- Therapy? – Disquiet
Therapy är det där skavande, obekväma och svåra bandet som man aldrig riktigt vet var man har. De har under hela sin karriär alltid varit ett av de mest kompromisslösa, kreativa och egensinniga band rockvärlden har kunnat finna. Detta har lett till att det stora genombrottet aldrig har kommit och de stora arenorna som bandet förutspåddes att spela på aldrig nåddes. Men status som ett av de mer inflytelserika banden i genren går inte att ta ifrån dem. Förmodligen är fler band influerade av Nordirländarna än vad både vi och de själva vet om. Så när nu det fjortonde studioalbumet skall avtäckas så finns det inget annat i tankarna än ytterligare en musikalisk utmaning för alla ens sinnen. Men som så många gånger förut så går det inte att förutspå Therapys vägval och de levererar med Disquiet sitt mest melodiösa album på över tjugo år. Inte sedan släppet av mästerverket Troublegum (1994) så har jag hört så många melodier på ett och samma album från trion förut. Visst finns både experimentlustan och de udda taktbytena kvar men inte alls så som vi har vant oss vid. Dock är det fortfarande en smältdegel av nedstämd britpop, skramlig garagerock, ettrig punk, industriella undertoner och metallisk hårdhet som de levererar om än i ett mer fokuserat flöde än de senaste albumen. Det känns som de har försökt att göra en värdig uppföljare till Troublegum men som alla vet så kan man inte tvinga fram mästerlig musik. Värdig eller inte så är i alla fall Disquiet väldigt underhållande att lyssna på. Inledningsvis känns melodierna aningen påklistrade och framtvingade men ju fler lyssningar man tar sig igenom desto mer växer även melodierna. Inledande Still Hurts är en hård och mörk sak medan efterföljande Tides är lättsammare och mer klassisk Therapy punkrock. Jag gillar Idiot Cousins Silverchair-aura medan avslutande Deathstimate är allt för anonym för min smak. Allt där i mellan är bra men aldrig så där riktigt Troublegum-bra. Som ett Therapy-fan är jag glad över ett nytt album som faktiskt går att lyssna på utan att man är helt utmattad efteråt. Men som musikälskare känner jag en aning frustration över att låtarna och melodierna inte orkar upp en nivå så att det blir extatiskt bra. Men chansen är stor att låtarna kan komma att växa till sig med tiden men just nu är Disquiet ett trevligt album, varken mer eller mindre.
Therapy? – Disquiet
Amazing/Sound Pollution
1. Still Hurts
2. Tides
3. Good News is No News
4. Fall Behind
5. Idiot Cousin
6. Helpless Still Lost
7. Insecurity
8. Vulgar Display of Powder
9. Words Fail Me
10. Torment Sorrow Misery Strife
11. Deathstimate
Betyg: 7/10
Ulf Classon