. Robben Ford – A Day in Nashville – Stabil blues med nerv.
40. Ted Nugent – Shut Up & Jam – Fabror Ted riffar loss som i fornstora dar.
41. California Breed – California Breed – Glenn Hughes med protegé lirar…grunge?
42. Freak Kitchen – Cooking with Pagans – Ännu ett stabilt album från IA och kompani.
43. Pinnick Gales Pridgen – PGP2 – Supertrion följer upp lysande verk med ett ännu bättre.
44. Crobot – Something Supernatural – Tungt, svängigt, amerikanskt.
45. The Tower – Hic Abundant Leones – Svensk psykedelisk sjuttiotalsrock av idag.
46. Overkill – White Devil Armory – Klassisk thrash från ett klassiskt band.
47. Bend Sinister – Animals – Bigelf har fått konkurrens.
48. Tankard – R.I.B. – Ölthrash! Behöver man säga mer?
49. Eyehategod – Eyehategod – Skränig och blytung comeback.
50. Vallenfyre – Splinters – Doomtung brittisk dödsmetal.
Årets konsert: The Haunted på Musikens Hus Det var hårt om förstaplatsen i denna kategori i år men den urladdning som The Haunted stod för den 11 oktober på Musikens Hus i Göteborg kunde ingen matcha. Det var ett sådant infernaliskt ös så jag var sjukskriven en vecka efteråt. Det var trångt, det var svettigt, det var stage diving och det var idel glada miner över att äntligen få se Sveriges utan tvekan bästa band på scen igen. Att gruppen har haft en rejäl personalomsättning verkade bara ha gjort gott för så här taggade har jag inte sett bandet på scen på över tio år. Framförallt var det en fröjd att återigen få se och höra Marco Aro vråla/gasta fram de låtar som han en gång var med och spelade in med bandet. Även de låtar som han inte varit med och spelat in briljerade han på med sin självklara pondus. Dessutom passade de nykomponerade låtarna in perfekt med sina äldre syskon med bland annat en förkrossande Trend Killer som given favorit. Att de inte lirade mangelmonstret God Puppet är lite smolk i bägaren men jag förklarade klart och tydligt för bandet efter konserten att det är något som de är skyldiga till att ändra på till nästa gång. Jag hoppas de lyssnar för nästa gång kommer bli min tjugonde konsert med bandet och då blir jag oerhört besviken om jag inte får höra min favoritlåt.
Ulf Classon