Gitarrvirtuosen Michael Schenker har verkligen visat prov på att han är en ”spirit on a mission” med sitt nya band Temple of Rock. De två första albumen visade upp en glöd och spelglädje hos tysken som vi inte har fått ta del av på mycket länge och tredje fullängdaren är inget undantag. Detta är klassisk melodiös hårdrock utan krusiduller och bör av naturliga skäl falla fans av MSG, UFO och Rainbow i smaken. Det är högoktanig fart från första stund där Herman Rarebells gamla hederliga dubbelkaggespel stampar ut takten och Francis Buchholz stämmer in med ett betongförankrat sväng på basen. Wayne Findlay stöttar Schenker med både ett livligt gitarrspel och ett smakfullt keyboardlir men för mig personligen är det sångaren Doogie White som är den största behållningen. Det märks direkt när han har fått vara med under låtskrivarproceduren redan från början. Han sång känns avslappnad, melodistarkare och framför allt så låter han som sig själv oavsett om det är en snabb låt eller ett tyngre stycke. Musikaliskt är tempot övervägande högt skivan igenom vilket gör att musiken inte känns gammal och förlegad men samtidigt finns här en bra variation. Inledande stänkaren Live and Let Live visar upp ett kraftfullt och passionerat band som vet hur man skriver melodier och knåpar ihop en stark refräng. I den bluesiga efterföljaren Communion visar Doogie White upp sig från sin absolut bästa sidan medan Schenker briljerar som bara han kan. Skivans kanske starkaste spår kommer därefter i form av hårda och tunga Vigilante Man som har ett lite mörkare anslag men med smittande melodier. Rock City kommer sedan som skjuten ur en kanon och ger oss skivans snabbaste spår och ett imponerande trumspel av 65-årige Rarebell. Gubben kan fortfarade utan tvekan. Även om jag rycks med i de snabbare låtarna så är det de med lite lägre tempo, tyngre gitarrer och elakare attityd som jag går igång på mest och Saviour Machine är en sådan låt. Ett Zakk Wylde-osande och tuggande riff skapar en modernare touch vilket inte alls sitter fel. Something of the Night bjuder sedan på Schenkers bästa Ritchie Blackmore-improvisation och hela låten andas Rainbow medan All Our Yesterdays har fått en snygg Dio-skrud och Bulletproof är ett yrväder likt Rock City. Zakk Wylde verkar ha gjort intryck på den gode Schenker som levererar ytterligare ett blytungt riff i Let the Devil Scream samtidigt som han levererar snygga undertoner. Avslutande trion Good Times, Restless Heart och Wicked följer alla tre det mönster som skivan som helhet redan har stakat ut och gör inte bort sig alls. Dock skulle de nog ha kunnat skippa ett eller två spår för att få en tajtare helhet för även om ingen låt gör bort sig så blir det ändå lite mastigt i slutet. Oavsett så är det underbart att höra inte bara Schenker, utan samtliga medlemmar, har återfunnit glöden. Temple of Rocks tredje alster sprudlar av spelglädje och energi och för mig räcker det långt.
Michael Schenker’s Temple of Rock – Spirit on a Mission
In-akustik/Border Music
- Live and Let Live
- Communion
- Vigilante Man
- Rock City
- Saviour Machine
- Something of the Night
- All Our Yesterdays
- Bulletproof
- Let the Devil Scream
- Good Times
- Restless Heart
- Wicked
Betyg: 8/10
Ulf Classon