- Steve Hackett – Wolflight
Efter ett för honom rätt så långt uppehåll (senaste plattan kom 2011) återkommer nu Steve Hackett med ännu en platta i en imponerande rad av soloplattor sen över 30 år tillbaka, nu med titeln ”Wolflight”. Att det tog lite längre tid denna gång förklaras naturligtvis av de senaste årens oerhört framgångsrika turné med Genesis Revisited II (vilken bara verkar fortsätta och fortsätta!!). Men hela tiden har han filat på detta nya verk som han själv menar är något väldigt annorlunda och något han velat göra länge. En platta som så att säga bryter mot reglerna och där han blandar friskt med influenser från alla möjliga håll, inte minst från den så kallade världsmusiken. Inte minst använder han en mängd olika instrument från olika delar av världen. Ytterligare en sak som framträder är hur han denna gång vävt in kompet från en symfoniorkester i de flesta låtar på plattan. Han säger att han ville visa att det verkligen går att få en symfoniorkester att spela rock’n’roll. Eller med hans egna ord: “I wanted to prove that an orchestra can be just as groovy and as heavy, primal as any rock band”. Dessutom finns naturligtvis även ambitionen från honom att visa hur många olika känslolägen och former som gitarren kan frammana, både från den akustiska och den elektriska varianten.
Det finns ett bärande tema för plattan som handlar om våra förfäder långt före den vår civiliserade (?) tid. Då man kämpade mot både andra klaner och mot vilda djur för att klara sig. Man kan se plattan som en sekvens av filmscener från denna tid. Inte minst är detta tydligt i titellåten ”Wolflight” för vilket Steve också spelat in en väldigt läcker video som jag verkligen kan rekommendera. Här visas mycket fina scener med en imponerande ljussättning och en ungdomligt stylad (!) Steve i urskogen omgiven av vargar (se även omslaget). Det här är uppenbarligen riktiga vargar från Tjeckien som finns i en inhägnad någonstans utanför Rom i Italien dit Steve hade möjligheten att komma och få umgås med dem under en längre tid. Just termen ”Wolflight” sägs beteckna den farliga och magiska tiden just före gryningen och det är lite av denna stämning som Steve säger sig vilja uttrycka. Det var också vid den här tiden på dagen som Steve säger sig ha skrivit det mesta av musiken. Han menar att närheten till drömmarna vid den här tiden betytt en del för den musikaliska inspirationen.
Nåväl, det här låter ju sanslöst intressant eller hur? Men är verket då lika bra som det verkar ha förutsättningar att vara, både med tanke på upplägget och den närmast geni-förklarade kompositören och gitarristen? Nja, inte fullt ut måste jag säga. På något sätt börjar det storslaget men sänker sig långsamt ner till lite mindre grandiosa nivåer ju längre man lyssnar på plattan. De första tre låtarna på plattan är väldigt, väldigt bra, det måste erkännas. En oerhörd variation finns i titellåten, precis så som Steve utlovat och med ett imponerande stöd från symfoniorkestern (fast vilken orkester det rör sig om framgår inte av bakgrundsmaterialet vilket jag tycker är dåligt!). Jag häpnar över det märkliga baskompet som används då och då. Är det en basfiol eller är det någon form av trumma? Omöjligt att få kläm på men oerhört effektfullt låter det i alla fall. Låten går upp i mästarklass på slutet när ett Flamenco-liknande gitarrkomp överröstas av ett sådant där makalöst vackert elgitarrsolo som nästan bara kan komma ifrån Steve. För att sedan övergå i lite mystiska mellotronstråkar (jojomän, tro inte att vi slipper dom!) och trummor. Och sen slutar låten i ett närmast magiskt slutackord som bara långsamt tonar ut.
