Death by armborst fortsätter att klä in sin alternativa rock i punk-kläder. Med kaxig attityd levererar de den ena svettpärlan efter den andra. När man lyssnar får man dock intrycket att de helst ska upplevas live för att komma helt till sin rätt. Sångaren sjunger som en psykos-intagen Jocke Berg och jag inbillar mig därför att han kan ha ett ganska extrovert uttryck på scenen. Det tilltalar mig i alla fall. Jag gillar grupper/band som är visuella på scenen. Oavsett om de har en scenshow som heter duga eller om de bara är karismatiska och äger scenen och därmed publiken.
Det finns som sagt en nervig energi i låtarna som snabbt avbyter varandra. Tyvärr är det inga låtar som kommer att bli odödliga klassiker. Jag hade föredragit lite mer melodi mitt i all energisk ångest. Band som The Stooges, Joy Division, Nine Inch Nails hade/har förutom sina karismatiska sångare även en och annan publikfriande låt. Den närmaste här är avslutande Robert Johnson som jag antar är en slags hyllning till blues-legenden med samma namn. Fast kanske inte. Svårt att avgöra.
Sammanfattningsvis är Death By Armborst alldeles för introverta och svåra i sin musik samtidigt som de är lika explosiva och extroverta i sitt uttryck. Personligen tycker jag de har en alldeles för bra sångare för att slänga bort sin karriär. Börja blanda de svåra låtarna med lite mer lättillgängliga. Ingen orkar ens lyssnar på band som Mars Volta längre.
Death By Armborst – Salome EP
Suicide Records
1. Tall&Bowed
2. In Dreams
3. Salome
4. Ordinarymen
5. The Highway
6. Robert Johnson
Betyg: 4 / 10
Peter Dahlberg
Jag tycker att du borde komma på releasefesten, Peter., så du får se hur det är live. Hör av dig så fixar vi in dig.