Nästa låt är minst lika fin och har den intressanta titeln ”Love Song To a Vampire”. Den handlar om någon som fastnat totalt i beroendet av en annan person som här liknas vid en vampyr. Han försöker ta sig loss men utan att lyckas. Verkligen hemskt faktiskt, och det här kanske är en sorts metafor för något som en del kan råka ut för, d v s destruktiva relationer. Låten inleds med undersköna akustiska toner, typiska Steve Hackett! Sången i sig är ganska enkel men den framförs snyggt med massor av stämmor och med mycket snyggt komp. Refrängen är mycket vacker och kompas oerhört fint igen med en djup bas som harmonierar otroligt fint med körer och stråkar. Det enda som jag inte gillar är det lite taffliga trumkompet i refrängen. Känns överdrivet och faktiskt inte särskilt synkat med resten av musiken. Lite synd faktiskt för det här kunde man ha gjort bättre. Men slutet är återigen så där sanslöst vackert med ett långsamt utklingande ackord (spelat på harpa, tror jag).
Nästa låt ”The Wheel’s turning” är ett exempel där Steve får symfoniorkestern att svänga till låten riktigt rejält en bit in i låten, trots att det faktiskt lika gärna kunde varit kompet till ett musikalnummer. Men efter denna låt tycker jag det blir för mycket upprepningar av sekvenser som vi hört så många gånger förr från Steve. Visst – det är urtjusiga akustiska gitarrtoner i ”Earthshine” och låten ”Loving Sea” är en oemotståndlig musikpralin med strandsurf- och Supertramp-känsla (!). Men i de senare låtarna kommer också saker som jag tycker Steve lite grand har snöat in på och som kanske är roligare att spela än att lyssna till. Jag tänker speciellt på bluespartierna i ”Corycian Fire” och ”Black Thunder”. Sen tycker jag att ambitionsnivån sjunkit lite väl mycket i vissa låtar och då kanske särskilt den avslutande ”Heart Song” som är en kärleksförklaring to Steve’s fru Jo. För mig låter den lite väl enkel och närmast lite smörig. Men han kanske ville ha det så?
Men som sagt, vi bjuds ändå på en hel del godis på den här plattan, inte minst instrumentalt. Man blir hela tiden överraskad – t ex de otroligt exakta kompet på Tablas i mitten av låten ”Corycian Fire”. Det smäller så man tror att fingrarna går av! Steve har också denna gång återigen valt att sjunga allting själv, trots en i mitt tycke rätt så medioker sångröst. Men det här kompenserar han till max genom alla stämpåläggningar. Här är han faktiskt en mästare i branschen. Det finns säkert partier med Steve sjungande i minst tio stämmor (man kan se denna Steve-Hackett-kopia-kör framför sig!) och det här utnyttjar han i minst sagt varenda låt.
Ja, mitt slutomdöme ger honom ett bra betyg men ändå inte bland topparna. Jag plågas lite av att man känner igen så mycket av det man hör, trots att just detta verk enligt Steve skulle vara särskilt nyskapande. Jag kan alltså bara delvis hålla med. Det finns flera riktigt fina låtar på plattan men också några som jag upplever som tämligen mediokra. Detta förklarar den något njugga betygssättningen av en platta från en av mina absoluta favoriter genom åren. Han kommer nog att fortsätta vara det men det är inte utan att man börjar längta efter att han slår sig i slag med lite mer kompetenta musiker och låtskrivare (kanske en ny supergrupp?). Det skulle kännas mer spännande än att se ännu en soloplatta.
Steve Hackett – Wolflight
InsideOut Music
01 Out Of The Body
02 Wolflight
03 Love Song To A Vampire
04 The Wheel’s Turning
05 Corycian Fire
06 Earthshine
07 Loving Sea
08 Black Thunder
09 Dust And Dreams
10 Heart Song
11 Pneuma (bonusspår som inte ingick i promon)
12 Midnight Sun (bonusspår som inte ingick i promon)
Betyg: 7 av 10
Karl-Göran Karlsson